Idag överraskade jag Dina med att slinka in i en liten skog här i närheten som vi sällan går in i. Där släppte jag henne lös för att hon skulle få springa av sig all sin överskottsenergi hon byggt upp under min dvala.

Det var riktigt härligt att se hur hon sprang runt så fort hon bara förmådde, undvek alla hinder så galant trots den höga farten och okända skogen. Den är nämligen ganska snårig och tätbevuxen så jag hade hjärtat i halsgropen ett antal gånger då det såg ut som att hon skulle rusa huvudstupa rätt in i ett träd!

Hon lyssnade inte så jättebra på mig, helt upptagen av att bröta runt, men efter ett tag gick det ändå att koppla henne igen, och det var en lycklig Dina (och matte) som kom innanför dörren igen.

Som Dina redan har skvallrat om så har jag börjat cykelträna henne. Det blev helt oplanerat så, eftersom jag under en promenad ringde till min syster som sa att jag kunde hämta hennes gamla cykel. Hon har köpt en ny cykel och hennes gamla är litet bättre än min, så jag skulle alltså få den. Dessutom är det bra att ha två cyklar så att både jag och killen kan cykla till jobbet ihop nu (vi jobbar på samma ställe).
 
Eftersom jag ändå har tänkt att det vore bra om Dina kunde vänja sig vid att springa bredvid cykeln så hon får springa ordentligt ibland, tänkte jag att det vore väldigt bra träning för henne att gå bredvid cykeln när jag leder hem den, så att hon vänjer sig vid cykeln. Hon är så rädd för så många konstiga saker, så jag såg det som en självklarhet att hon skulle bli rädd för cykeln också.

Men det visade sig att hon inte var särskilt rädd för den, hon gick så snällt bredvid mig att när jag kom ut på cykelvägen vågade jag ta mod till mig att hoppa på cykeln och prova hur det skulle gå, det fick bära eller brista. Det gick ju så otroligt bra att jag blev ordentligt överraskad.

Självklart stannade jag till flera gånger så att Dina skulle få sniffa runt litet och eventuellt kissa, men när hon väl kom ut på gräsmattan stod hon bara där och stirrade på mig som ett fån. Hon förstod inte riktigt vad som förväntades av henne. Hon var i perfekt träningstillstånd, total uppmärksamhet på mig, så att hon glömde av att kissa till och med hihi.

Så jag vill verkligen tipsa om detta till hundägare till hundar som verkar vilja ha litet mer tempo på sina promenader. Jag har hittills undvikit cykeln för att Dina drar så mycket, men ju mer tempo hon får desto snällare går hon i koppel, och cykeln gjorde det perfekt för henne. Hon är så koncentrerad att hon inte hinner bry sig om andra hundar ens! Ibland kanske hon sneglar åt den andra hundens håll, men det är bara en snabb blick. Och hon är oerhört lyhörd när jag cyklar, lyssnar på minsta lilla "nej" eller "kom nu". eller "stanna"

Hittills har jag bara cykeltränat henne två gånger och allt kan ju fortfarande hända, men jag är oerhört nöjd med det här. Man ska inte vara alltför rädd för att testa på detta. Bara ha kopplet kort, men på ett sätt som gör det enkelt för dig att släppa efter litegrann ifall hunden skulle göra något oväntat. Jag har dessutom Dinas halsband högt upp i nacken för att ha litet bättre koll på henne när hon börjar titta åt sidan och så. Och så är det nog bra om man har fotbroms på cykeln.

...men det går faktiskt fint utan bromsar över huvud taget erfor jag den första gången då jag hämtade cykeln. Jag trodde hela tiden att jag litet då och då bromsade cykeln, men dagen efter, när jag skulle cykla till jobbet, lärde jag mig att jag bara har handbromsar! Hahaha! Jag vet inte hur jag lyckades lura mig själv till att jag bromsade med cykeln utan att bromsa med handbromsen. Dessutom tränade jag med samma cykel igår också, så visst går det med handbroms, men jag tror ändå att det är bättre med fotbroms på cykeln när man cyklar med hunden.

Men jag uppmanar er som har livliga hundar att inte fega ur, utan prova på det! Det är värt det. Ta det bara lugnt och beröm hundarna. Och glöm inte att rasta hunden innan cykelturen! Har den fått göra ifrån sig så är risken betydligt mindre att det blir några tvärstopp eller drag åt sidan. Lycka till!

Idag började hösten enligt kalendern. Jag tycker visserligen att den har börjat för en halv månad sedan även om det varit en del riktigt fina dagar, men vem har sagt att hösten kännetecknas av fulhet?

Jag förknippar hösten med hundar, eller hundar med hösten. Jag vet inte varför, men jag tycker helt enkelt att det är hundens årstid. Någon annan som förstår varför? Tala i så fall om det för mig, så jag också förstår vad det är med hösten och hundarna. Kanske är det den vackra höstnaturen. Svamparna. Kanske är det sommaren som varit för varm för hunden som gör hösten litet mer behaglig och får mig att associera dem till varandra?

Det tråkiga är ju att dagarna blir kännbart kortare. Det är fruktansvärt trist att jag inte började med Dinas träning tidigare. För nu blir det snart svårt att släppa henne när det är mörkt, de ljusa timmarna är det meningen att jag ska tillbringa på jobbet och jag tycks väl vara den enda av oss som engagerar sig i henne. Jag hatar att jobba! Det förstör hela mitt liv. Hur kan man slösa bort den viktigaste delen av dagarna på att jobba. Tjäna andra, tjäna pengar åt andra, tjäna skattepengar åt staten och kommunen. Slita ut sin kropp och bli bitter över att inte hinna med något meningsfullt i livet. Jag hatar det. Nu är det sagt.

Och här sitter jag, hemma istället för på jobbet idag igen. Gårdagens trötthet sitter fortfarande i och jag känner mig som en gamling på väg mot pärleporten, det kan inte vara hälsosamt att vara såhär trött. Jag blir gammal i förtid. Dina verkar också trött för hon bara sover och sover och sover.

Litet då och då kikar jag in på aktiveringssidan för att få litet tips och inspiration. En jättebra sida med olika tricks, övningar och aktivering för hunden med bra förklaring och tips på hur man ska få hunden att förstå vad man vill att den ska göra.

Ibland brukar jag sätta igång Dinas hjärna med hjälp av en toapappersrulle. Jag lägger några godbitar i rullen och knycklar ihop den och ger den till Dina så får hon gräva fram godiset. Det är den allra enklaste metoden. Men det är roligare när man gör litet mer av det hela.

Då viker jag ihop ena änden av rullen och lägger i några hårda godbitar (leversnittar eller dylikt)  i den, viker ihop andra änden så det blir som en liten marackas. Sen skramlar jag litet med den och låter hunden nosa på den. Sen får hon sätta sig någonstans, oftast i köket, medan jag går runt och skramlar med marackasen litet överallt i lägenheten och gömmer den på något litet klurigt ställe. Med klurigt menar jag att det ska bli en liten utmaning för hunden att plocka fram rullen från gömstället.

Sen går jag till köket till en ivrig hund som oftast sitter i lutande läge (för att få se så mycket som möjligt utan att behöva göra mig upprörd över att hon flyttat på sig hihi...) Jag säger "sök". Ja, jag har provat att säga litet vad som helst, ordet har ingen betydelse för henne, bara jag låter på ett visst sätt och gör en utsvävande gest med handen förvandlas hon till en tecknad seriefigur som springer på stället utan att komma fram i en sekund, sen är hon "swisch!" borta.

I och med att godiset är i pappersrullen så blir det litet svårare för henne att hitta den, så det kan ta ganska lång tid. En gång letade hon i över en halvtimme. Vilket tålamod! På det sättet får hon verkligen använda sin nos ordentligt. När hon väl har hittat den måste hon lösa problemet med att komma åt den, och sedan återigen fundera över hur hon ska få ut godiset. Jätteskoj!