Kul i leran
Hej!
Det var länge sen jag skrev i bloggen nu men nu sa jag till mamma att det är min tur att sätta mig vid datorn!
Jag har haft det jättebra hos pappa och farmor och hennes gubbe. Jag förstår inte varför mamma tjatade och kallade mig för sin lilla tjockis hela tiden de första dagarna efter att hon kom och hämtade hem mig igen. Då blev jag faktiskt litet ledsen, det är väl klart att jag inte känner för att busa och leka med henne när hon säger så elaka saker till mig.
Men det är ändå härligt att få vara hos mamma igen! Nu får jag springa lös lite här och var och det är så underbart!
Idag släppte mamma mig ute vid grusplanen igen. Oj vad jag sprang! Så mycket energi som jag har samlat på mig och nu orkar göra mig av med också, då behöver man springa runt runt som en tok hihi.
Jag var alldeles lerig och brun när vi gick hemåt igen men varken jag eller mamma skämdes när vi mötte på folk. Det är något att vara stolt över tycker jag, att visa att man minsann har fått springa runt och gegga ner sig när alla andra bara gnäller över minsta lilla lerpöl som kommer fram i tö-vädret.
Det är ju bara att hoppa i badkaret och låta mamma göra jobbet, så är man ren och fin igen. Efter badet blir jag alltid lite extra busig med, så jag har haft en jätterolig dag idag. Så jag hinner egentligen inte skriva så mycket mer, för jag måste mörda mammas tofflor nu!
Hoppas ni också håller buset vid liv, det gör livet så mycket roligare!
Kram!
Ibland ska man vara (över?)modig
Eftersom Dina verkade vara så full av energi och på bushumör medan jag själv inte har fullt lika hög energinivå idag vågade jag mig på att efter en stunds promenad släppa henne lös vid fotbollsplanen här utanför.
Jag har gjort det några gånger förut, men då har jag också haft lite bättre kontakt med henne. Visst är hon lyhörd men inte fullt så ivrig att lyda som hon var före min resa. Så det var en stor chansning att släppa henne där, då det är nära en cykelvägskorsning med ganska mycket trafik och dessutom gårdsplanen med alla roliga grannar som måste hälsas på.
Men det var så roligt att springa runt i slasket och släpa en stock efter sig att hon inte hade en tanke på att lämna den roliga fotbollsplanen. Oj vad hon sprang! Det är nog bland det roligaste som finns enligt Dina, att få springa lös som hon vill när det skvätter en massa vatten för varje tasslandning. Så roligt att det inte alls är motiverande att komma när jag kallar på henne, men det löstes med Dinas andra favorit: Pinnar.
Istället för att koppla henne så fort hon kom till mig provade vi med några apporter. Det har hon uppenbarligen glömt av helt eller också var det bara roligt att busa. Det var bara att skratta åt busfröet, lura henne till mig igen efter några pinnkastningar och koppla henne den sista biten hem till oss.
Tänk om man själv också kunde få busa på det sättet, bara slänga ner all vett och etikett i bakfickan och springa runt och skvätta ner sig och följa stundens infall...
Jag har gjort det några gånger förut, men då har jag också haft lite bättre kontakt med henne. Visst är hon lyhörd men inte fullt så ivrig att lyda som hon var före min resa. Så det var en stor chansning att släppa henne där, då det är nära en cykelvägskorsning med ganska mycket trafik och dessutom gårdsplanen med alla roliga grannar som måste hälsas på.
Men det var så roligt att springa runt i slasket och släpa en stock efter sig att hon inte hade en tanke på att lämna den roliga fotbollsplanen. Oj vad hon sprang! Det är nog bland det roligaste som finns enligt Dina, att få springa lös som hon vill när det skvätter en massa vatten för varje tasslandning. Så roligt att det inte alls är motiverande att komma när jag kallar på henne, men det löstes med Dinas andra favorit: Pinnar.
Istället för att koppla henne så fort hon kom till mig provade vi med några apporter. Det har hon uppenbarligen glömt av helt eller också var det bara roligt att busa. Det var bara att skratta åt busfröet, lura henne till mig igen efter några pinnkastningar och koppla henne den sista biten hem till oss.
Tänk om man själv också kunde få busa på det sättet, bara slänga ner all vett och etikett i bakfickan och springa runt och skvätta ner sig och följa stundens infall...
Inte så allvarligt
Idag kan jag konstatera att det nog handlade om mer än bara "övergödning" ... Dels var det nog ovanan, minnet av de små späda katterna och antagligen trötthet från Dinas sida som fick det att se värre ut än vad det är.
Hon har visserligen rätt låg energi och motivation och visst har hon gått upp i vikt, men det är ändå inte fullt så allvarligt som det kändes som igår.
Trots bristen på motivation och den sega reaktionen på kommandon släppte jag henne lös i snön tidigare idag. Det gick väl sådär, hon kom inte lika ivrigt och snabbt vid inkallning som jag lyckats träna henne till mot slutet före resan, men det är ju inte så konstigt heller. Hon stack ju inte iväg, inte ens när det tydligt syntes på henne att hon insåg att hon kunde göra det. En liten avledningsmanöver från min sida fick henne att glömma den tanken snabbt.
Så det dröjer nog inte lång tid innan jag har jobbat upp samma intresse och förhoppningsvis ännu bättre än hon hade tidigare. Fysiken oroar jag mig inte alls för, det balanseras med tiden.
Det är faktiskt till och med rätt skönt att ha något så konkret att fokusera på, att ha någonting att jobba med. Jag kanske är en sån där människa som behöver ha litet problematiska hundar att jobba med för när hon fungerar som jag vill och det inte känns som att det finns så mycket mer att träna på blir det nästan litet tråkigt.
För den skull ska jag ju självklart inte sträva efter att hon ska fortsätta vara en svår hund, mitt mål är att hon en dag ska kunna slappna av och vara mindre stressad, kanske ett omöjligt mål att uppnå men det är ändå dit vi siktar. Men en sak i taget, nu ska vi komma tillbaka dit där vi slutade innan jag åkte ifrån henne!
Hon har visserligen rätt låg energi och motivation och visst har hon gått upp i vikt, men det är ändå inte fullt så allvarligt som det kändes som igår.
Trots bristen på motivation och den sega reaktionen på kommandon släppte jag henne lös i snön tidigare idag. Det gick väl sådär, hon kom inte lika ivrigt och snabbt vid inkallning som jag lyckats träna henne till mot slutet före resan, men det är ju inte så konstigt heller. Hon stack ju inte iväg, inte ens när det tydligt syntes på henne att hon insåg att hon kunde göra det. En liten avledningsmanöver från min sida fick henne att glömma den tanken snabbt.
Så det dröjer nog inte lång tid innan jag har jobbat upp samma intresse och förhoppningsvis ännu bättre än hon hade tidigare. Fysiken oroar jag mig inte alls för, det balanseras med tiden.
Det är faktiskt till och med rätt skönt att ha något så konkret att fokusera på, att ha någonting att jobba med. Jag kanske är en sån där människa som behöver ha litet problematiska hundar att jobba med för när hon fungerar som jag vill och det inte känns som att det finns så mycket mer att träna på blir det nästan litet tråkigt.
För den skull ska jag ju självklart inte sträva efter att hon ska fortsätta vara en svår hund, mitt mål är att hon en dag ska kunna slappna av och vara mindre stressad, kanske ett omöjligt mål att uppnå men det är ändå dit vi siktar. Men en sak i taget, nu ska vi komma tillbaka dit där vi slutade innan jag åkte ifrån henne!
Kärt återseende
Jag har varit bortrest i två veckor nu. Eftersom resan tog ett klockvarv så var det inte tal om att ta med Dina på resan, så hon har fått vara hos "Pappa" som varit hundvakt under tiden.
Igår kväll kom jag hem från resan igen och får en fläskläpp till välkomst av Dina. Antingen var hon mycket glad och ivrig att se mig och gav mig en för hård puss, eller också tyckte hon att jag förtjänade en smäll som lämnat henne under så lång tid. Men jag har verkligen saknat henne. Så rastlös man som hundägare blir när man plötsligt ska spendera två veckor utan hund! Jag har sneglat avundsjukt på alla andra hundägare och saknat min lilla tös ganska mycket under tiden.
Min lilla tös... så värst liten kan jag ju inte påstå att hon är längre. Jag fick ett stort intryck av henne, men tänkte att det nog berodde på att jag umgåtts med ovanligt småväxta katter de senaste dagarna. Men väl hemma kunde jag konstatera att Dina numera är en liten knubbis. Bortskämd har hon blivit med tre deciliter mer mat än vanligt om dagen, samt en massa godsaker som leverpastej och kycklingfiléer och vem vet vad.
Det är faktiskt litet sorgligt att se att hon inte ens orkar lyfta tassen som hon brukar i vinkning, och alla kommandon görs med lathet. Energin är på bott hos min lilla flicka. Hon har ju blivit lite vuxen och förändrad den senaste tiden men såhär energilös ska hon inte vara, och inte riktigt så knubbig. Så nu har vi en hel del att göra.
Jag hade ju planerat ett litet träningsschema till när jag kom hem, vi skulle öva på nya saker, men det verkar som att vi i första hand nu får träna fysiskt och göra kontaktövningar och återskapa energin och motivationen i sötnosen.
Men att det kunde ske så snabbt, på bara två veckor! Det hade jag inte kunnat ana.
Hon har förstås inte blivit sådär jätte fet och överviktig men bra stor ändå... Nåja, hon har nog inte klagat över godsakerna hon fått i alla fall hehe. Men nu är det dags för Träningsläger (för både mig och Dina hehe)
Igår kväll kom jag hem från resan igen och får en fläskläpp till välkomst av Dina. Antingen var hon mycket glad och ivrig att se mig och gav mig en för hård puss, eller också tyckte hon att jag förtjänade en smäll som lämnat henne under så lång tid. Men jag har verkligen saknat henne. Så rastlös man som hundägare blir när man plötsligt ska spendera två veckor utan hund! Jag har sneglat avundsjukt på alla andra hundägare och saknat min lilla tös ganska mycket under tiden.
Min lilla tös... så värst liten kan jag ju inte påstå att hon är längre. Jag fick ett stort intryck av henne, men tänkte att det nog berodde på att jag umgåtts med ovanligt småväxta katter de senaste dagarna. Men väl hemma kunde jag konstatera att Dina numera är en liten knubbis. Bortskämd har hon blivit med tre deciliter mer mat än vanligt om dagen, samt en massa godsaker som leverpastej och kycklingfiléer och vem vet vad.
Det är faktiskt litet sorgligt att se att hon inte ens orkar lyfta tassen som hon brukar i vinkning, och alla kommandon görs med lathet. Energin är på bott hos min lilla flicka. Hon har ju blivit lite vuxen och förändrad den senaste tiden men såhär energilös ska hon inte vara, och inte riktigt så knubbig. Så nu har vi en hel del att göra.
Jag hade ju planerat ett litet träningsschema till när jag kom hem, vi skulle öva på nya saker, men det verkar som att vi i första hand nu får träna fysiskt och göra kontaktövningar och återskapa energin och motivationen i sötnosen.
Men att det kunde ske så snabbt, på bara två veckor! Det hade jag inte kunnat ana.
Hon har förstås inte blivit sådär jätte fet och överviktig men bra stor ändå... Nåja, hon har nog inte klagat över godsakerna hon fått i alla fall hehe. Men nu är det dags för Träningsläger (för både mig och Dina hehe)
Hatten av för räddningstjänsten
Amiga sprang igår ifrån sin matte, satte av efter en fågel och hamnade på en svåråtkomlig klippavsats. Jag undrar hur hon egentligen hamnade där, hon måste nästan ha ramlat ner dit. Vilken tur att hon hamnade på avsatsen och inte föll hela vägen ner!
Matte kontaktade räddningstjänsten som enligt vad jag förstått ganska omgående satt igång en sökning. Lite förvånande faktiskt att de agerade så snabbt för en hunds skull. Tyvärr lyckades de inte rädda Amiga på söndagen så hon fick tillbringa hela natten på klippavsatsen. Det var för halt och räddningstjänsten kunde inte göra något i mörkret. (Jag undrar om de verkligen hade låtit en människa vänta där över en hel natt bara för att det blivit mörkt)
Men det är ändå gott att räddningstjänsten satte in styrkor på söndagen igen och lyckades den här gången komma åt hunden och rädda henne.
Fy så hemskt det vore om något sånt skulle hända Dina!
Läs artikeln här, där finns även ett tv-inslag från räddningen. (Finns säkert på fler ställen men jag läste artikeln i GT)
Matte kontaktade räddningstjänsten som enligt vad jag förstått ganska omgående satt igång en sökning. Lite förvånande faktiskt att de agerade så snabbt för en hunds skull. Tyvärr lyckades de inte rädda Amiga på söndagen så hon fick tillbringa hela natten på klippavsatsen. Det var för halt och räddningstjänsten kunde inte göra något i mörkret. (Jag undrar om de verkligen hade låtit en människa vänta där över en hel natt bara för att det blivit mörkt)
Men det är ändå gott att räddningstjänsten satte in styrkor på söndagen igen och lyckades den här gången komma åt hunden och rädda henne.
Fy så hemskt det vore om något sånt skulle hända Dina!
Läs artikeln här, där finns även ett tv-inslag från räddningen. (Finns säkert på fler ställen men jag läste artikeln i GT)
Men hur ser det ut?
Efter att jag publicerade förra inlägget såg jag att det är något som inte är helt rätt med den här bloggen. Hur ser den ut i era datorer? Är det bara min dator som bråkar eller är ser sidhuvudet konstigt ut hos er också? Kanske är det bara Firefox som inte vill visa den som den ska se ut?
Tacksam för svar.
Tacksam för svar.
Modevisning
Idag har Dina, som vanligtvis inte alls vill posa framför kameran utan gör snarare allt för att bilderna ska misslyckas, trängt sig framför kameran.
Hon börjar verkligen bli en riktig dam nu, min lilla tjej. Hon har alltid ätit lugnt och sansat, men tuggben och liknande har hon alltid tryckt i sig fortast möjligt, oavsett hur stora de har varit har hon envisats med att trycka i sig hela om jag inte har lyckats lura den ifrån henne innan dess. Det innebär att hon oftast kräks upp nästan allt hon tuggat i sig och blir dessutom alldeles andfådd och slutkörd av tuggandet.
Men inte nu längre. Nu tuggar hon fint och länge på små tuggsaker, och de större kan hon efter en stund lämna ifred.
Hela hon är så annorlunda sedan senaste löpet. Visst är hon fortfarande busig ibland, men det märks ändå att hon nu känner sig vuxen. Kanske har detta också gjort henne lite mer ytlig, då hon verkligen traktat efter rampljuset i vår stora modevisning idag. Hehe.
Eller också tänker hon att hon måste flörta in sig i min blogg nu när jag tycks ha blivit uppslukad av den istället för Dinas egna blogg. Och hon har rätt, jag måste skärpa mig angående det. Det finns ju så mycket att skriva om, bilder att visa, m.m. Så jo, skärpning på mig, det är Dina värd!
Hon börjar verkligen bli en riktig dam nu, min lilla tjej. Hon har alltid ätit lugnt och sansat, men tuggben och liknande har hon alltid tryckt i sig fortast möjligt, oavsett hur stora de har varit har hon envisats med att trycka i sig hela om jag inte har lyckats lura den ifrån henne innan dess. Det innebär att hon oftast kräks upp nästan allt hon tuggat i sig och blir dessutom alldeles andfådd och slutkörd av tuggandet.
Men inte nu längre. Nu tuggar hon fint och länge på små tuggsaker, och de större kan hon efter en stund lämna ifred.
Hela hon är så annorlunda sedan senaste löpet. Visst är hon fortfarande busig ibland, men det märks ändå att hon nu känner sig vuxen. Kanske har detta också gjort henne lite mer ytlig, då hon verkligen traktat efter rampljuset i vår stora modevisning idag. Hehe.
Eller också tänker hon att hon måste flörta in sig i min blogg nu när jag tycks ha blivit uppslukad av den istället för Dinas egna blogg. Och hon har rätt, jag måste skärpa mig angående det. Det finns ju så mycket att skriva om, bilder att visa, m.m. Så jo, skärpning på mig, det är Dina värd!
Bära tuggring
Jag brukar ha Dina med mig när jag går och handlar. Jag stannar sällan särskilt länge inne i affären (och vet jag med mig att jag ska storhandla så lämnar jag henne hemma förstås) så hon klarar sig bra. Jag har fått för mig att hon är duktig när hon väntar på mig, men det där kan man ju aldrig veta riktigt säkert om man inte har satt en spion som på avstånd kollar hur hon beter sig när hon sitter där ensam utanför affären.
Hur som helst, när jag kom ut med matkassen gjorde hon som vanligt en djupdykning in i påsen för att sniffa efter godsaker. Jag hade köpt en tuggring till henne och bestämde mig för att ge henne den redan på vägen hem. För det är ju ganska en bra aktivering att ge hunden någonting att bära på under promenaden, så att hon skulle få bära hem det som var hennes kändes som en bra idé.
Vad jag inte alls hade med mig i tanken var ju att hon alltid blir lite småtokig av att få tuggben. Då ska det lekas och busas minsann! Hon gör allt för att man ska börja jaga henne och skuttar valpaktigt fram och tillbaka värre än vanligt. Så det där med att hon skulle sköta sig exemplariskt när hon hade en uppgift som att bära någonting under promenaden kan ju ses som aningen misslyckat...
Men glad blev hon över den lilla överraskningen
Hur som helst, när jag kom ut med matkassen gjorde hon som vanligt en djupdykning in i påsen för att sniffa efter godsaker. Jag hade köpt en tuggring till henne och bestämde mig för att ge henne den redan på vägen hem. För det är ju ganska en bra aktivering att ge hunden någonting att bära på under promenaden, så att hon skulle få bära hem det som var hennes kändes som en bra idé.
Vad jag inte alls hade med mig i tanken var ju att hon alltid blir lite småtokig av att få tuggben. Då ska det lekas och busas minsann! Hon gör allt för att man ska börja jaga henne och skuttar valpaktigt fram och tillbaka värre än vanligt. Så det där med att hon skulle sköta sig exemplariskt när hon hade en uppgift som att bära någonting under promenaden kan ju ses som aningen misslyckat...
Men glad blev hon över den lilla överraskningen
