Död blogg
Den här bloggen har dött ut helt för min del, men Dina mår fint. Vill ni läsa om vår vardag finns vi numera på Innerlandia.wordpress.com. Jag kommer dock inte att radera Dinas blogg, en dag kanske jag får tillbaka lusten att skriva i den. Men tills dess finns vi som sagt på min blogg.
Dina hälsar till sina fans och beklagar sig över förlusten av uppmärksamheten från omvärlden som tillkom henne under den här bloggens gång.
Ta hand om era små sötnosar!
Kärt återseende
Igår kväll kom jag hem från resan igen och får en fläskläpp till välkomst av Dina. Antingen var hon mycket glad och ivrig att se mig och gav mig en för hård puss, eller också tyckte hon att jag förtjänade en smäll som lämnat henne under så lång tid. Men jag har verkligen saknat henne. Så rastlös man som hundägare blir när man plötsligt ska spendera två veckor utan hund! Jag har sneglat avundsjukt på alla andra hundägare och saknat min lilla tös ganska mycket under tiden.
Min lilla tös... så värst liten kan jag ju inte påstå att hon är längre. Jag fick ett stort intryck av henne, men tänkte att det nog berodde på att jag umgåtts med ovanligt småväxta katter de senaste dagarna. Men väl hemma kunde jag konstatera att Dina numera är en liten knubbis. Bortskämd har hon blivit med tre deciliter mer mat än vanligt om dagen, samt en massa godsaker som leverpastej och kycklingfiléer och vem vet vad.
Det är faktiskt litet sorgligt att se att hon inte ens orkar lyfta tassen som hon brukar i vinkning, och alla kommandon görs med lathet. Energin är på bott hos min lilla flicka. Hon har ju blivit lite vuxen och förändrad den senaste tiden men såhär energilös ska hon inte vara, och inte riktigt så knubbig. Så nu har vi en hel del att göra.
Jag hade ju planerat ett litet träningsschema till när jag kom hem, vi skulle öva på nya saker, men det verkar som att vi i första hand nu får träna fysiskt och göra kontaktövningar och återskapa energin och motivationen i sötnosen.
Men att det kunde ske så snabbt, på bara två veckor! Det hade jag inte kunnat ana.
Hon har förstås inte blivit sådär jätte fet och överviktig men bra stor ändå... Nåja, hon har nog inte klagat över godsakerna hon fått i alla fall hehe. Men nu är det dags för Träningsläger (för både mig och Dina hehe)
I köket om natten
Det blev en tråkig dag idag för Dina, även om den började litet roligt med att få träffa farmor och allt. Jag har mått skit idag, helt deppig och sån där. Suttit och tittat på film och inte orkat aktivera mig själv och än mindre Dina.
Jag skulle baka en födelsedagstårta till killen, han fyller år på söndag och vi ska till hans mamma på kalas, och jag sa att jag skulle stå för tårtan. Men eftersom jag mått som jag gjort har jag inte orkat göra någonting, men nu på kvällskvisten började jag få litet panik, så det var bara till att panikhandla på OKQ8 och sätta igång.
Jag är alltid så oerhört kreativ när det kommer till bak och matlagning. Ge mig ett recept och jag åstadkommer något helt annat. Det är konstigt egentligen eftersom jag sällan bakar eller lagar någon speciell mat, men det är ändå vad som händer när jag väl står där i köket.
Detta är mitt livs andra tårta som jag gör. Jag trodde inte att jag kunde göra tårtor, speciellt som jag alltid får för mig att mixtra litet ur eget huvud hehe. Första tårtan, som jag gjorde i början av den här månaden till Dinas ära (fast hon fick ju inget av den själv) blev ju god men ful. Jag hoppas att jag ska lyckas bättre med den här, både smak- och utseendemässigt. Litet prestationsångest har man ju eftersom hans mamma och hennes man + en till gäst ska äta av den.
Jag ska inte avslöja alltför mycket, men jag hade ingen aning om vad jag skulle ha som fyllning. Helt plötsligt stod jag där och tärnade litet marsipan, kokade mjölk och smör, och blandade i marsipanen och det blev till en kräm som jag hade som fyllning. Det var litet våghalsigt av mig eftersom jag inte hade någon aning om vad som egentligen skulle bli av en sån blandning, men det ser åtminstone ut att funka hehe.
Dessutom har jag ju som mål att göra tårtor så personliga som möjligt, verkar det som av de två jag gjort. Dinas tårta fick ju tre chokladhundar som utsmyckning, vad som blir av den här tårtan låter jag bli osagt, ifall killen skulle få för sig att läsa här imorgon.
Så visst kom jag igång, och Dina verkar vara så trött av en slödag att hon inte ens orkar vara med i köket några längre stunder utan ligger mest på sin bädd och sover, så jag antar att jag inte behöver ha så dåligt samvete över att inte ha orkat göra något med henne idag.
Men det är klart jag har det ändå. Speciellt med tanke på att hon antagligen får bli ensam kvar hemma hos killen imorgon när vi är borta, och på kvällen ska vi dessutom hem till några vänner och då får hon stanna hemma igen. Hmm, ja vi får se hur det blir med allt imorgon. På söndag ska jag gottgöra det och passa på att gå till den stora hundrastgården och träna litet med Dina.
Det ska Vänersborgs kommun ha litet creds för ändå, att de faktiskt gjort i ordning en sån stor rastgård för hundar, som innehåller både "skog" och en öppen gräsplätt, en sån där bänk med bord och sittbänk ihop för människorna att sitta vid medan hundarna kanske springer runt och leker, och dessutom sponsrar de med bajspåsar så man kan plocka upp efter sina hundar. Men bäst av allt: det är verkligen en stor rastgård, något annat än de vanliga tråkiga små inhägnade fyrkanterna.
Så det borde hon väl ta emot som en godkänd muta ändå, och glömma morgondagens ensamhet? ;-)
Spännande start på dagen
Jag har hur som helst försökt förklara att hon behöver röra på sig ganska mycket, jag satsar på 1,5 timmar om dagen. Och blir det mer så är ju ingen skada skedd direkt. Nåja, jag antar att jag får vara glad över att han över huvud taget går ut med henne ibland. Och någon gång händer det ju att de faktiskt går litet längre också.
Men det känns inte bra att sticka iväg till jobbet de morgnar då han har morgonpromenadpasset, för då har jag så dåligt samvete hela dagen för att hon bara fick den korta vändan på morgonen, och så måste jag skynda mig hem och då är jag oftast helt slut, men ändå måste jag direkt ut på långpromenad med henne det första jag gör bara för att kompensera för morgonen. Okej, jag är inte heller så superbra på det där med morgonpromenader. Allt som oftast försover jag mig, och då finns det inte tid till de där långpromenaderna jag önskar att jag kunde unna henne varje gång innan hon blir lämnad ensam hemma. Men jag försöker ändå trötta ut henne på promenaderna, aktiverar henne på olika sätt så att en ganska kort promenad ändå ska kännas meningsfull för henne.
Bajs
Dina har skött sig så bra när det gäller bajshögar ute i gräset. Hon har nästan alltid ignorerat högarna, ibland kanske sniffat litet på avstånd. Vid någon enstaka gång har hon visserligen rullat i någon spillning men normalt sett har man aldrig behövt bry sig om att hålla extra koll så fort man ser en hög någonstans.
Men den senaste tiden har hon plötsligt börjat äta bajs. Det är så äckligt. Jag undrar vad som fått henne att så plötsligt vilja äta det från att inte alls ha brytt sig om det. Det blev en rätt jobbig promenad förut, eftersom vi hamnade på en cykelväg där folk uppenbarligen fått för sig att man inte behöver plocka upp efter sina hundar. Det var bajs precis överallt. Förstår inte att folk bara lämnar det sådär. I skog och andra ställen är det väl ingen fara men i bostadsområden tycker jag det är rätt vidrigt att folk inte plockar upp efter sina hundar.
Visst kan jag förstå att vissa tycker det är äckligt att plocka upp, jag tycker inte heller det är någon njutning precis. Men så illa är det inte att man låter bli att plocka upp det, klarar man inte av att göra det så ska man inte gå på såna områden med sin hund.
En söt liten valp!
Det var från början inte meningen att Dina och lilla 8-veckors Tilda, som nu varit i sitt nya hem i tre dagar, skulle få träffas än. Hon är så liten än och Dina är vild och galen. Men Tildas matte och husse (tror de också kallar sig för mamma och pappa hehe) har märkt av att den lilla skruttan redan är ganska dominant av sig och skäller på andra hundar, så de tyckte att det nog bara vore bra om hon fick träffa Dina.
Så det blev en långpromenad med Dina hem till dem. Hon borde ha gjort av med en del energi på vägen dit, vi gick dit i rask takt och jag funderade ett tag på att släppa henne i rastgården som vi passerade på vägen, men hon skulle ju helst orka gå hem också sen så det fick vara. Dina visade hur som helst inga som helst tecken på trötthet när den lilla kom ut för att hälsa på oss. (fast hon var mest rädd för Dina i början och ville inte alls hälsa)
Låt er inte luras, en söt bild men det var inte vad vi såg i verkligheten. Förstår inte hur kameran kunde fånga en så fin bild när hundarna mest fjantade runt, Dina ville leka och Tilda började precis få litet mod till sig att börja närma sig Dina. Ett bevis på att hundar hinner kommunicera mer med varandra än vad man ser med blotta ögat....
Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över att Dina betedde sig som hon gjorde. Hon var helt vild och framfusig, ville fram och hälsa och busa och hoppade efter henne så fort Tilda kom i närheten så att hon blev rädd igen och tog avstånd. Vi har träffat på små välling-magade valpar förut, och då har hon blivit så lugn, knappt vågat röra på sig, men inte med Tilda inte, där skulle det bara busas och hälsas.
Vi släppte dem lösa båda två efter ett tag, och det gick till en början ganska bra, åtminstone bättre än när Dina var kopplad, men snart satte hon igång och busa och sprang runt och lilla Tilda blev nog omkullsprungen ett antal gånger. Det är väl egentligen inte så konstigt eftersom Tilda började busa med henne, så det är väl klart hon också skulle busa.
För en gångs skull är Dina faktiskt trött när vi kom hem. Annars brukar hon aldrig bli trött. Det krävs en hel helg hemifrån innan hon ska bli helt harmonisk och lugn. Och helt harmonisk är hon fortfarande inte, men trött. Piper ändå och vill ut och ha ännu mera roligt - efter flera timmar utomhus med promenad och bus! Dessutom fick hon träna litet i att gå fot med Tildas "pappa" flera varv. Han tränade visst inför när Tilda blir stor hihi.
Världens sötaste lilla skrutt är hon med sin lulliga päls och stora tassar och lilla lilla svansen. Musklerna spelade under huden redan nu, så hon kommer nog bli ganska så stark en dag. På bilderna här ser hon mycket större ut än vad hon egentligen är. När jag satt på huk nådde hon nästan inte ens upp till knät på mig när hon ställde sig på bakbenen hihi. Bara en liten skrutt men redan en tuff liten dam. Tror hon kommer bli en riktigt fin lydig hund, hon har hamnat hos bra och engagerade människor, så tuffheten ska nog gå att träna bort innan hon blir för stor och stark. Hon kan redan sitta på befallning och kommer vid inkallning, efter tre dagar!
Hundens språk: Jag vill ut!
När Dina vill ut börjar hon bära runt på saker, då främst mina sockar eller tofflor. Hon bär dem med största tillförsikt som om de var hennes valpar, och ställer fint ner dem när det behövs, ifall hon t.ex. vill sträcka på sig för att se ut genom fönstret. Ofta går hon med dem ett varv i lägenheten, för att sedan bädda ner sig med "valpen" i sin bädd. Sen väntar hon på att jag ska koppla det till att hon behöver gå ut och göra ifrån sig. Reagerar jag inte så hämtar hon en ny "valp", ibland kan jag hitta henne gosandes med fem sockor fint uppställda bredvid sig i bädden.
Men det är inte alltid sockarna och tofflorna är ett tecken på att hon vill ut. Ibland får de stå för lek och demonstrationer av annat slag. Det är ett alldeles speciellt mönster när det kommer till utgåendet. Faktiskt rätt gulligt, men jag förstår inte riktigt varför hon tagit sig den vanan, den berättar ju inte direkt för oss andra vad hon egentligen vill - om man inte är klok som jag och lyckas lista ut det förstås.
Kanske kan det bero på att jag nästan alltid slänger av mig sockarna när jag kommit hem. Jag tycker om att vara barfota. Och när vi ska ut måste jag alltså ta på mig dem så att jag inte fryser om tårna. Kanske är det alltså så att hon kopplar sockarna till att det snart är dags att gå ut. Men det är fortfarande ett litet märkligt beteende hihi.
Morgonpigg vovve
God morgon ute i stugorna!
Dina förvånade oss denna morgon. Hon vaknade helt självmant, dock efter att vi redan var uppe och rörde. Annars måste jag nästan väcka henne, hon skulle kunna sova hur länge som helst på morgnarna. Hon är mamma upp i dagen, hehe. Hon går inte upp förrän jag börjar prassla med bajspåsar och klä på mig ytterkläderna, då lunkar hon fram, gör några yoga-övningar och sen är det full fart. Men inte idag minsann, hon vaknade till liv samtidigt som vi.
...fast efter frukosten gick hon tydligen och la sig igen. Inte en tanke på kisse-promenad inte. Det var ju delvis därför jag började tänka på hund, någon som väcker mig på morgonen, men så är det alltså inte, utan snarare tvärtom.
Jag har heller inte hört att hon skulle ha skällt på tidningsleverantören. Han springer i trappan varje natt och då morras det minsann, ibland skäller hon också. Men inatt har jag inte märkt av något sådant. Inte har hon heller pratat i sömnen. Annars ger hon så fantastiskt roliga ljud ifrån sig om nätterna. Små försök till skällanden och yl, som kanske håller på upp till en minut eller så, samtidigt som hon "springer". Jag måste försöka spela in det någon gång för det är verkligen roligt. Man önskar ju att man kunde få veta vad hon drömmer om egentligen. Är det mardrömmar och hon springer ifrån faror och ropar på hjälp, eller är det hjältedrömmar där hon jagar iväg skurkar, eller bara roliga drömmar där hon jagar fåglar och harar och annat roligt? Det lär jag ju aldrig få veta, men fantisera går ju.
Kanske är det därför hon var litet piggare denna morgon, även om hon nu sover igen. Kanske är det därför även jag är mycket piggare idag. Jag har lyckats sova en hel natt! Och jag låg nog inte vaken vid läggdags i mer än en timme heller. Helt otroligt, jag känner mig nästan som en ny människa, en till sån här natt och jag kanske känner mig som en människa igen - men det är nog för mycket begärt att få sova två nätter i rad.
Ha en fin dag nu allihop!
Det läskiga inlägget
Efter två år med henne har jag upptäckt ett mönster. De läskiga objekten verkar bli fler om hösten. Jag vet inte om det kan ha med ljuset att göra. Dagarna blir kortare, mörkret faller på och allting ser litet annorlunda ut i mörker. Men vad är det för skillnad på höstmörkret och sommarnatten? Är det intensivare dofter i luften? Eller är det för att allting blir litet blött och fuktigt, och blänker i gatlyktans sken? Eller är det för att det blåser mer och saker rör på sig?
Det är bara att hålla sig tålmodig. Gå fram till alla skrämmande föremål om det är möjligt, sitta där och klappa dem som om de vore hundar. Prata med dem och prata med Dina, lugnt så hon förstår att hon inte behöver bli stressad över sakerna. Hon kan vänja sig vid ett objekt, men kommer hon någonsin att sluta hitta andra skrämmande saker? Saker som plötsligt finns ute på gården som inte fanns där förut?
Hon skäller inte ofta. Faktiskt så sällan att man blir förvånad när hon väl skäller. Hon kan morra och skälla på främmande människor i trappan, hon brukade skälla på brevbäraren (nu har vi postboxar längst ner i varje trappuppgång så han försöker ju inte bryta sig in genom dörren längre hehe). Varje natt skäller hon på tidningsbudet. Men om dagarna och kvällarna skäller hon inte. Möjligtvis någon gång då hon blir för ivrig i lek, en uppmaning om att kasta leksaken så hon får jaga den, eller så.
Men är det en chipspåse i busken 15 meter ifrån fönstret sätter hon igång och skäller. Det handlar förstås om att vakta hemmet från läskiga saker, och en frustration över att hon inte kan springa dit och ta reda på vad det är som lurar i busken. Det kan ibland kännas som att hon hallucinerar, hon skäller rakt ut mot ingenting, och vi kan stå där som fån och undra vad hon skäller åt. Då ställer jag om till min "röntgensyn" och ser dessa små små betydelselösa saker som tydligen är så läskiga, som chipspåsen igår kväll, som knappt syntes.
Äntligen blir det valp!!
Nu kan vi hitta på en massa hundbus och aktiviteter ihop. Eller tjah, åtminstone snart när valpen blivit litet större. Jag är så lycklig för hennes räkning! De skulle ha skaffat hund tidigare i sommar men p.g.a. familje-angelägenheter var de tvungna att låta valpen gå till någon annan, men nu är det dags. Åh, vad jag längtar efter att få komma och hälsa på dem och klappa den lilla. Det är så sällan jag kommer i kontakt med valpar och de är ju bara så söta! Antagligen kommer jag att få en ny period av "åh, varför fick jag inte Dina som valp!" men det går över. Jag får be henne berätta om hur jobbig den där valpperioden verkligen är. Hehe.
Jag är väldigt kluven när det kommer till att skaffa hund. Ska man ta en omplaceringshund, som verkligen behöver en, eller en liten valp som man får arbeta med från start, lära in allt som valpen ska lära sig o.s.v. En svår balansgång tycker jag. Ofta är de som tar hand om omplaceringsdjur fast där för evigt. Det betyder så mycket att ta en omplaceringshund, både för hund och människa. Jag själv är inte en av dem som är fast. Varken det ena eller det andra väger över.
Har man fått en svår omplaceringshund så blir det nog inte lika lockande att ta en till, även om man har sett helt underbara exempel på omplaceringshundar. Det svåra är ju att man inte alls vet vad hunden har varit med om som valp och unghund. Man har ingen aning om vad den fått lära sig. Men det är också det som är tjusningen, har hunden varit med om en dålig uppväxt t.ex. så är det ju just det som är det viktiga med omplacering, att kunna ge trygghet, rehabilitera, ge den ett nytt hem och en ny familj.
Jag skulle ha jättesvårt för att ta det valet i dagsläget - men som tur är behöver jag ju inte göra det valet nu heller. Jag har Dina och hon håller mig tillräckligt sysselsatt som det är. Nu ska vi på promenad, jag önskar er en fortsatt skön dag!
Utfodring
När jag fick Dina var hon väldigt mager, det hade hon uppenbarligen varit ända sedan födseln, för i vet.utlåtandet vid valpkontrollen hade det skrivits att hon hade dåligt med hull. Jag gav henne litet mer mat än vad som stod som rekommendation på paketet, för att hon skulle få bulla upp sig litet, men efter ett tag hade hon bullat upp sig litet väl mycket. Inte så att hon blev tjock, men jag åtgärdade det innan det skulle bli problem. Det gäller att alltid vara vaken och se hur hunden ser ut, hur den mår, om den verkar litet hängig och trött o.s.v.
Det svåra är ju att de inte kan säga det till oss människor ifall de är hungriga. Äter gör de flesta oavsett om de behöver det eller inte hehe. Särskilt om de erbjuds något extra gott.
Jag försöker hålla koll på vad Dina får i sig. Har hon fått "litet gott" hos mina föräldrar t.ex. kan jag minska eller utesluta kvällsportionen helt. Det samma gäller om vi har tränat ovanligt mycket med godis en dag. Men då måste man också tänka på att hundfodret innehåller en hel del viktiga ämnen som hunden bör få i sig, som kanske inte finns i det där andra som hon fått i sig under dagen. Så det är hela tiden en balansgång. Man vill ju ha en hund som orkar vara med, som mår bra och som varken är undernärd eller övergödd.
Hur gör ni med era hundar? Hur vet ni hur mycket mat de ska ha?
Tråkig helg
Det är så härligt att jag hittat en sån plats, som är rolig för både henne och mig att gå på, samtidigt som det inte finns så mycket som drar hennes uppmärksamhet ifrån mig. Jag behövde inte ens duscha av henne när vi kom hem trots att platsen till stora delar skulle kunna beskrivas som en gigantisk lerpöl. Hon är allt ganska duktig på att lyssna på mig.
När vi kom in på vår gård träffade vi två av grannens barnbarn. Man ser direkt på barn hur pass vana de är vid hundar - och de här hade tydligen hund båda två. Så de blev inte rädda när Dina plötsligt fick för sig att hoppa upp och pussa på dem - något som absolut måste tränas bort men det var ändå skönt att de inte alls brydde sig. Jag antar att en av dem bor ihop med rottweilern som brukar vara här ibland, vad den andra pojken har för hund kan jag inte lista ut, men det gör ändå så att Dina inte är så stor i deras ögon, trots att hon nästan är i ögonhöjd med dem hehe.
De tyckte att hon var väldigt busig för att vara tre år. Hm, ganska kloka småpojkar, de kan inte vara mer än sex-sju år. Kanske också yngre än så. Kloka - men ack så "dampiga" ... de krossade nästan mina fönster när deras farmor/mormor precis flyttade in här, genom att sparka en fotboll rätt i fönstrena om och om igen. Men det hände ju inget som tur är.
Tiden böjer på sig
Jag har jättesvårt för det där med tid. Jag har inget begrepp om hur lång tid det gått från dag A till dag B. Jag tyckte det var jättelänge sen som jag var hos mina föräldrar och spelade fotboll barfota med Dina, grillade och hade det gott i solen, men det var visst bara för exakt en vecka sen, insåg jag nu. Efter födelsedagskalaset. Jättekonstigt att tiden kan böja på sig sådär.
Hemma hos mamma och pappa har vi satt upp en lina som löper tvärs över gården från altanen till lekstugan, som vi fäster Dina vid när vi är ute. Senast provade jag ändå att ha henne lös och det gick ju hur bra som helst. Men jag vågar ändå inte låta henne vara lös någon längre stund för det finns hundar i grannskapet som kan locka, samt att inte alla vill ha hundar i deras trädgårdar hehe. Men mest av allt för att hon lätt kan ta sig till bilvägar och det vore bara dumt att pröva lyckan sådär. Och hon har det ju gott med linan hur som helst...
Förutom när jag råkar sparka iväg hennes boll så långt att hon inte kommer åt den, tar sats och störtar efter den och tar sig loss på ett eller annat sätt. Det har hänt några gånger, ibland har linan lossat från altanen (och den är ändå ordentligt ditspikad) eller också har remmen som hennes koppel sitter fast i gått av... Hon verkar inte bry sig om det ett smack, hon blir varken rädd eller får ont av smällen som jag själv blir livrädd av.
Jag tänkte inte på att filma förrän Dina redan var rätt trött efter en stunds lek, så hon är inte så jätterolig längre utan vill mest vila och gosa med sin boll. Men ändå en skön tillbakablick. Hösten kom verkligen med september. Som det ska vara för en gångs skull.
Blöt häl
Jag brukar le litet åt min pojkvän när han ska ut i regnet. Idag är han inte här, men jag tänker ändå på honom. Det bästa regnskyddsplagget han har är en skinnjacka. Kanske en munktröja under med luva, och så keps under. Det roligaste är att han aldrig ens knäpper jackan, så inte undra på att han blir blöt!
De där fåfänga dagarna är för min del över för länge sen. Full mundering och ut och plaska, det är så mycket roligare så! Regnjacka, regnbyxor och stövlar. Bättre än så kan det nästan inte bli! Plötsligt är inte regnet något omöjligt väder. Det går att vara glad och pigg på promenaden även i regnet. Det är kanske inte det snyggaste, men jag skrattar nog mer åt helt fel klädda människor som går och hukar sig i regnet och ser besvärade ut på ett ganska roande vis, än åt pigga människor med god hållning iklädda regnkläder.
Jag visste att mina stövlar läckte, det upptäckte jag i våras. De har hunnit användas många många gånger sedan dess, men de har inte läckt mer, så jag fick för mig att jag inbillat mig alltihop. Men idag blev jag tvungen att kliva i flera djupa pölar och då insåg jag att det är ena hälen som läcker. Inte så farligt, men det är nog ändå dags att köpa nya stövlar. Det är bara så svårt att hitta bra stövlar tycker jag. De jag har nu har en helt annan passform än den traditionella stöveln. Kunde jag hitta ett par som sitter lika bra blir jag väldigt glad.
Regniga dagar är ändå rätt mysiga. Man kan göra mycket hemma också. Dina har lärt sig att buga idag. Det är väl inte bra att lära hunden för många saker på en gång, men ligga på sidan kunde hon redan innan egentligen, och vinka faller sig ganska naturligt för en hund när den vill ha godis och hon kan det så bra nu. Så att lära sig att buga var det nog ingen fara med, hon verkar kunna hålla isär det någorlunda. Men nu får jag ta det litet lugnt med nya saker ett tag och repetera sånt hon redan kan istället.
Fluffig äppelkaka
Jag skulle avstå från godsaker idag, jag fick med syrran på långpromenad vilket tydligen var bra eftersom hon också var sugen på något, så där fick vi båda litet distraktion. Men när jag kom hem var suget stort och plötsligt var jag igång med att baka äppelkaka igen. Den förra försvann på något mystiskt vis ur frysen ... hmm.
Hundar och barn är nog rätt lika ändå. Dina satt där i köket med mig hela tiden och "hjälpte till" genom att vara så nära mina fötter som möjligt så jag skulle tappa balansen och tappa all deg på golvet så att hon kunde få något gott att smaka på. Men det hände förstås inte, jag är van att balansera mellan hennes tassar numera...
Roligast var ändå när jag började klyfta äpplen, tyckte hon. Precis som barn tycker att det bästa med bakning är att man får slicka skålen, tycker Dina att det är underbart att få äta upp några kärnhus från äpplena. Hon kunde ju inte få alla, för det blev en del, men några la jag ändå undan så jag kunde ge henne när jag var färdig med stöket.
(Ibland när man sitter och äter äpplen bildas det en slemmig pöl mellan hennes tassar, men ögonen är frälst fästa vid äpplet och hon vågar knappt andas under hela tiden som det tar att få i sig äpplet. Det blir inte många äppelskrutt kastade i soporna här inte.)
Kakan blev jättegod. Den blev fluffigare än förra gången, kanske vispade jag äggen och sockret längre än senast, jag minns inte hur jag gjorde senast. Jag bytte också så att jag fick i mer dinkelmjöl än vetemjöl, och kan konstatera att jag lika gärna kunde ha gjort kakan på enbart dinkelmjöl. Men det borde väl ändå inte bidra till fluffigheten? Receptet finns förresten på min hemsida under rubriken "Det gröna köket" >> "Frestelser".
Nu är det hög tid för mig att hoppa i säng och drömma om kanel och äpplen och annat som gör hösten till en mysig årstid. Jag undrar vad jag ska hitta på för morgondagen. Jag borde passa på och ta en långtur med Dina. Regnar det inte alldeles förfärligt kanske jag tar med en bit äppelkaka och kaffe i termos och sätter mig ute i skogen och övar på avslappning utomhus med Dina.
Gömma benet
Dumma mamma
Dagen började fint för Dina med en morgonpromenad i solsken och när "mamma" (d.v.s. jag) fick för sig att bada Dina hoppade hon snällt och fint i badkaret, vilket hon annars sällan har gjort. Att bada står inte med på topplistan direkt (om det inte handlar om pölar och fria vatten förstås). Men idag stod hon snällt där och lät sig badas länge och väl och helt utan något bråk, vilket slutade med både förvåning och jättemycket beröm och lite av Dinas favoritgodis.
Sen fick jag för mig att jag skulle städa (snarare sanera) hela badrummet och ville vädra i lägenheten under tiden, så jag lät balkongdörren och köksfönstret stå öppet. När jag väl var färdig därinne efter kanske en timmes skrubbande och skvättande, hittade jag stackars Dina hopkrupen på sin lilla bädd med bokstavligt talat hackande tänder. Inte tänkte väl jag på att hon blir kall när hon är blöt och dörren står på vid gavel...
Så det var snabbt på med ett stort badlakan. Annars tycker hon inte riktigt om att ha saker på sig och skakar av sig det men nu kurade hon ihop sig i lakanet, fortfarande huttrande. Det var så synd om mitt "lilla" knyte så jag la mig på golvet med henne och försökte värma henne litet så vi hade ett riktigt myskalas.
Men hon skakar fortfarande rejält. Det gör hon säkert helt medvetet bara för att jävlas och ge mig dåligt samvete. Och det lyckas hon bra med, så nu ska jag låta henne hoppa upp i min säng så hon kommer undan det kalla golvet. Och vira in henne i mitt täcke minsann.
Borde förresten lägga mig och vila själv också för jag fick med stor sannolikhet en lätt hjärnskakning i lördags för det är fortfarande konstigt. Haft svårt att koncentrera blicken längre bort, nu har det blivit bättre men kan till exempel inte se på tv ens en halvtimme utan att det blir dimmigt i huvudet. Men jag orkar inte bara ligga och ta det lugnt hela tiden heller.
Fördjupning med Hallgren
Biblioteket här i min stadsdel är väldigt liten och jag trodde inte att jag skulle finna så mycket hundböcker, men några fanns det, och där fanns flera böcker av Hallgren. Jag kikade litet på M. Mohlins bok, minns inte titeln på den och den fanns inte med på min lista heller, men jag bestämde mig ändå till slut för två böcker av Hallgren: Problemhund och Hundproblom, samt Lyckliga Lydiga Hundar.
Får se om jag hinner plöja igenom dem båda till slutet av månaden nu, annars är det ju inte omöjligt att låna om heller. Jag tycker det är jättemysigt att bara sitta ner och läsa, oavsett vad det är för bok nästan, men det finns ju så mycket annat också som pockar på min uppmärksamhet, inte minst hunden. Men det ska bli intressant att läsa, och jag kommer att kommentera böckerna litet senare i månaden.
Som jag skrev här om dagen, hösten är här. Dina har nästan fällt färdigt verkar det som, jag trodde inte att det skulle vara så snart över, men man ska nog inte ropa hej än.... Hon ser så liten och smal ut nu i sin nya päls, trots att hon alltid är ganska tunnhårig. Det är så tråkigt när vinterpälsen kommer fram för hon blir så sträv, som en terrier. Annars har hon helt silkeslen baby-päls om somrarna och det är så gosigt så! Hon får ofta beröm för det.
Kloklippning
Men ibland måste man ju klippa också. Det verkar ju helt omöjligt att veta var pulpan går, och ibland händer ju olyckor. Idag hände en olycka. Det gör ont i hjärtat att höra det där pipet som säger att "det där gjorde ont!" se blodet komma från tassen och veta att man själv är orsaken till det. Men jag visar förstås inte min osäkerhet för Dina utan behåller lugnet och fortsätter pilla litet på tassen så att hon inte ska bli alltför rädd. Men hur långa ska klorna vara egentligen? Jag vet verkligen inte. Jag måste komma ihåg att rådfråga när jag går till veterinären nästa gång, jag glömde ju det senast.
Dessutom är Dina en klobitare. Jag vet inte om det beror på att de är för långa, eller om hon bara gör det av någon annan anledning, som för att rengöra dem eller något. Det här med klor är verkligen svårt! Det hjälper inte hur mycket jag än läser om det, det är ändå hur svårt som helst. När jag hade katter var det mycket enklare. Dem ser man ju oftast pulpan på. Och så är de lättare att hålla fast hehe.
Läskig pappa
Han fick komma hem till mig, och oj vad han var full. Hur kan man göra drickandet till en sån passion i livet, det undrar jag. Inte blir jag imponerad heller även om han pratar litet som att det vore en bedrift att dricka så mycket som möjligt. Dina tyckte att pappa var konstig, visst har hon sett oss fulla förut, men nu var ju jag nykter och han kanske fullare än hon någonsin sett honom, och jag såg hur avvaktande och reserverad hon var mot honom, inte rädd eller så, men något förvirrad.
Vi satt uppe till ja, jag vet inte hur länge. Jag var så trött att jag trodde jag skulle svimma, och vi la oss väl någon gång i tidiga morgonen. Men inte fick jag sova inte! Han slutade andas ett flertal gånger så jag fick se till att vara vaken så att jag inte skulle vakna bredvid en död pojkvän. Skitläskigt. Jag kan förstå att sextonåringar tycker det är tufft att bli så full, men ... hm. Det var ca tio år sen för hans del som den perioden borde ha varit slut.
Jag känner mig helt bakis idag, av all vakenhet. Och jag får dåligt samvete eftersom jag inte riktigt har orkat ägna mig åt Dina, men ibland får det räcka med en rolig promenad för dagen... eller? Än hinner jag innan det blir alltför mörkt. Bara att ta sig i kragen, det kommer göra mig gott. Ja, hej så länge!
