Igår övade vi litet på apport med snöret igen. Min pojkvän satt och fnissade litet åt oss. Dina förstår ju inte alls det där med att hon ska släppa saken som hon hämtat, så jag måste vara hård och säga åt henne att sitta och "loss" i bestämd tonläge.

Killen tittade på mig med ett nedvärderande flin och sa i en sån där baby-ton som man har när man pratar med barn: "Naaw, försöker du låta hård älskling?"

Det lilla förtroende jag fått i min väg mot ledarskapet sjönk tillbaka till noll, jag såg det som en statistik-tavla där strecket går långsamt uppåt och sen plötsligt går rätt ner till noll i en brant nerförsbacke. Jag vet att jag har en barnslig röst. Jag låter som en liten unge. Att kläcka en sån kommentar gjorde inte gott för självförtroendet även om det inte alls var illa menat. Jag kämpar emot min egen röst och uppfattningen om att man inte kan ta barnsliga röster på allvar och det hjälper absolut inte att få höra en sån kommentar mitt i träningen.

Jag kunde inte annat än sluta träna. Det hann bara bli tre apporter. Jag slutade inte för att jag blev sur på killen, jag slutade därför att självförtroendet sjönk så. Då har jag ingen auktoritet att visa för Dina och det hade varit lönlöst att fortsätta. Så mycket en enda kommentar kan göra med en...

Men hur en människa uppfattar en röst spelar egentligen ingen roll. När han ryter argt tycker jag att han gör helt fel. Han pressar ihop munnen och man hör egentligen inget annat än ett morrande och så blir han arg för att Dina inte gör som han säger - men det är väl inte konstigt för det finns ingen i världen som hör vad han säger, hur ska hon då veta vad det är han vill? Så även om han har en mansröst som kan låta mer bestämd betyder det inte att han lyckas bättre.

Det handlar om att sända signaler till hunden. Hon känner av min energi när jag säger mitt barnpipiga "nej" och även om människan drar på smilgroparna istället för att ta mig på allvar så lyder hunden, därför att jag gör det på rätt sätt. Även ett barn kan styra hunden om det använder rätt metod.