Idag kan jag konstatera att det nog handlade om mer än bara "övergödning" ... Dels var det nog ovanan, minnet av de små späda katterna och antagligen trötthet från Dinas sida som fick det att se värre ut än vad det är.

Hon har visserligen rätt låg energi och motivation och visst har hon gått upp i vikt, men det är ändå inte fullt så allvarligt som det kändes som igår.

Trots bristen på motivation och den sega reaktionen på kommandon släppte jag henne lös i snön tidigare idag. Det gick väl sådär, hon kom inte lika ivrigt och snabbt vid inkallning som jag lyckats träna henne till mot slutet före resan, men det är ju inte så konstigt heller. Hon stack ju inte iväg, inte ens när det tydligt syntes på henne att hon insåg att hon kunde göra det. En liten avledningsmanöver från min sida fick henne att glömma den tanken snabbt.

Så det dröjer nog inte lång tid innan jag har jobbat upp samma intresse och förhoppningsvis ännu bättre än hon hade tidigare. Fysiken oroar jag mig inte alls för, det balanseras med tiden.

Det är faktiskt till och med rätt skönt att ha något så konkret att fokusera på, att ha någonting att jobba med. Jag kanske är en sån där människa som behöver ha litet problematiska hundar att jobba med för när hon fungerar som jag vill och det inte känns som att det finns så mycket mer att träna på blir det nästan litet tråkigt.

För den skull ska jag ju självklart inte sträva efter att hon ska fortsätta vara en svår hund, mitt mål är att hon en dag ska kunna slappna av och vara mindre stressad, kanske ett omöjligt mål att uppnå men det är ändå dit vi siktar. Men en sak i taget, nu ska vi komma tillbaka dit där vi slutade innan jag åkte ifrån henne!

Även fast jag den här helgen faktiskt kom iväg hemifrån för första gången på säkert ... eh, ja kanske till och med flera månader, på rent nöje känns det som en lång seg helg. Särskilt idag har känts otroligt seg och lång, vilket förstås beror på att jag faktiskt inte somnade och gick upp före klockan fem idag, för att sedan vila ett par timmar i morgonsolens sken innan dagen startade ordentligt med alla aktiviteter.

Jag och Dina gick ut för att öva litet olika saker nu när vädret varit så fint (men kallt!). Det blev några godissök ute, jag satte henne helt enkelt bredvid mig, kastade iväg godiset i gräset och väntade en stund för att hon skulle sluta fokusera platsen med blicken och titta på mig istället, då glömmer hon av var godiset landade. Sen får hon söka efter den. Jag gömde några godbitar i träd, hon börjar förstå det där men hon sniffar fortfarande mest på marken fast att hon ser att jag står och gör någonting med trädet innan jag säger att hon ska leta.

Sen fick hon balansera på ett fallet träd. Hon har suttit på den förut, men idag var hon riktigt duktig. Hon fick verkligen anstränga sig för att hålla balansen ibland, och några gånger ramlade hon ner på mig hihi. Men då var det bara upp igen. Där skulle hon sitta en stund. Sen gömde jag några godisar litet längre bort i barken och hon fick gå balansgång för att leta sig till godiset. Jättebra träning.

Sen försökte jag med apport av pinne men det blev ett kast, en hund som sprang efter pinnen och ville bli jagad. Så mycket retriever är hon, hmpfh! Det låter som att vi gjorde massor, men det var ändå ingen jättelång promenad och väldigt korta övningspass, så jag trodde att jag skulle ha en hyperaktiv hund idag - just idag av alla dagar då jag är tröttare än vanligt till och med.

Men på hemvägen insåg jag att hon varit helt annorlunda hela dagen. Helt lugn. Helt ... harmonisk. Jag kunde ju inte låta bli att undra vad det är för fel på henne haha. När vi kom hem drack hon vatten och dunsade ner i golvet och slocknade på en gång! Jag blev så förvånad. När grannen frågade om jag skulle följa med ut och låta hundarna busa en stund tackade jag nej, bäst att inte stressa upp henne med busiga lekar nu när hon är så lugn.

Givetvis tog han åt sig en stor del av äran. "Erkänn att hon har blivit mycket lugnare den senaste månaden." Jo, åtminstone den senaste dagen, tänkte jag. Men visst, det kanske är sant att hon blivit lugnare den senaste tiden, men det har nog inte så jättemycket med hans fyra promenadtillfällen att göra, då vi "bytt hund" så att han kunnat ryta till åt henne och dra i kopplet så hon får en liten chock. Han skulle bara veta vad mycket vi har tränat det senaste ihop, jag och Dina. Vi är som helt nya "hund och matte" jämfört med hur vi var förr. Tydligen är det vad Dina behöver, intensiv träning, och mycket träning. Det räcker inte med att gå på lydnadskurs en gång i veckan som han gör med sin hund. Han tränar inte mer med henne än det de gör på kursen och hunden är alltid med på noterna, åtminstone nästan.

Det är inte bara den citerade kommentaren som gör att han verkligen bröstar upp sig som om det vore han som gjort underverk med Dina. Han pratar om det med de andra grannarna också, och han kommenterar så mycket. Varje framsteg Dina gör tar han som sitt verk, även om han inte ens har varit med när hon lärt sig det. Jag är ganska tolerant av mig och låter ofta folk få tro och tycka som de vill, men jag har blivit så irriterad på det där att jag börjat motargumentera honom för att ta ner honom på jorden, för att se mitt jobb med henne. Jag förtjänar väl också beröm? Ibland behöver människan också få höra "Bra" och få litet kli bakom örat ;-) Men han lyssnar inte alls på vad jag säger, och upprepar det han sa innan jag yttrade mig, som om han spolade tillbaka tiden och det jag sagt aldrig sagts.

Jag har ju tidigare nämnt att jag kanske inte är världens bästa på argumentation eller framföra en åsikt eller ens en tanke, men nog tycker jag att han ignorerar mig för att själv få känna sig riktigt stolt över sig själv. Okej, jag överdriver kanske litet, men ändå bara just : litet.

Ett av de största problemen med Dina är att hon alltid lyckas nosa sig till olika byten, som hon sedan vägrar att lossa. Ibland är det pinnar och kottar men dem får jag alltid henne till att släppa till slut - men oftast inte förrän jag halvt om halvt stryper henne utanför trappan hem. Jag tar alltså i kopplet och lyfter tills hon spottar ut det. Det är den enda metoden som har visat sig funka. Möjligtvis lämnar hon pinnar och kottar mot godis ibland. Men det blir ju nästan som en belöning för att hon har någonting i munnen och vägrar lyssna på mig, så den metoden är inte heller så bra.

Varför ställa till med sånt bråk över pinnar och kottar då? Jo, därför att det inte alltid handlar om pinnar och kottar. Ibland har hon någonting mycket värre, och om hon ska släppa det måste hon också lära sig att släppa pinnen. Det absolut värsta är när hon hittar hela döda fåglar. Då finns det ingenting som kan få henne att lossa den. Börjar jag få övertaget och hon inser att hon bara har två val, väljer hon alternativ två: sväljer den hel innan jag hinner få tag i den. Det är riktigt illa.

Den värsta gången när det kommer till fåglar var en gång då hon hittade en stor död duva. Vi gick med henne jättelänge bara för att hon skulle tröttna och släppa den, men nä-e då! Till slut blev vi helt desperata och försökte bända loss den ur hennes käftar med pinnar och slutligen tog jag i den äckliga fågeln för hand och drog. Detta var första gången hon visade att om hon inte får bära så tänker hon svälja.

Jag såg hur hon bit för bit lät fågeln sjunka ner i halsen och jag blev ju helt hysteriskt (ja, det är väl inte det bästa att bli hysterisk, men det blev jag då). Jag slog henne då måste jag erkänna. Det var enda gången jag slog henne och jag kommer aldrig att göra det igen. Det hjälpte ju inte då, så varför skulle det någonsin hjälpa att slå hunden - men framför allt så känns det fruktansvärt att slå sin hund! Jag höll i fågeln och Dina bet så det krasade, jag hade en vinge i handen, hon hade resten av fågeln någonstans mellan strupen och matsäcken.

Konstigt nog har det inte blivit några komplikationer av hennes fågelätande. Självklart måste man avmaska - men hon borde ju få ont. Bli sjuk. Vissa fåglar är ju inte direkt dagsfärska heller som hon stoppat i sig.

Den enda gången som det gått illa var när hon hittade ett märgben som hon vägrade släppa. När jag såg att hon tänkte svälja den när vi bråkade om den bestämde jag mig istället för att ta det hemma. Där kan jag binda fast henne så att hon inte kan böja sig ner. Till slut släpper hon bytet och då är jag där och tar det ifrån henne. Hon kan ju inte svälja ett helt märgben, då kan det inte gå bra.

När vi kom in upptäckte jag dessvärre att hon lyckats fastna med benet runt hakan. Den var innanför huggtänderna. För att ni ska förstå någorlunda hur jag menar att den satt fast har jag den här bilden på hur det såg ut.



Vi försökte lirka loss den. Länge. Jag var rädd att tänderna skulle gå av om vi tog i för mycket, så till slut lät vi henne vara. Hon kanske lyckades bättre själv. För hon försvarade fortfarande sitt byte och bet ihop ordentligt för att vi inte skulle kunna ta det. Efter en stund gick hon till vattenskålen om och om igen, hon var uppenbart törstig. Då insåg jag att även hennes tunga hade fastnat därunder.

Snart var det inte heller roligt för Dina, och hon kom villigt till mig för att få hjälp att få bort obehaget. Där såg jag hur tungan klämdes fast under benet och hon försökte slita loss den. Vi försökte lirka igen, men det gick helt enkelt inte. Jag ringde till mamma och sa att vi får åka till veterinären kommande dag. Det var så sent att djurkliniken förstås hade stängt då.

Men när vi gick och la oss med oro i hjärtat, började Dina verkligen bli desperat och hon slet på benet med sina tassar och blev helt hysterisk. Jag hörde ett duns och studsade upp ur sängen. Hon hade lyckats få bort benet och snabbt var jag där och tog den innan hon fick för sig att börja gnaga på den igen. Det slutade trots allt bra, men kom ihåg detta när ni ger märgben till era hundar! De ska vara så stora att hunden inte ska kunna svälja den hel, och se till att de är så stora att de inte kan fastna med den runt käken!

Det här med "Loss" är något av det svåraste att jobba med henne med. Hon vet vad det betyder. För om hon är på humör så släpper hon det hon har i munnen. Men det är ytterst sällan hon vill. Hon vill antingen ha dragkamp eller att man ska jaga henne, när det handlar om lek. Självklart belönar jag henne inte med det om hon inte släpper, men jag vet inte hur alla andra människor i hennes omgivning gör med den saken. Kanske har hon lärt sig att det lönar sig, att hon får som hon vill till slut.

När det gäller ätbara saker går det absolut inte att muta henne med andra godbitar, oavsett vad man erbjuder henne. Så ja, detta är ett stort problem. Kanske finner jag lösningar i böckerna jag lånat, men jag tar ändå gärna emot tips på hur jag ska gå till väga med det här, för uppenbarligen har inga av mina egna metoder funkat - och jag har provat en hel del olika. Så vad säger ni?

Så snabbt det gick. Visserligen tror jag ju inte att det är slutövat (det är det väl aldrig) men idag blev jag absolut ledaren i Dinas ögon.

Hon är oerhört envis. Hon är verkligen en blanding av labrador och pitbull (eller amstaff? jag vet inte vilket). Hon älskar vatten och att bära på saker, framför allt pinnar (konstigt nog är hon inte så ivrig i mat som labradorer brukar vara) samtidigt som hon är lika envis och litet utmanande, vill hellre ha dragkamp än leka apport.



Och det var den sista biten som jag tog tag i idag. Det är jätteroligt med dragkamp, det tycker jag också, men Dina tycker det är så roligt att hon vägrar lyssna på mitt "Loss". Jag bestämde mig för att jag absolut måste tuffa till mig. Jag får helt enkelt vara så tuff som hennes nivå kräver.

Dina har ett snöre som hon alltid leker med. Den brukar vi kasta iväg men sen är det dragkamp som gäller, med litet tur får man tag i snöret och då kastar vi iväg den igen. Hon är jätteduktig och väntar oftast om man säger åt henne att vänta, och hämtar den inte förrän man säger "hämta leksaken" eller "hämta bollen". Idag bytte jag ut det till "apport", och bestämde mig för att det skulle bli en riktig apport och inte bara att hon hämtar den och förvandlar leken till dragkamp.

Så när hon hämtade snöret "bet" jag henne, högg till med fingrarna som en hund skulle göra med munnen, jag lärde mig ungefär vilken hårdhetsgräns jag behövde för att det skulle funka, och med Dina får man vara ganska hård, vilket inte kom som någon överraskning. Men ganska snart förstod hon galoppen, det krävdes bara ett par hårda "bett" så lydde hon mitt "loss" om än något ovilligt, men hon upptäckte också hur roligt det var när jag istället för tillrättavisningen berömde henne när hon gjorde rätt. Hon har aldrig verkat särskilt intresserad av beröm, men det beror förmodligen på att hon inte heller har känt sig undergiven. Nu älskade hon plötsligt berömmet.

Jag passade på att använda min nyvunna ställning och gick ut med henne till en avsides grusväg där jag aldrig mött folk (givetvis mötte jag två stycken idag, men då såg jag till att ha henne kopplad i mötet) - jag hade henne alltså lös för andra dagen i sträck, och det är så oerhört roligt att jag inte förstår hur jag har kunnat låta bli att träna på det tidigare. Av rädsla förstås, men nu är den helt borta.

Vi har lekt med en boll och Dina försökte leka med en pinne, men jag ignorerade den. Hon är så lycklig när hon får vara lös, och jag med! Så enkelt det var att ha henne lös, och jag som aldrig vågat prova tidigare. Idag testade hon mig litet mer än igår, och ville inte alltid lyda, men hon blev litet skamsen så fort jag röt ett "NEJ!" Jag är så lycklig! Vi har kommit till en helt ny nivå i vår relation, och det är tusen gånger roligare att vara hundägare nu.

Dessutom gick hon utomordentligt i koppel när jag hade henne kopplad. Jag har återfått kontrollen, och den här gången ska jag inte försumma det!

Jag tog ändå litet ledigt från städandet så nu har vi varit ute ett par timmar. Vi mötte min syster och hennes två barn och begav oss mot rastgården. Jag hade packat med en boll, kamera, hundmat - men jag glömde det viktigaste = vatten. Jag tänkte på det redan innan jag började packa, att jag måste ta med vatten till henne eftersom det är en förvånansvärt varm och solig dag. Dina blir snabbt väldigt varm i sin svarta päls och somrarna är inte hennes favoritårstid direkt.

När vi var nästan framme ringde barnens pappa och sa att barnen hade fått besök, så de sprang tillbaka hem, och det var nog lika bra det eftersom jag ville ha Dinas uppmärksamhet i rastgården. Vi håller på att träna inkallning nu.

För ett och ett halvt år sen började vi med det litet smått. Jag gick i en jättedålig allmännlydnadskurs. Instruktören kunde säkert det hon skulle, men man fick inga tips, det var alldeles för många hundar på kursen och dessutom var det svårt att höra instruktören. Där började vi lära oss inkallning och jag var den enda som vågade ha hunden lös ganska ofta trots att hon stack iväg och busade runt ibland. Då gick inkallningen inte särskilt bra. Hon satt snällt och väntade när jag sa åt henne att sitta och stanna, men när jag kallade på henne kunde hon först springa fram till mig och tvärvända och valde att skapa oordning bland alla andra hundarna.

Min inkallningsmetod

Den här veckan har jag återupptagit den träningen på allvar, mer än bara litet på måfå som det blivit sedan kursens slut. Jag hade velat börja redan i somras men det var för varmt för den sortens aktiviteter för henne. Igår provade jag att släppa lös hela flexikopplet, låste så att linan löpte längs marken, men jag skulle verkligen vilja ha en riktig långlina i det här syftet. Hon får under de närmsta veckorna enbart mat när vi är ute och tränar så att hon lär sig att hon måste arbeta för maten. Det fungerade jättebra igår med linan, hela promenaden blev ett träningspass och hon kom varje gång jag kallade på henne, eller visslade. Tanken är att jag enbart ska använda visslingen till slut, eftersom "hit" har fått en ganska lös betydelse för Dina. Så mycket dumt man har lärt henne utan att vara medveten om det...

Annars har ju träningstillfällen kommit då jag och grannen släppt hundarna lösa i gärdet här utanför, men då har hon varit helt döv för vad jag sagt. Det var detta som fick mig att inse att jag måste börja träna medvetet igen. Förstår inte varför jag blev så slapphänt, men det blir ett annat inlägg om det senare.

Hon var helt slut när vi kom till rastgården, så det blev inte mycket lek med bollen. Istället var det jag som sprang runt som en galning i inhägnaden. Det för att lära Dina att om jag har sagt "sitt, stanna" så ska hon också sitta kvar även om jag börjar hoppa och springa. När jag hade sprungit till andra änden ropade/visslade jag på henne och hon skötte sig riktigt bra idag! Jag blev så stolt.

Här är några bilder på henne, en där hon är helt trött efter promenaden till rastgården och en där hon springer mot mig på inkallning.




Dina var så inställd på att komma till mig och blev så ivrig mot slutet att hon faktiskt rusade rätt in i mig, krockade med mina ben och fick ett abrupt slut på sitt springande hihi.

Beröm

Jag berömmer henne när hon springer emot mig, sen berömmer jag litet till när hon är hos mig, sedan ska hon sätta sig ner och då får hon hordentligt med beröm och mat.

På tal om beröm. På vägen hem träffade vi på två lösa hundar. Dina fick hälsa på dem en stund och "mamma" fick hälsa på människorna. De frågade hur gammal hon är, och när jag sa att hon är tre år blev kvinnan i sällskapet förvånad och sa att hon går otroligt fint i koppel för att bara vara tre. Hmm, ja, det om något är ett bevis på hur trött hon var, annars är hon fortfarande svår i koppel, om än bättre än i början hehe. Och det är väl inte så ungt att gå snyggt i koppel? Till och med valpar brukar uppföra sig bättre än dina.