Kurragömma
Aldrig har jag väl sett något liknande som när jag gömde mig för Dina idag när jag som vanligt hade henne lös ute på grusfältet. (jag har inte kommit på något bra namn till den långa sträckan riktigt). En hund som springer i full fart och utrtrålar sån osäkerhet och oro, en kombination som inte alls gick ihop, samtidgt som huvudet var tvunget att vara så högt upp lyft som möjligt för att hon skulle ha så bra överblick över omgivningen som möjligt.... Såg verkligen konstigt ut.
Jag gömde mig bakom litet högt gräs, men jag borde ha varit fullt synlig för henne tycker jag. Men hon sprang rätt förbi mig och skuttade ut i skogen. Då fick jag avslöja mig och vissla på henne. Hehehe... det var roligt tyckte jag.
Jag gömde mig bakom litet högt gräs, men jag borde ha varit fullt synlig för henne tycker jag. Men hon sprang rätt förbi mig och skuttade ut i skogen. Då fick jag avslöja mig och vissla på henne. Hehehe... det var roligt tyckte jag.
Den stora dagen
Idag gäller det alltså. Eller egentligen på tisdag, men idag ska vi ha Dinas födelsedagskalas! Vi har hunnit med en liten promenad nu, sedan är det litet städning som återstår på dagordningen. Några ballonger blir det nog inte för de har visat sig vara omöjliga att blåsa upp.
Tårtan blev ett konstverk á la improvisation. När jag var och handlade igår i närbutiken kom jag till en ganska så tom butik. Så jag köpte litet mjöl, grädde, smör och chokladpudding, samt litet mintchoklad. Dumt nog glömde jag mjölken så puddingen blev gjord på den sista skvätten mjölk som fanns i kylen samt grädde haha.
Sen gjorde jag en kakbotten och lyckades för första gången i mitt liv, och i första försöket, göra någon sorts tårta med fyllning. Jag delade på kakbotten som bara blev en 2/3-dels sats pga bristande ingredienser med chokladmousse i mitten. Sen började paniken komma. Jag kan ju inte servera en tårta som ser ut sådär ju. Med en tårtbotten på toppen...
Jag fick återigen improvisera och gjorde i ordning en rosa glasyr som jag hällde över. Något jag borde ha låtit bli då resultatet inte alls blev ett rosa täcke över tårtan utan bara förvärrade utseendet. Men där tog min inspiration slut. Jag hade ju helt enkelt ingenting - speciellt som jag nu redan hade hällt över en massa glasyr på den, vad kan man ha på glasyr liksom?
Choklad förstås. :-P Jag la upp tre chokladhundar (hon blir ju tre) som jag gjort genom att smälta choklad och trycka ut hundar med en pepparkaksform jag har. Det blev en del brytna tassar och svansar men det fick gå. Tårtöverdraget syns fortfarande och ser inte särskilt aptitlig ut, men det får helt enkelt duga. Till den kanske jag ska servera apelsin, men eftersom barn är kräsna så ska jag servera apelsinklyftor om jag har en apelsin kvar här, bredvid tårtan, annars vet man aldrig om det kan bli bråk och tjafs.
Dessvärre glömde jag ju köpa någonting att göra en tårta av till dina. Vilken dålig mamma jag skulle bli! Glömma födelsedagsbarnet sådär. Och jag har inget att improvisera med heller. Så hon får bli utan och kan hända det är lika bra det eftersom hon faktiskt behöver en liten diet och inte en massa godsaker.
Jag vill också påpeka att kalaset inte är särskilt mycket just för Dinas skull. Jag är inte en sån där tokig människa som förmänskligar hunden, det här kalaset är mest till för barnen förstås. För att ge en liten ursäkt till att de ska få komma på besök, och helt enkelt för att skoja till det litet. Dina, eller "Monstret" som barnen aldrig tröttnar på att kalla henne, är ju trots allt deras kompis så klart de ska komma och fira hennes födelsedag hihi. Hoppas de inte tycker det är alltför ohyfsat av mig att inte ge henne en egen tårtbit bara. Men jag misstänker att det kommer en present med något tugg i och hon ska ju inte få kalasa alltför mycket på godsaker heller.
Dina undrade varför hon inte fick vara lös och leka med sin pinne i morse, men jag vill faktiskt inte ställa mig och duscha henne igen, inte idag, åtminstone inte första delen av dagen. Om barnen inte strängt säger ifrån kanske vi kan gå ut och leka ihop sen, innan de beger sig hemåt. Upptäcker de bara hur roligt det är när Dina är lös ska det nog inte vara några problem. Men hon hoppar på folk (därav "Monstret") - vilket jag faktiskt inte tror att hon gör om hon är lös ute, speciellt om hon redan har fått hälsa och busa med dem en stund - det gäller bara att få dem att förstå det också :-)
För visst ska ett födelsedagskalas innehålla lek och bus också och inte bara tråkiga vuxensaker som fika, sitta vid bordet och prata och vara allmännt tråkig.
Tårtan blev ett konstverk á la improvisation. När jag var och handlade igår i närbutiken kom jag till en ganska så tom butik. Så jag köpte litet mjöl, grädde, smör och chokladpudding, samt litet mintchoklad. Dumt nog glömde jag mjölken så puddingen blev gjord på den sista skvätten mjölk som fanns i kylen samt grädde haha.
Sen gjorde jag en kakbotten och lyckades för första gången i mitt liv, och i första försöket, göra någon sorts tårta med fyllning. Jag delade på kakbotten som bara blev en 2/3-dels sats pga bristande ingredienser med chokladmousse i mitten. Sen började paniken komma. Jag kan ju inte servera en tårta som ser ut sådär ju. Med en tårtbotten på toppen...
Jag fick återigen improvisera och gjorde i ordning en rosa glasyr som jag hällde över. Något jag borde ha låtit bli då resultatet inte alls blev ett rosa täcke över tårtan utan bara förvärrade utseendet. Men där tog min inspiration slut. Jag hade ju helt enkelt ingenting - speciellt som jag nu redan hade hällt över en massa glasyr på den, vad kan man ha på glasyr liksom?
Choklad förstås. :-P Jag la upp tre chokladhundar (hon blir ju tre) som jag gjort genom att smälta choklad och trycka ut hundar med en pepparkaksform jag har. Det blev en del brytna tassar och svansar men det fick gå. Tårtöverdraget syns fortfarande och ser inte särskilt aptitlig ut, men det får helt enkelt duga. Till den kanske jag ska servera apelsin, men eftersom barn är kräsna så ska jag servera apelsinklyftor om jag har en apelsin kvar här, bredvid tårtan, annars vet man aldrig om det kan bli bråk och tjafs.
Dessvärre glömde jag ju köpa någonting att göra en tårta av till dina. Vilken dålig mamma jag skulle bli! Glömma födelsedagsbarnet sådär. Och jag har inget att improvisera med heller. Så hon får bli utan och kan hända det är lika bra det eftersom hon faktiskt behöver en liten diet och inte en massa godsaker.
Jag vill också påpeka att kalaset inte är särskilt mycket just för Dinas skull. Jag är inte en sån där tokig människa som förmänskligar hunden, det här kalaset är mest till för barnen förstås. För att ge en liten ursäkt till att de ska få komma på besök, och helt enkelt för att skoja till det litet. Dina, eller "Monstret" som barnen aldrig tröttnar på att kalla henne, är ju trots allt deras kompis så klart de ska komma och fira hennes födelsedag hihi. Hoppas de inte tycker det är alltför ohyfsat av mig att inte ge henne en egen tårtbit bara. Men jag misstänker att det kommer en present med något tugg i och hon ska ju inte få kalasa alltför mycket på godsaker heller.
Dina undrade varför hon inte fick vara lös och leka med sin pinne i morse, men jag vill faktiskt inte ställa mig och duscha henne igen, inte idag, åtminstone inte första delen av dagen. Om barnen inte strängt säger ifrån kanske vi kan gå ut och leka ihop sen, innan de beger sig hemåt. Upptäcker de bara hur roligt det är när Dina är lös ska det nog inte vara några problem. Men hon hoppar på folk (därav "Monstret") - vilket jag faktiskt inte tror att hon gör om hon är lös ute, speciellt om hon redan har fått hälsa och busa med dem en stund - det gäller bara att få dem att förstå det också :-)
För visst ska ett födelsedagskalas innehålla lek och bus också och inte bara tråkiga vuxensaker som fika, sitta vid bordet och prata och vara allmännt tråkig.
Insomnia och hundsurf
Det är inget ovanligt att jag inte kan sova. Inatt är jag ändå ensam (bortsett från Dina förstås) så jag har inte behövt pina mig genom att ligga och låtsas sova så jag inte stör killen, så jag har hundsurfat i massor.
Jag har inga planer på att skaffa mig en till hund, åtminstone inte i nuläget. Men det skulle nog egentligen göra Dina gott att ha en hundkompis, har jag börjat tro. Men då kan jag förstås inte rikta in mig på vilken hund som helst, det ska vara en hund med egenskaper som skulle passa bra ihop med henne, men som sagt, det är inte alls min plan. Kanske en hemlig plan för framtiden, om några år eller så? Jodå, jag är på väg till en poäng här:
Jag är förälskad i Gino, en spansk gatuhund som finns hos SOS Animals. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som får mitt hjärta att banka litet extra, jag är kär! Jag hoppas att han ska få ett bra hem snart. En bild på honom, som jag hoppas att det inte gör någonting att jag publicerar, jag gör det ju i syfte att dra honom i rampljuset så att han ska hitta ett hem.
Jag har inga planer på att skaffa mig en till hund, åtminstone inte i nuläget. Men det skulle nog egentligen göra Dina gott att ha en hundkompis, har jag börjat tro. Men då kan jag förstås inte rikta in mig på vilken hund som helst, det ska vara en hund med egenskaper som skulle passa bra ihop med henne, men som sagt, det är inte alls min plan. Kanske en hemlig plan för framtiden, om några år eller så? Jodå, jag är på väg till en poäng här:
Jag är förälskad i Gino, en spansk gatuhund som finns hos SOS Animals. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som får mitt hjärta att banka litet extra, jag är kär! Jag hoppas att han ska få ett bra hem snart. En bild på honom, som jag hoppas att det inte gör någonting att jag publicerar, jag gör det ju i syfte att dra honom i rampljuset så att han ska hitta ett hem.
Något annat som jag har sysselsatt mig med inatt är att skriva upp en lista på intressanta hundböcker. Säg gärna till om du har någon av böckerna, eller har läst någon av dem, och vad du tycker om den! Kom gärna med fler tips på böcker som du tycker är intressanta och bra!
Aktivera din hund - Swanstein, Charlotte
Aktivitetsboken - Mohlin, Memea
Alfasyndromet : om ledarskap och rangordning hos hundar - Hallgren, Anders
Bli herre över din hund - Stilwell, Victoria
Inkallning är så mycket mera - Mohlin, Memea
Kontaktkontraktet - En bok om människans samspel med hunden - Bodfält, Eva
Köttbullelydnad : positiv hundträning för hela familjen - Ahola, Maria
Lexikon i hundspråk : lär dig tolka din hunds signaler - Hallgren, Anders
Lyckliga lydiga hundar - Hallgren, Anders
Skjut inte hunden - Pryor, Karin
Sensommarbilder
Jag försökte ta fina sensommarkort på Dina och satte henne bredvid litet blommor, men Dina tycker inte riktigt om den där modellkarriären som jag försöker tvinga på henne. Det är ytterst sällan jag får ta riktigt fina bilder på henne :-( Fast hon var så blöt efter att ha badat i diket också så det hade nog inte blivit så fint som jag hade önskat ändå hehe... Det var så härlig färg på himlen och allt, så ska hon förstöra alltihop...
Från duktig till monster
Såhär duktig var Dina när vi mötte några hundar som gick på cykelvägen som går parallellt med grusvägen som vi brukar gå på, bara ca 10 meter bort. (Vad svårt det är att behålla fokus på t.ex. beröm och tillsägelser när man filmar!)
Vi lekte massor och busade, men promenaden slutade mindre roligt. Jag känner mig helt misslyckad nu. Jag utmanade Dina och skulle gå förbi stället där hon blir helt manisk, någon dumpar fisk där och om hon kommer i närheten slickar hon i sig lera och rullar sig i den ruttna fiskstanken och bryr sig inte alls om mig. Och visst stack hon iväg dit och sket blankt i mina bannor och i att jag faktiskt stack därifrån.
Så vi fick bråka, riktigt ordentligt. Jag tog tag i henne och ruskade om henne och försökte få henne undergiven men hon blev helt galen och både lät och såg ut som en mördarhund. Tur att jag litar så mycket på henne att jag inte blev rädd, för då hade det verkligen varit ett misslyckande. Men hon gav sig absolut inte. Hon lugnade sig ner något men såg varken undergiven eller överlägsen ut. Jag visste inte när vi skulle ge upp kampen, jag ville inte gå för långt heller ifall hon uppfattade sig som underlägsen redan. Men fy vad det var otrevligt, jag ville bara lämna henne där. Fast det var ju inte första gången och det gick ju snabbt över hehe. Nu är hon en nybadad blöt gosegris igen. Men det är fruktansvärt obehagligt att se sin hund förvandlas till ett monster.
Vi lekte massor och busade, men promenaden slutade mindre roligt. Jag känner mig helt misslyckad nu. Jag utmanade Dina och skulle gå förbi stället där hon blir helt manisk, någon dumpar fisk där och om hon kommer i närheten slickar hon i sig lera och rullar sig i den ruttna fiskstanken och bryr sig inte alls om mig. Och visst stack hon iväg dit och sket blankt i mina bannor och i att jag faktiskt stack därifrån.
Så vi fick bråka, riktigt ordentligt. Jag tog tag i henne och ruskade om henne och försökte få henne undergiven men hon blev helt galen och både lät och såg ut som en mördarhund. Tur att jag litar så mycket på henne att jag inte blev rädd, för då hade det verkligen varit ett misslyckande. Men hon gav sig absolut inte. Hon lugnade sig ner något men såg varken undergiven eller överlägsen ut. Jag visste inte när vi skulle ge upp kampen, jag ville inte gå för långt heller ifall hon uppfattade sig som underlägsen redan. Men fy vad det var otrevligt, jag ville bara lämna henne där. Fast det var ju inte första gången och det gick ju snabbt över hehe. Nu är hon en nybadad blöt gosegris igen. Men det är fruktansvärt obehagligt att se sin hund förvandlas till ett monster.
Jobbig dag
Idag har jag mått skit. Jag trodde aldrig att det skulle gå att få Dinas uppmärksamhet när jag var så nere, men jag provade ändå att släppa henne lös och det gick bra - bortsett från att hon testade mig genom att lägga sig pladask på magen i en lerpöl. Skadan var ju redan skedd, men det är inte bara det det handlar om, hon ska lyssna när jag inte vill att hon gör något visst och vi bråkade litet, men hon la sig ner igen och till slut orkade jag inte med det gick surt iväg, självklart lunkade hunden efter med svansen hängandes.
Men jag lät henne springa iväg och hon jagade fåglar och hade så skoj. Jag provade att vända och gå åt andra hållet vid ett flertal gånger för att se hur snart hon skulle upptäcka det. Ibland tog det sin tid men hon kom alltid skuttandes efter mig, vid sista vändningen tittade hon på mig som "Vad håller du på med egentligen?" hihi.
Dessutom kastade vi boll och hon började förstå det där med apport, att det faktiskt är roligt att lämna tillbaks bollen för då får hon jaga den igen. Men hennes största motivation är fortfarande godiset.
Senare lyckades jag även locka med killen ut så att han fick uppleva hur det är att ha henne lös. Han kastade boll och nu var bollen riktigt rolig tyckte Dina. Dessutom gick hon mycket mer med oss, det var antagligen flockkänslan som fick henne att hänga efter oss på nära håll, det är roligare att vara med klungan än ensam medan resten av flocken är samlade. Vi blev ändå litet förvånade för hon brukar sköta sig sämre i koppel när vi är ute allihop istället för två och två, så vi trodde att hon skulle vara litet mer trotsig nu också, men som sagt, det kanske är flockkänslan som fick henne att följas åt en stor del av vägen.
Det är jättekul att vara ute med henne, men så fort jag kommer hem igen blir jag helt konstig. Orkar inte vara ledsen. Men jag har ändå en gott&blandat-påse här, och en dubbelnougat, som jag ska äta till filmen vi ska se strax. Mums! En apelsin ska jag nog också ta. *slurp*
Men jag lät henne springa iväg och hon jagade fåglar och hade så skoj. Jag provade att vända och gå åt andra hållet vid ett flertal gånger för att se hur snart hon skulle upptäcka det. Ibland tog det sin tid men hon kom alltid skuttandes efter mig, vid sista vändningen tittade hon på mig som "Vad håller du på med egentligen?" hihi.
Dessutom kastade vi boll och hon började förstå det där med apport, att det faktiskt är roligt att lämna tillbaks bollen för då får hon jaga den igen. Men hennes största motivation är fortfarande godiset.
Senare lyckades jag även locka med killen ut så att han fick uppleva hur det är att ha henne lös. Han kastade boll och nu var bollen riktigt rolig tyckte Dina. Dessutom gick hon mycket mer med oss, det var antagligen flockkänslan som fick henne att hänga efter oss på nära håll, det är roligare att vara med klungan än ensam medan resten av flocken är samlade. Vi blev ändå litet förvånade för hon brukar sköta sig sämre i koppel när vi är ute allihop istället för två och två, så vi trodde att hon skulle vara litet mer trotsig nu också, men som sagt, det kanske är flockkänslan som fick henne att följas åt en stor del av vägen.
Det är jättekul att vara ute med henne, men så fort jag kommer hem igen blir jag helt konstig. Orkar inte vara ledsen. Men jag har ändå en gott&blandat-påse här, och en dubbelnougat, som jag ska äta till filmen vi ska se strax. Mums! En apelsin ska jag nog också ta. *slurp*
Även barn kan vara bestämda, väl?
Igår övade vi litet på apport med snöret igen. Min pojkvän satt och fnissade litet åt oss. Dina förstår ju inte alls det där med att hon ska släppa saken som hon hämtat, så jag måste vara hård och säga åt henne att sitta och "loss" i bestämd tonläge.
Killen tittade på mig med ett nedvärderande flin och sa i en sån där baby-ton som man har när man pratar med barn: "Naaw, försöker du låta hård älskling?"
Det lilla förtroende jag fått i min väg mot ledarskapet sjönk tillbaka till noll, jag såg det som en statistik-tavla där strecket går långsamt uppåt och sen plötsligt går rätt ner till noll i en brant nerförsbacke. Jag vet att jag har en barnslig röst. Jag låter som en liten unge. Att kläcka en sån kommentar gjorde inte gott för självförtroendet även om det inte alls var illa menat. Jag kämpar emot min egen röst och uppfattningen om att man inte kan ta barnsliga röster på allvar och det hjälper absolut inte att få höra en sån kommentar mitt i träningen.
Jag kunde inte annat än sluta träna. Det hann bara bli tre apporter. Jag slutade inte för att jag blev sur på killen, jag slutade därför att självförtroendet sjönk så. Då har jag ingen auktoritet att visa för Dina och det hade varit lönlöst att fortsätta. Så mycket en enda kommentar kan göra med en...
Men hur en människa uppfattar en röst spelar egentligen ingen roll. När han ryter argt tycker jag att han gör helt fel. Han pressar ihop munnen och man hör egentligen inget annat än ett morrande och så blir han arg för att Dina inte gör som han säger - men det är väl inte konstigt för det finns ingen i världen som hör vad han säger, hur ska hon då veta vad det är han vill? Så även om han har en mansröst som kan låta mer bestämd betyder det inte att han lyckas bättre.
Det handlar om att sända signaler till hunden. Hon känner av min energi när jag säger mitt barnpipiga "nej" och även om människan drar på smilgroparna istället för att ta mig på allvar så lyder hunden, därför att jag gör det på rätt sätt. Även ett barn kan styra hunden om det använder rätt metod.
Killen tittade på mig med ett nedvärderande flin och sa i en sån där baby-ton som man har när man pratar med barn: "Naaw, försöker du låta hård älskling?"
Det lilla förtroende jag fått i min väg mot ledarskapet sjönk tillbaka till noll, jag såg det som en statistik-tavla där strecket går långsamt uppåt och sen plötsligt går rätt ner till noll i en brant nerförsbacke. Jag vet att jag har en barnslig röst. Jag låter som en liten unge. Att kläcka en sån kommentar gjorde inte gott för självförtroendet även om det inte alls var illa menat. Jag kämpar emot min egen röst och uppfattningen om att man inte kan ta barnsliga röster på allvar och det hjälper absolut inte att få höra en sån kommentar mitt i träningen.
Jag kunde inte annat än sluta träna. Det hann bara bli tre apporter. Jag slutade inte för att jag blev sur på killen, jag slutade därför att självförtroendet sjönk så. Då har jag ingen auktoritet att visa för Dina och det hade varit lönlöst att fortsätta. Så mycket en enda kommentar kan göra med en...
Men hur en människa uppfattar en röst spelar egentligen ingen roll. När han ryter argt tycker jag att han gör helt fel. Han pressar ihop munnen och man hör egentligen inget annat än ett morrande och så blir han arg för att Dina inte gör som han säger - men det är väl inte konstigt för det finns ingen i världen som hör vad han säger, hur ska hon då veta vad det är han vill? Så även om han har en mansröst som kan låta mer bestämd betyder det inte att han lyckas bättre.
Det handlar om att sända signaler till hunden. Hon känner av min energi när jag säger mitt barnpipiga "nej" och även om människan drar på smilgroparna istället för att ta mig på allvar så lyder hunden, därför att jag gör det på rätt sätt. Även ett barn kan styra hunden om det använder rätt metod.
Hundar som har roligt
En blogg med fantastiska komiska illustrationer! Sevärd även för den som inte har hundintresse tror jag, men samtidigt också intressant för hundägare oavsett illustrationerna. Enligt min mening en superblogg som förtjänar att hamna i rampljuset litegrann.
Hundar som har roligt
Hundar som har roligt
Inkonsekvens och "mänskligificering"
För dina heter jag "Mamma" och min pojkvän heter "Pappa". Det bara blev så från start. Men för den skull betyder det inte att jag ser vår relation som "mamma-barn" utan som "matte-hund", det är skillnad på barn och hundar och de behöver behandlas på olika sätt. Jag kan till exempel ibland bli irriterad när min pojkvän säger att hon är så dum som inte förstår. Hon är en hund. Hon kan inte tänka som en människa. Hon kopplar inte om man inte tydligt visar vad man menar. Bara för att hon visat sig vara ganska förståndig och lärt sig ett brett ordförråd (att lyssna till och förstå, inte att prata hihihi) betyder det inte att hon är mänsklig.
Konsekvens är ett annat litet problem. Ett exempel är att Dina älskar att slicka folk i ansiktet. I början hade vi diskussioner om det. Jag ville inte att hon skulle få slicka oss i ansiktet eftersom folk faktiskt inte tycker om det. Vid festliga sammanträden är det inte kul när en kvinna har stått och gjort sig i ordning att sedan bli slickad i ansiktet så att sminket blir en slemmig smet i ansiktet.
Men min pojkvän förstod aldrig det. Han tänkte låta henne slicka honom i ansiktet, han hade för sig att hon lär sig att hon kan göra så med honom men inte med vem som helst. Men det går helt enkelt inte att lära henne något som inte han är villig att vara med på. Efter ett tag gav jag upp, hon blir bara förvirrad när hon får bete sig på ett visst sätt med en människa men inte med en annan. Det samma gäller hopp på folk.
Vi hade diskussioner om det också. Men han tyckte att det var roligt att hon hoppade på honom när de busade. Så han ville inte vara konsekvent. Nu har vi en hund som vill hoppa på varenda människa hon möter och det är inte roligt för någon inblandad - inte heller för min pojkvän. Sen står jag där och skäms för att jag framstår som en dålig hundägare som inte har pli på hunden, men det går inte att lära henne något om man inte är konsekvent, och så mycket som han finns med i bilden måste han ha samma regler, annars är min träning inte så mycket värd. Jag vill dessutom att hon ska bete sig hyfsat även när jag inte är med.
Hon har visserligen slutat hoppa på mig, men jag är också den enda hon inte hoppar på (ibland kan hon göra det men det är ändå mycket sällan). Jag kan inte kräva av alla människor i min omgivning att de ska veta hur de ska göra när hon kommer emot dem. Det är min sak som hundförare att se till att hon inte hoppar på andra.
