På bättringsväg
Återigen var trapporna upp lite svåra men det gick ändå bättre än igår. Inne var hon som paralyserad av smärta igen och vägrade röra på sig. Men alltför mycket stiltje blir förstås tråkigt efter två dagar så efter ett tag ville hon ändå se ut genom fönstret. För att göra det måste hon ställa sig på bakbenen och gjorde ett tappert försök men det gjorde ont. Hon tittade på mig och jag uppmuntrade henne till ett nytt försök och hon hivade upp sig sakta och arbetade ordentligt med lårmusklerna.
Efter det började hon röra på sig i lägenheten igen, och det var ju härligt att se - samtidigt som hon nu blev ännu mer rastlös och pep vilket ju bara är störande och irriterande. Jag vill ju inte att hon ska bli för ivrig och råka skada sig mer, så hon får inte utlopp för all energi hon nu samlat på sig.
Men nu under kvällspromenaden såg det faktiskt helt bra ut, hon gick bra i trappor och allt. Hon ska nog inte få springa lös än imorgon, men vi kan åtminstone bege oss på en långpromenad så hon får röra på sig igen. Jag är nog minst lika rastlös som hon, så det är inte bara hon som behöver röra på sig, hehe.
Men det har med andra ord blivit bättre så det var inget allvarligt som hände, även om hon förstås hade mycket ont och jag kände mig dålig för att jag inte kunde hjälpa henne. Det är lite intressant det där, att man känner sig dålig för någonting som det där, jag är väl inte en sämre matte än någon annan som inte råkar vara veterinär själv ;-)
PIIP!
Där hon sitter - där sitter hon. Hon har rört på sig två gånger idag, på eget initiativ, annars är det jag som har lockat på henne med olika saker för att hon så uppenbart inte vill stå där ute i köket och stirra på tröskeln som om den vore ett oöverkomligt hinder.
Hon rör sig inte alls. Står hon så står hon i över en halvtimme på ett ställe tills hon förstår att hon kan sätta ner rumpan. Sen sitter hon där i en timme innan hon lägger sig ner. Hon vill helt enkelt inte röra på sig.
Men trots detta följde hon intresserat med mig ut. Trapporna ner var litet besvärliga och togs försiktigt men ner kom vi ganska bra, ute var det knappt några problem alls. Hon såg ut som vilken hund som helst på promenad - men hon är ju inte vilken hund som helst. Hon är hunden som drar och sliter med varenda muskel för att komma framåt - så av det märkte jag ju förstås lätt att hon ändå kände av benet även där ute.
Trapporna upp var en plåga och jag är nu litet förtvivlad - jag orkar visserligen lyfta henne men jag kan inte bära henne upp för trapporna, åtminstone inte i ett milt famntag. Nyss glömde hon för andra gången av sig, jag öppnade balkongdörren och ivrigt flög hon upp för att få kika ut, och då pep hon till igen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det här. Jag har lyft på båda bakbenen var för sig och sett hur hon stödjer sig på det andra benet och det verkar inte vara några större problem. Och hon kan ju gå utan besvär när hon väl är igång. Så jag tänker att det nog inte är så farligt, antagligen en muskelsträckning.
Men samtidigt vet jag att hundar är ganska smärttåliga och kan till och med gå flera mil med en fraktur i benet. Jag får avvakta till tisdag och sedan höra vad veterinären säger om det här. Jag känner mig bara så hemsk som inte kan göra det bra för min lilla pälskling.
Har försökt lägga henne på platser som jag vet att hon brukar trivas på och masserat henne på bemen och sådär... mer än så kan jag ju faktiskt inte i nuläget göra - jag vet ju inte ens riktigt var hon har ont!
Sträckning
Igår var vi hos mina föräldrar och njöt av sommarvärmen. Dinas kompisar "människovalparna" var också där och Dina hade en underbar dag med stora pinnar, boll-lekar, promenader och tappade matrester under påskmiddagen.
Hon var så duktig och gick faktiskt flera varv runt huset med barnen, de har ju varit lite nyfikna på att få leda henne i kopplet men vi har inte riktigt trott att det ska gå så mycket som hon drar. Men Det var faktiskt inte särskilt svårt, visst drog hon en del men hon verkade ändå respektera att de inte hade lika mycket att sätta emot, och lyssnade ganska bra på dem.
Vi har en lång lina som löper längs hela gården så att Dina kan vara "lös" när vi är ute i trädgården. Barnen lekte med henne med en boll och Dina hoppade högt upp i luften för att fånga den. I ett skutt pep hon plötsligt till och när hon landade visade hon att hon hade ont i ena bakbenet. Hon haltade ganska ordentligt i början men det gick snabbt över. Dock inte helt obesvärat, men det såg inte ut att vara någon större fara ändå. Jag försökte ändå se till att det var lite lugnare aktiviteter kring henne resten av kvällen och vi fick också skjuts hem, en lång promenad med ont i tassen var ingenting jag ville utsätta henne för.
Inatt pep hon till varje gång hon vaknade. Jag vet inte om det var för att hon hade ont, eller om hon hade mardrömmar. Sista gången lunkade hon fram till min säng och klättrade upp, sedan sov hon tryggt där resten av natten. Men när hon skulle ner på morgonen fick hon ont och pep till igen. Jag börjar misstänka att hon får som mest ont när hon sträcker på benet - men exakt var hon har ont förstår jag inte för hon ser lika paralyserad och ledsen ut oavsett var jag rör vid henne, utan att pipa till eller rycka till sig benent...
Eftersom hon inte haltar särskilt mycket tror jag inte att det är någon fara för lilltösen, men vi kommer att ta det lugnt i ett par dagar framöver för att hon inte ska råka överanstränga benet.
Sjukling
Jag vet inte om det berodde på tuggringen som Dina envisades med att tugga i sig igår - hon var helt slut redan efter halva men vägrade ge upp och låta den vänta till senare och att jag skulle få ta den ifrån henne var helt enkelt inte ett alternativ för glupska Dina.
När jag var inne i badrummet för att hämta diverse kräk-på-golvet-eliminerare hördes det ynkligaste lilla pipet jag någonsin hört från Dina, som en nyfödd valp gnydde hon, tyst och hjärtskärande sorgset. Stackars sjuklingen stod ju där inklämd mellan en sopsäck med upptorkade spyor och den läskiga dammsugaren så hon kunde ju inte lufsa efter mig som hon sedan gjort hela morgonen, nära nära med slokande öron och en svans som viftar lite osäkert som för att säga
"Det var inte meningen mamma, du är väl inte arg på mig?"
Självklart är jag inte arg. Och det är inte för att straffa henne som vi nog skippar frukost idag...
Lite frisk luft gör gott i nosen när man är sjuk.
Andjakt och vårbad
Labradorer är ju fågelhundar, men apport är trots allt någonting som inte alls går in i hennes förstånd, det är mycket roligare att kampa, slita och dra som den andra delen av hennes ursprung gör.
När vi hade busat där ute en stund, och Dina fått ett antal rusnings-attacker, gick hon fram till en stor pöl för att lapa vatten. Hon fick ju för sig att detta var en stor vid, men grund pöl, så hon vadade fint in i den tills det utan förvarning hördes ett plums och upp stiger en förvånad hund. Nej, den pölen var inte så rolig tyckte hon.
Förälskelsen för bad har hon nog också ärvt av labradoren, men det ska ske på hennes villkor. När marken plötsligt försvinner under hennes tassar så att hon oväntat får sig ett dopp uppskattas tydligen inte så mycket. Men det var snart glömt när hon återigen upptäckte diket och tog sig ett nytt dopp - på sina egna villkor den här gången.
En läskig kompis
Den ligger kvar där mest just därför, för att Dina ska vänja sig vid den. Efter ett tag gick det bra att leka med bollen - tills dammsugaren genom sin telepatiska förmåga tog bollen ifrån Dina! Där låg den stilla och vaktade bollen som Dina så gärna ville leka med.
Hon gick fram och bara på ett par centimeters avstånd från bollen börjar hon gräva i golvet. Om hon kan få grävt en grop bredvid bollen finns ju chansen att den rullar ifrån den där dammsugaren. Men nej, det hjälper inte.
Då kan man gå runt dammsugaren flera varv. Sen kan man smyga fram till den bakifrån och sniffa den i "rumpan", ja till och med peta på den med nosen. Det är lite spännande på det där läskiga sättet, men det var ju inte så farligt så det kan man göra flera gånger. Så att peta på dammsugaren med nosen går bra.
Men att komma åt den där bollen, som faktiskt inte ens är i fysisk kontakt med dammsugaren utan bara ligger ett par centimeter ifrån den, det går inte. För dammsugaren kanske blir arg om man tar bollen ifrån den? Det hjälper inte att skälla på den heller. Så då finns det bara en enda sak kvar att göra, om man verkligen vill leka med den där bollen : hämta hjälp.
Efter ett flertal uppmaningar om att hämta bollen bistår jag med min hjälp. Jag går fram till dammsugaren, sätter mig på huk bredvid den och säger återigen åt Dina att ta bollen. Snabbt som blixten norpar Dina åt sig bollen innan dammsugaren hinner reagera och försvara den. Sen är allt frid och fröjd igen.
Efter 2,5 års dammsugarträning går det alltså att mycket försiktigt nosa den i baken, men bättre än så kommer det nog aldrig att bli.
För räven!
Det här är ett problem.
För av någon anledning tycker den där räven om att snoka omkring på Dinas domäner om nätterna, han springer här mitt i ghettot bland höghusen. Kommer fram och snokar utanför vår trappuppgång...
Varför, åh varför reagerar Dina så på den?
Hon skäller sällan, ibland kan hon skälla till i lekfull iver. Ser hon något djur som en hare eller en katt här utanför när hon är inne kan hon morra lite, mest av frustration över att inte få springa fram och hälsa. Men Räven - den är Ondskan själv i en fyrtassad kropp enligt Dina. Hon blir riktigt arg när hon ser den. Hon väcker alla mina grannar med sina skall om natten och det är inte alls roligt.
Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag kan ju inte direkt leta upp rävar och låta henne se dem på nära håll för att hon ska vänja sig vid dem. Så jag vet inte alls vad jag ska göra åt det här.
Fortfarande ingen kompis
Mycket har hänt sedan förra inlägget då Dina ju skrev om hur jag lyckats ha sönder min dator. Den här datorn som jag sitter med nu gör allting en aning besvärligare, kanske för att det är så fint väder ute och den vill göra det tråkigt att sitta framför datorn när man kan vara ute och ha roligt istället, hehe.
Dina avslöjade ju också någonting om en ny kompis som skulle ha kommit till oss nu i söndags, men nu verkar det som att jag och Dina ska flytta och det bestämdes att hon inte ska få träffa honom förrän efter eller i samband med flytten. Vad det är för en kompis får ni fortsätta fundera över hehe.
På förmiddagarna brukar det bli långturer på flera timmar. Jag brukar oftast ge Dina sin frukost (och mig min egen) ute och det funkar fint. Detta är för att hon ska lära sig att förstå att man inte bara måste framåt när man är utomhus, man kan stå/sitta still och bara slappa också. Och mat lugnar, åtminstone för stunden tills den börjar ge energi och det börjar spritta i tassarna igen. Efter några timmar utomhus är hon fullt nöjd med alla äventyr och sover som en stock.
Igår lyckades hon imponera stort på mig. Jag tyckte att kopplet kändes helt tomt, men hon gick där bredvid mig i min takt utan att dra. När hon gjorde en liten avvikare från min sida (ca en meter så det är väl inte vad man egentligen kallar för avvikare, men för gårdagen var det det hehe) och när hon kom tillbaka insåg jag att det fortfarande kändes tomt i kopplet. Jag stannade och tittade på kopplet - Dina fortsatte gå. Kopplet hade ju lossat från halsbandet och jag har ingen aning om hur länge vi har gått sådär!
Så det var ju tur att hon just igår av alla dagar av någon anledning inte hade ett behov av att flänga runt i varje buske och dike utan att ha någon aning om vart hon egentligen vill. Hon drar ju fortfarande en hel del, men tack och lov var hon inte på det humöret igår. Jag tror inte att det berodde på att hon var lös, att hon på något vis skulle ha känt sig lite lugnare utan koppel - för hon verkade som jag kunde se inte ens förstå att hon var okopplad.
Jag hade tänkt lägga över inlägget från min blogg här, men det är så otroligt segt att föra över bilder med den här datorn så jag hänvisar dit istället. En bildserie från vår förmiddag i skogen.
Bus i överflöd
Hem till "människovalparna" förstås! Där fanns det mycket att stoppa i munnen minsann, saker som gjorde att vi människor jagade hunden stup i kvarten. Inte alls bra metod egentligen, men när man är rädd för att hon ska äta upp andras saker så finns det ingen tid för lydnadsövningar som ofta slutar med att hon hinner ha sönder det hon hittat.
Det skulle busas under hela vår vistelse där. Så mycket fysisk aktivitet blev det ju inte där, men däremot mycket mentalt. Man riktigt såg hur allting kretsade runt i huvudet på Dina. Så jag trodde i min enfald att hon skulle vara trött och lugn på hemvägen så att det kunde gå lite bättre än på vägen dit...
Men givetvis inte alls! Hon hade byggt upp så mycket energi i huvudet att när vi väl kom ut behövde hon rensa huvudet genom tassarna. Jag genade genom en liten lövskog och vi blev smått leriga redan där båda två, så när vi väl kom ut på den långa grusplanen gjorde det inget att jag släppte lös henne och hon återigen fick lera ner sig.
Och vilken energi! Hon har nog aldrig sprungit så snabbt, så långt och så länge! Sammanlagt sprang hon helt säkert minst 5 kilometer, runt runt runt fram och tillbaka och i en fart som fick mig att tappa hakan.
Sedan hoppade hon självmant in i badkaret! Ja, hon hoppar ju snällt in när jag säger åt henne numera, men idag gick hon helt själv raka vägen in i badrummet och hoppade i utan att jag ens hade sagt åt henne att göra det! Haha. Tänka sig, från att ha haft en hund som var tvungen att kopplas fast vid badkaret när hon skulle duschas (och ändå hade man tusen klösmärken över hela kroppen efteråt) till en hund som förstår precis när det är dags för bad och hoppar i på eget initiativ och väntar snällt tills man är färdig! Helt otroligt. Så något bra har jag nog åstadkommit med henne trots allt...
Men nu borde hon väl ändå vara trött, tänkte jag efter badet. Men neej, inte alls. Fortfarande två timmar senare är hon på bushumör och vill ut och leka och söker kontakt med mig oavbrutet. Men hon ska nog snart lugna ner sig (lagom till nästa promenad som piggar upp henne igen hehe).
Modevisning
Hon börjar verkligen bli en riktig dam nu, min lilla tjej. Hon har alltid ätit lugnt och sansat, men tuggben och liknande har hon alltid tryckt i sig fortast möjligt, oavsett hur stora de har varit har hon envisats med att trycka i sig hela om jag inte har lyckats lura den ifrån henne innan dess. Det innebär att hon oftast kräks upp nästan allt hon tuggat i sig och blir dessutom alldeles andfådd och slutkörd av tuggandet.
Men inte nu längre. Nu tuggar hon fint och länge på små tuggsaker, och de större kan hon efter en stund lämna ifred.
Hela hon är så annorlunda sedan senaste löpet. Visst är hon fortfarande busig ibland, men det märks ändå att hon nu känner sig vuxen. Kanske har detta också gjort henne lite mer ytlig, då hon verkligen traktat efter rampljuset i vår stora modevisning idag. Hehe.
Eller också tänker hon att hon måste flörta in sig i min blogg nu när jag tycks ha blivit uppslukad av den istället för Dinas egna blogg. Och hon har rätt, jag måste skärpa mig angående det. Det finns ju så mycket att skriva om, bilder att visa, m.m. Så jo, skärpning på mig, det är Dina värd!
Kortslutning
Det är så svårt att veta hur Dina ska reagera vid möte av hund. Det händer ju ganska ofta att vi möter på andra hundar, men hennes reaktioner är alltid olika. Vissa mönser har jag ju lärt mig att se men det mesta är helt oförutsägbart.
Den här gången var det alltså dags för att låtsas gå lugnt fram och sedan göra ett maniskt försök till hälsningsattack. Konstigt att de inte råkar i bråk när de gör såna utfall. Men det verkar ju som att hon förstår när man kan hälsa hur. Oftast. Men då har hon inte en tanke på vad som lämpar sig för människorna, den enda som läses av är den andra hunden.
Det var visserligen inte Dinas fel då den andra hunden också gjorde en attack-hälsning, men den stackars kvinnan (som var litet för ung för att kallas gammal tant men... ändå en litet "äldre kvinna") tappade fotfästet och föll pladask ner på mage i grusleran. Hon tappade kopplet och hunden brydde sig inte alls om matte som såg ut att få ganska ont utan hälsade glatt på Dina.
Jag frågade hur det gick men fick inget svar. Sen stod jag bara där som ett fån och fick total kortslutning. Jag stod och stirrade på kopplet och undrade om jag skulle ta tag i kopplet eller hjälpa kvinnan upp på fötter. När jag väl återfick tankeförmågan förstod jag förstås att det inte var någon risk för att hunden skulle springa sin väg när det fanns en söt svart tjej att nosa på, hade kvinnan förstås nästan redan lyckats ta sig upp på egen hand.
Litet skamset tog jag upp kopplet och räckte det till henne och frågade åter igen hur det gick för henne. Hon var skakig, antagligen av chocken och det pinsamma i situationen, hon sa att hon mådde bra och förklarade att hunden var så stark. Jag fick trösta henne med att berätta att jag minsann också har ramlat flera gånger med Dina och vi konstaterade att det är lätt hänt när de får så plötsliga ryck.
Stackars kvinna. Jag känner mig bra dum som inte ens hade vett nog att hjälpa henne upp, men kan hända att hon hade tyckt att det skulle vara pinsamt, hon verkade vara av den sorten. Jag får trösta mig med att inbilla mig det.
Chokladsjukdomar
Åhå, sök efter "chokladsjukdomar" på google.se!
Se vart första länken för! Så konstigt.
Jag är fortfarande förvånad över hur lugnt det har varit här kring nyår. Förra årsskiftet var det total kaos här. Hulliganerna sköt raketer, dygnet runt i veckor både före och efter nyår, inte rakt upp i luften utan längs med marken. De siktade mot bilar och fotgängare och varje kväll jag hade kvällstur var jag livrädd för att ta mig hem.
De sköt till och med mot polisen!
Men i år tog de in extra styrkor till det här området för att se till att det skulle hållas någorlunda lugnt här. De satte upp regler för när och var man fick skjuta raketer. Jag tyckte dock att tiderna var väldigt märkliga. Mellan 15-23 på nyårsafton fick man skjuta. .... 23? Det är ju vid tolvslaget man brukar skjuta iväg dem... och det gjordes det ju förstås. En och annan smäll har det väl varit utanför de här tiderna, men det har ändå varit väldigt lugnt, jag är imponerad över att de faktiskt lyckades med det här.
Men för Dina spelar det ingen som helst roll om de skjuter eller inte. Hon bryr sig verkligen inte det minsta om att de skjuter, hon visar inte minsta reaktion på smällarna. Är hon med i närheten där de skjuter hoppar hon gärna efter raketerna upp i luften, så man får hålla fast henne ganska ordentligt så att hon inte utsätter sig för någon fara.
Killen säger att hon är för korkad för att ens bli rädd. Jag vet inte det jag. Visst är hon inte den mest klypska av hundar, det kan inte ens jag själv påstå, men hon är ju en ynkrygg i vanliga fall, blir rädd för det mesta. Så jag undrar vad hon upplevde under sitt första år, kanske var hon hos någon som har skottränat henne?
Det är verkligen tråkigt ibland att inte känna till hennes förflutna.
Drömmar om Alaska
Inatt har snön fallit i små flingor, ner över den spegelblanka isen. Det ska bli intressant att se hur det går på promenaden sedan... Det är inte det enklaste när man har en "anabola-labbe" som tror sig vara en slädhund i Alaska.
Nåja, Eniro har ju beskrivit mig som någon som tycker om vargar och skulle vilja bo i Alaska. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad, det är väl inte riktigt vad jag hade sagt om mig själv, men det var verkligen deras beskrivning av mig, kanske har Dina varit i kontakt med dem och vill göra "mamma" lycklig?
Så det är väl bara att ta på henne selen, slänga på mig skridskorna (än har det inte hunnit bli så mycket snö att skidor vore någon bra idé) och låta henne ta mig på de äventyr jag utan min egen kännedom drömmer om.
God morgon!
Jag fick träffa tomten!
Hej alla vänner!
Mamma säger att jag har varit lat som inte har skrivit något i den här bloggen på jättelänge, men hon har inte en tanke på att jag ju aldrig får sitta vid datorn för hon alltid sitter där. Men nu har jag chansen så jag ska berätta om vilken rolig men utmattande dag jag hade igår!
Allt var precis som vanligt. Vi var hemma, mamma och vår nya kompis var lika tråkiga som alltid och jag tog det lugnt hela förmiddagen. Men sen fick mamma plötsligt för sig att knyta en rosett på mitt halsband och så skulle jag sitta still medan hon fotade mig. Hon måste tycka att jag är fantastiskt snygg för hon alltid måste hålla på och ta kort, men jag blev faktiskt ganska glad när det visade sig att det bara var urladdade batterier i kameran så jag behövde inte stå som modell särskilt länge. Jag tycker inte det är alls kul. Mamma säger att det bara hann bli ett enda kort, och dessutom har hon mage att påstå att jag ser lite konstig ut på det. Vad är det för stil va? Det är väl hennes fel som inte kan ta ordentliga kort, man ska inte skylla på modellen heller! Jag tycker jag är rätt fin ändå.
Sen kom plötsligt mormor och hämtade oss i bilen! Jag har inte fått åka i bilen på jättelänge så det var jätteskoj. När vi hoppade ur bilen var vi vid den där stora lyan som mormor och morfar bor i, och vi möttes av en liten tomtenisse som snabbt kilade in efter att han hade ropat en liten hälsning till oss. Jag fick bråttom in så mamma släppte mig lös så att jag fick springa så snabbt jag kunde, men uppe på altanen var det en alldeles fantastisk doft, uppe på bordet, så jag glömde till och med av att jag skulle in och hälsa på morfar och ta reda på vad det var för tomtenisse jag hade sett kila in.
Åh, det luktade alldeles ljuvligt! Det visade sig att mormor hade kokat märgben till mig. Mums!
När vi kom in var det ju inga andra människor där inne än vi som kom med bilen, så jag hade nog bara sett fel när jag såg den där lilla tomten.
Efter ett tag kom det upp en massa människovänner ur källaren, människovalparna Ronja och Elias satte sig och tittade på TV. De hade sin halvbror med sig också, och jag tyckte han luktade som en så trevlig valp att jag började prata högt med honom.
Men ni skulle bara veta vilka fantastiska dofter hela huset blev fyllt av sen! Åh, jag blev alldeles yr av alla goda lukter, jag måste väl erkänna att jag tappade fattningen helt i ett par timmar, jag hade ju mitt märgben att gnaga på men alla de där fantastiska dofterna tog mig helt i besittning, människorna smakade och åt av allt det där goda, och jag fick inte smaka någonting. Jag fick inte ens smaka på resterna som blev kvar i människovalparnas tallrikar. Jag förstår inte! Det var ingen alls som gjorde anspråk på dem, och det var uppenbart att barnen inte ville ha mer, och ändå fick jag inte smaka.
Fast det är ju inte helt sant för jag fick ju smaka en del, men det var ju bara så lite att jag snarare bara blev mer hungrig och läskad av allt de hade dukat fram.
På kvällen kom plötsligt en märklig gubbe med bjällror och säckar fyllda med paket och snören som blänkte. Jag tänkte först jaga bort honom men insåg snabbt att han nog är en snäll farbror, han verkade så välkommen dit, så jag sprang istället för att hälsa honom välkommen! Men då blev han rädd för mig och gick snabbt ut igen tills moster tog fast mig. Jag förstår inte varför alla blir så rädda för mig när jag ger dem mitt varmaste välkomnande...
Den där farbrorn med vitt skägg delade ut en massa paket till alla. Kanske är det han som är den där tomten som alla pratar om? Jag har ju aldrig fått träffa honom för mamma har alltid lyckats ta ut mig på promenad just under tiden som tomten kommit på besök. Men i år fick jag minsann se honom på riktigt. Tro mig mina vänner, han var verkligen en intressant prick, men jag fick inte ens gå fram och hälsa på honom utan fick sitta snällt bredvid mamma hela tiden.
Ojoj, jag var så snurrig av allt stoj att jag inte riktigt kommer ihåg vad som hände ens. Lite senare på kvällen gick vi ut på promenad. Vi träffade på en massa hundar men jag orkade inte riktigt bry mig om dem, jag började liksom "nyktra till" lite och blev litet mosig i tankarna. Det var en lång kall promenad, och så helt plötsligt, när vi kom in igen, då var vi hemma! Jag förstod inte riktigt hur det gick till. Jag stod där i vardagsrummet och bara stirrade på mamma en god stund innan och försökte förstå vad som hade hänt. Jag fick aldrig riktigt ihop det där hur vi hade hamnat hemma igen, men jag blev plötsligt så jättetrött att jag faktiskt inte orkade tänka mer på det utan slocknade på min sköna bädd och sov så gott så!
Ibland händer det allt lite konstiga saker när man bor med människor. Jag hoppas att ni har det bra allihop!
Sniff // Dina
Uppdatering
Dina håller på att genomgå en stor förändring. Hon börjar bli vuxen, hon börjar bli lugn. Hon är fortfarande helt blockerad av att komma framåt när vi är ute och går, och hon drar en del, men det är ändå inte på samma busnivå som tidigare. Hemma är hon också mycket lugnare. På sätt och vis är det ju skönt, men ändå känns det som ett litet hugg i bröstet. Det är nog lite såhär en mor känner sig när hon inser att hennes barn har blivit en vuxen.
Dina har varit sjuk en gång till sedan senast, hon kräktes till och med lite blod, men det verkade ändå inte vara något farligt för hon var pigg och glad, så jag antar att blodet bara kom från något litet sår som kommit efter kräkningarna. Hon äter så mycket strunt nuförtiden när vi är ute och går. Man hinner inte ens reagera på att hon fått tag i någonting, hon slukar allt hon hittar. Så jag gissar på att det är därför hon då och då får de här kräkepisoderna.
Igår gick vi på en långpromenad hem till mina föräldrar och gick genom skogen och tittade på slättbergen här. Det är en ganska stor yta som blivit nerslipat av isen när isarna i norden började smälta bort. Under promenaden slog det mig hur mycket lättare det faktiskt är att gå med henne numera. Och väl hemma hos mina föräldrar fick hon beröm av min mamma som också tyckte att hon har lugnat ner sig ganska ordentligt. Så ja, hon är inne i en förändring, det ska bli spännande att se vem hon blir som vuxenhund hehe.
Jag slänger in en bild på de där slättbergen också så får ni se vad jag menar.
Jag hoppas ni har det bra därute, och Dina hälsar självklart till alla sina tålmodiga fans som orkar kika in här trots att vi har fått skrivkramp.
Jag passar på att önska er alla en god jul, ta det lugnt och strunta i den där stressen nu!
Flock-känsla
Igår mötte vi alltså dem igen, och vi släppte lös de stora hundarna. En liten liten svart vovve hade de med sig också, men den var mest rädd och kaxig mot Dina och fick inte vara med och busa. Den äldre hunden är steriliserad och gammal, inte alls så energisk med andra ord, men den yngre hunden på åtta månader klickade ganska bra ihop med Dinas energi.
Det har dock aldrig förr hänt att Dina morrat eller skällt åt andra hundar på det där sättet som hon igår gjorde, kan hända att hon är på väg in i löp, för den yngre hunden fick sig flera tillsägelser. Men snart hade de löst sitt gruffande och började springa runt i leran som små tok. Fram och tillbaka sprang de jämsides och såg ut att ha jätteskoj ihop.
Efter en stunds pratande gick de andra iväg och lämnade kvar den här gula hunden hos oss, så att hon fick komma efter när hon kände för det. Efter ett par tokvarv i diket sprang båda hundarna efter dem, och där stod jag kvar och undrade hur jag skulle få tillbaka Dina utan att behöva hämta henne.
Jag ropade och visslade utan större entusiasm och tro att hon skulle varken höra eller reagera på mitt kallande, men jag blev mycket glatt överraskad över att se att Dina tog full sats mot oss efter ett litet "toa-besök" då hon insåg att vi var litet för långt bort från gemenskapen. Så hon övergav två spännande roliga människor och tre hundar, för att komma tillbaka till sin egen flock!
Åh vad glad (och väldigt förvånad!!) jag blev! Duktig duktig Dina! Efteråt blev det förstås ett bad för hon var helt genomblöt. Konstigt nog ändå inte helt brun av leran som hon brukar bli, men det var nog dikets förtjänst. Det här var ett test som gjorde min relation till henne än mer tillitsfull. Så glad så!
Hungrig
Mamma har varit litet elak mot mig. I två dagar fick jag ingen mat! Hon sa att jag bara skulle kräkas upp det. Sen satt hon framför mig och åt massa mat som luktade gott och gav inte mig någonting!!!
Sent sent på andra dagen kokade hon couscous och jag satt med henne i köket. Ibland är hon litet slarvig och tappar mat på golvet och nu var jag så hungrig att jag inte kunde låta ett sådant ögonblick gå om intet! Men hon tappade ingenting. Hon pratade bara om att couscousen skulle kallna innan den kunde ätas för annars bränner man sig på tungan.
När vi hade varit ute gick hon direkt till köket och hällde upp all couscous i min matskål! Åh vilken lycka! Hon sa att det kunde vara bra med litet kolhydratrik mat när jag var så sjuk och inte fått äta på länge. Åh så gott det var! Jag brydde mig inte ens om att vänta tills hon sa det där "Varsågod" och nickade, vilket betyder att jag får äta det hon lagt i matskålen. Jag hoppade på skålen innan hon ens hade hunnit ställa ner den på golvet till och med!
Sen dess har jag faktiskt fått riktig mat flera gånger och mamma är så glad för hon tycker inte att jag verkar vara sjuk längre. Men det finns ett litet problem som jag tror att mamma missar: Jag är ju jättehungrig! Jag har inte fått mat på så länge och så tror hon att det ska räcka med de vanliga portionerna? Jag nosar och nosar i skåpet efter maten men hon förstår ingenting! .... eller vänta lite. Nu hör jag något.
Jaaaaa! Matdax! Nu hinner jag inte skriva mer!"
Fortfarande dålig
Fast hon verkar ju må bra i övrigt, ganska pigg och lekfull och tigger mat och vill hoppa upp och kramas, som vanligt men kanske aningen slöare, men det är ju heller inte konstigt eftersom hon ju faktiskt är sjuk. Jag avvaktar en dag till innan jag ringer till veterinär. Det har ju hänt förut även om inte helt i den här utsträckningen, och då har det brukat bli bra efter bara ett par dagar.
Vad gulliga ni är allihop som visar att ni bryr er!
Sjukdom
Men idag började hon kräkas, hon har kastat upp mer än någonsin och jag vet inte alls vad det beror på. Kan det kanske bero på auberginen hon fick smaka på igår? Men hon har som sagt verkat litet annorlunda i flera dagar nu. Det kanske började redan under den där svackan jag hade för ett tag sedan, och jag tänkte också att hennes ändrade beteende kanske berodde på att hennes människa inte mådde så bra.
Men som sagt, idag har hon spytt en hel del, och nu får vi avvakta med maten i en dag och börja litet smått på tisdag och se om hon kanske blir bättre. Men självklart blir jag ju orolig. Och så tittar hon på mig med stora sorgsna ögon efter varje uppkastning, med slokade öron, som om hon ber om ursäkt. Klart jag inte blir arg på henne, hon mår inte bra och behöver få ut det. Tänk att jag inte ens blev arg när jag råkade trampa i hennes kräk. Litet äcklad förstås, men absolut inte arg. Stackars liten såg så skamsen ut.
Att gå på marknad med hund
Pappa hade skaffat sig en beagle, som hette Buster. Han hade det inte särskilt bra hos oss och ibland förbarmade jag mig över honom även om jag inte ville fästa mig alltför hårt vid honom, för jag visste redan från start att han inte skulle bli långvarig hos oss.
En gång tog jag med honom ut på marknaden i stan. Han hade aldrig några problem med att vistas bland mycket folk, så jag var inte särskilt orolig. Men:
När vi kom in till stan, kom jag liksom från utkanten av marknaden och blev tvungen att kliva igenom ett marknadsstånd. Plötsligt stannar han till och jag ser efter vad han gör. Då står han och kissar på ett par vita byxor som hänger i ståndet. Tro att jag gick snabbt därifrån utan att ens våga se mig om, knallröd i ansiktet... Minns fortfarande hur de där vita byxbenen plötsligt bytte färg till gult ... Usch, det var så pinsamt, men man lär sig ju alltid någonting... Att gå med hanhundar på marknad är ingen bra idé... haha.
