Inspirationslöst
Varje dag ser jag hur många som tittar in här på min lilla simpla blogg och blir förvånad, särskilt nu när det aldrig händer någonting här.
Varför är det så tyst om oss numera? Kan jag nästan höra er undra. Så jag får väl försöka besvara den frågan.
Jag har plötsligt tappat inspirationen. Vart tog den vägen. Jag sitter och funderar men kommer inte på någonting alls vettigt att skriva. Hur kunde jag slänga ur mig så många inlägg som ni tydligen tyckt varit intressanta, och sedan denna ... tomhet på inspiration? Jag antar att det bara är till att börja skriva igen, inspirationen kommer ju inte om man inte lockar fram den, eller hur?
Jag hoppas att ni alla har det bra där ute, och jag är verkligen glad över att se mina läsarsiffror, och ta emot kommentarer om att vi är saknade. Så för er skull får jag nog ta mig i kragen ordentligt nu, och börja skriva oftare igen :-)
Kram // Nanna
Flock-känsla
Igår när vi var ute på lerplanen med Dina mötte vi en gammal kompis till henne, jag har ingen aning om vad de här hundarna heter, men den äldsta av dem har alltid varit kompis med Dina. Hennes husse har även skaffat sig en till hund, och går ofta med flera hundar också, så man möter sällan färre än tre hundar när man träffar på dem.
Igår mötte vi alltså dem igen, och vi släppte lös de stora hundarna. En liten liten svart vovve hade de med sig också, men den var mest rädd och kaxig mot Dina och fick inte vara med och busa. Den äldre hunden är steriliserad och gammal, inte alls så energisk med andra ord, men den yngre hunden på åtta månader klickade ganska bra ihop med Dinas energi.
Det har dock aldrig förr hänt att Dina morrat eller skällt åt andra hundar på det där sättet som hon igår gjorde, kan hända att hon är på väg in i löp, för den yngre hunden fick sig flera tillsägelser. Men snart hade de löst sitt gruffande och började springa runt i leran som små tok. Fram och tillbaka sprang de jämsides och såg ut att ha jätteskoj ihop.
Efter en stunds pratande gick de andra iväg och lämnade kvar den här gula hunden hos oss, så att hon fick komma efter när hon kände för det. Efter ett par tokvarv i diket sprang båda hundarna efter dem, och där stod jag kvar och undrade hur jag skulle få tillbaka Dina utan att behöva hämta henne.
Jag ropade och visslade utan större entusiasm och tro att hon skulle varken höra eller reagera på mitt kallande, men jag blev mycket glatt överraskad över att se att Dina tog full sats mot oss efter ett litet "toa-besök" då hon insåg att vi var litet för långt bort från gemenskapen. Så hon övergav två spännande roliga människor och tre hundar, för att komma tillbaka till sin egen flock!
Åh vad glad (och väldigt förvånad!!) jag blev! Duktig duktig Dina! Efteråt blev det förstås ett bad för hon var helt genomblöt. Konstigt nog ändå inte helt brun av leran som hon brukar bli, men det var nog dikets förtjänst. Det här var ett test som gjorde min relation till henne än mer tillitsfull. Så glad så!
Igår mötte vi alltså dem igen, och vi släppte lös de stora hundarna. En liten liten svart vovve hade de med sig också, men den var mest rädd och kaxig mot Dina och fick inte vara med och busa. Den äldre hunden är steriliserad och gammal, inte alls så energisk med andra ord, men den yngre hunden på åtta månader klickade ganska bra ihop med Dinas energi.
Det har dock aldrig förr hänt att Dina morrat eller skällt åt andra hundar på det där sättet som hon igår gjorde, kan hända att hon är på väg in i löp, för den yngre hunden fick sig flera tillsägelser. Men snart hade de löst sitt gruffande och började springa runt i leran som små tok. Fram och tillbaka sprang de jämsides och såg ut att ha jätteskoj ihop.
Efter en stunds pratande gick de andra iväg och lämnade kvar den här gula hunden hos oss, så att hon fick komma efter när hon kände för det. Efter ett par tokvarv i diket sprang båda hundarna efter dem, och där stod jag kvar och undrade hur jag skulle få tillbaka Dina utan att behöva hämta henne.
Jag ropade och visslade utan större entusiasm och tro att hon skulle varken höra eller reagera på mitt kallande, men jag blev mycket glatt överraskad över att se att Dina tog full sats mot oss efter ett litet "toa-besök" då hon insåg att vi var litet för långt bort från gemenskapen. Så hon övergav två spännande roliga människor och tre hundar, för att komma tillbaka till sin egen flock!
Åh vad glad (och väldigt förvånad!!) jag blev! Duktig duktig Dina! Efteråt blev det förstås ett bad för hon var helt genomblöt. Konstigt nog ändå inte helt brun av leran som hon brukar bli, men det var nog dikets förtjänst. Det här var ett test som gjorde min relation till henne än mer tillitsfull. Så glad så!
Hungrig
"Hej! Nu är det en litet sur Dina som skriver i bloggen.
Mamma har varit litet elak mot mig. I två dagar fick jag ingen mat! Hon sa att jag bara skulle kräkas upp det. Sen satt hon framför mig och åt massa mat som luktade gott och gav inte mig någonting!!!
Sent sent på andra dagen kokade hon couscous och jag satt med henne i köket. Ibland är hon litet slarvig och tappar mat på golvet och nu var jag så hungrig att jag inte kunde låta ett sådant ögonblick gå om intet! Men hon tappade ingenting. Hon pratade bara om att couscousen skulle kallna innan den kunde ätas för annars bränner man sig på tungan.
När vi hade varit ute gick hon direkt till köket och hällde upp all couscous i min matskål! Åh vilken lycka! Hon sa att det kunde vara bra med litet kolhydratrik mat när jag var så sjuk och inte fått äta på länge. Åh så gott det var! Jag brydde mig inte ens om att vänta tills hon sa det där "Varsågod" och nickade, vilket betyder att jag får äta det hon lagt i matskålen. Jag hoppade på skålen innan hon ens hade hunnit ställa ner den på golvet till och med!
Sen dess har jag faktiskt fått riktig mat flera gånger och mamma är så glad för hon tycker inte att jag verkar vara sjuk längre. Men det finns ett litet problem som jag tror att mamma missar: Jag är ju jättehungrig! Jag har inte fått mat på så länge och så tror hon att det ska räcka med de vanliga portionerna? Jag nosar och nosar i skåpet efter maten men hon förstår ingenting! .... eller vänta lite. Nu hör jag något.
Jaaaaa! Matdax! Nu hinner jag inte skriva mer!"
Mamma har varit litet elak mot mig. I två dagar fick jag ingen mat! Hon sa att jag bara skulle kräkas upp det. Sen satt hon framför mig och åt massa mat som luktade gott och gav inte mig någonting!!!
Sent sent på andra dagen kokade hon couscous och jag satt med henne i köket. Ibland är hon litet slarvig och tappar mat på golvet och nu var jag så hungrig att jag inte kunde låta ett sådant ögonblick gå om intet! Men hon tappade ingenting. Hon pratade bara om att couscousen skulle kallna innan den kunde ätas för annars bränner man sig på tungan.
När vi hade varit ute gick hon direkt till köket och hällde upp all couscous i min matskål! Åh vilken lycka! Hon sa att det kunde vara bra med litet kolhydratrik mat när jag var så sjuk och inte fått äta på länge. Åh så gott det var! Jag brydde mig inte ens om att vänta tills hon sa det där "Varsågod" och nickade, vilket betyder att jag får äta det hon lagt i matskålen. Jag hoppade på skålen innan hon ens hade hunnit ställa ner den på golvet till och med!
Sen dess har jag faktiskt fått riktig mat flera gånger och mamma är så glad för hon tycker inte att jag verkar vara sjuk längre. Men det finns ett litet problem som jag tror att mamma missar: Jag är ju jättehungrig! Jag har inte fått mat på så länge och så tror hon att det ska räcka med de vanliga portionerna? Jag nosar och nosar i skåpet efter maten men hon förstår ingenting! .... eller vänta lite. Nu hör jag något.
Jaaaaa! Matdax! Nu hinner jag inte skriva mer!"
Fortfarande dålig
Dina har fortsatt spy idag, det kommer upp så fort hon har druckit lite vatten. Jag försöker ju hålla henne med fastande mage ett tag nu och se om det kanske hjälper. Men så mycket som hon fick ut igår borde hon inte ha någonting alls var att kasta upp. Stackars liten.
Fast hon verkar ju må bra i övrigt, ganska pigg och lekfull och tigger mat och vill hoppa upp och kramas, som vanligt men kanske aningen slöare, men det är ju heller inte konstigt eftersom hon ju faktiskt är sjuk. Jag avvaktar en dag till innan jag ringer till veterinär. Det har ju hänt förut även om inte helt i den här utsträckningen, och då har det brukat bli bra efter bara ett par dagar.
Vad gulliga ni är allihop som visar att ni bryr er!
Fast hon verkar ju må bra i övrigt, ganska pigg och lekfull och tigger mat och vill hoppa upp och kramas, som vanligt men kanske aningen slöare, men det är ju heller inte konstigt eftersom hon ju faktiskt är sjuk. Jag avvaktar en dag till innan jag ringer till veterinär. Det har ju hänt förut även om inte helt i den här utsträckningen, och då har det brukat bli bra efter bara ett par dagar.
Vad gulliga ni är allihop som visar att ni bryr er!
Sjukdom
Dina har varit konstig i flera dagar. Litet hängig och inte helt sig själv, men hon är ändå busig och igång så jag har inte oroat mig särskilt mycket utan tänkt att hon kanske börjar förändras från sin valpighet till vuxen tik.
Men idag började hon kräkas, hon har kastat upp mer än någonsin och jag vet inte alls vad det beror på. Kan det kanske bero på auberginen hon fick smaka på igår? Men hon har som sagt verkat litet annorlunda i flera dagar nu. Det kanske började redan under den där svackan jag hade för ett tag sedan, och jag tänkte också att hennes ändrade beteende kanske berodde på att hennes människa inte mådde så bra.
Men som sagt, idag har hon spytt en hel del, och nu får vi avvakta med maten i en dag och börja litet smått på tisdag och se om hon kanske blir bättre. Men självklart blir jag ju orolig. Och så tittar hon på mig med stora sorgsna ögon efter varje uppkastning, med slokade öron, som om hon ber om ursäkt. Klart jag inte blir arg på henne, hon mår inte bra och behöver få ut det. Tänk att jag inte ens blev arg när jag råkade trampa i hennes kräk. Litet äcklad förstås, men absolut inte arg. Stackars liten såg så skamsen ut.
Men idag började hon kräkas, hon har kastat upp mer än någonsin och jag vet inte alls vad det beror på. Kan det kanske bero på auberginen hon fick smaka på igår? Men hon har som sagt verkat litet annorlunda i flera dagar nu. Det kanske började redan under den där svackan jag hade för ett tag sedan, och jag tänkte också att hennes ändrade beteende kanske berodde på att hennes människa inte mådde så bra.
Men som sagt, idag har hon spytt en hel del, och nu får vi avvakta med maten i en dag och börja litet smått på tisdag och se om hon kanske blir bättre. Men självklart blir jag ju orolig. Och så tittar hon på mig med stora sorgsna ögon efter varje uppkastning, med slokade öron, som om hon ber om ursäkt. Klart jag inte blir arg på henne, hon mår inte bra och behöver få ut det. Tänk att jag inte ens blev arg när jag råkade trampa i hennes kräk. Litet äcklad förstås, men absolut inte arg. Stackars liten såg så skamsen ut.
