Väderförtrollningen
Jag skulle ha lagt gårdagens inlägg i min egna blogg här också, men det blir så krångligt att ladda upp alla bilder. Ja, du läste rätt. Bilder. En hel serie av bilder på mig och Dina och vårt äventyr igår. Så skynda skynda!
Här hittar du dit!
Hjälp! Ingripa vid dominansförsök?
Idag träffade vi Tilda igen. De kom hit och vi släppte lös hundarna på det vanliga stället, det vill säga "lerplanen" som jag så fint brukar kalla det där jag brukar ha Dina lös. När vi mötte dem började Dina skälla på en gång. Jag tror hon blir så glad över att träffa Tildas matte och försöker få hälsa på henne, samtidigt som hon blir ständigt påhoppad av Tilda som hon tycker är jobbig, och därför börjar hon skälla?
När vi alltså släppte dem fortsatte skällandet, men i en annan ton. Dina säger ifrån, hon är väl för vuxen för lekfulla dominanta valpar.
Vi har nu låtit dem springa lösa ihop i två dagar i sträck, men Tilda vägrar ge sig. Vi har inte velat ingripa alls utan tänkt att hundar ju brukar lösa sånt där själva, men det gör inte de här två. Det är för det första väldigt jobbigt för oss människor att höra Dina skälla så som hon gör, men det har ju sin anledning. För det andra så vet vi inte vad vi ska göra åt Tildas envisa dominans.
Hon är ju en amstaff och de är ju envisa och har väl mer dominanta drag än andra raser, men i övrigt får hon väldigt mycket aktivering och lydnadsträning och promenader och verkar sköta sig ganska bra. Men hon är tydligen likadan mot alla hundar, oavsett storlek och ålder.
Ska man ingripa i det läget, och i så fall hur?
För fortsätter det såhär är det bara en av fyra som tycker att det är roligt att träffas, och den enda är Tilda. Jag och N får ingen chans att utväxla några ord med varandra och Dina blir stressad och irriterad av det. Så tips välkomnas!
När vi alltså släppte dem fortsatte skällandet, men i en annan ton. Dina säger ifrån, hon är väl för vuxen för lekfulla dominanta valpar.
Vi har nu låtit dem springa lösa ihop i två dagar i sträck, men Tilda vägrar ge sig. Vi har inte velat ingripa alls utan tänkt att hundar ju brukar lösa sånt där själva, men det gör inte de här två. Det är för det första väldigt jobbigt för oss människor att höra Dina skälla så som hon gör, men det har ju sin anledning. För det andra så vet vi inte vad vi ska göra åt Tildas envisa dominans.
Hon är ju en amstaff och de är ju envisa och har väl mer dominanta drag än andra raser, men i övrigt får hon väldigt mycket aktivering och lydnadsträning och promenader och verkar sköta sig ganska bra. Men hon är tydligen likadan mot alla hundar, oavsett storlek och ålder.
Ska man ingripa i det läget, och i så fall hur?
För fortsätter det såhär är det bara en av fyra som tycker att det är roligt att träffas, och den enda är Tilda. Jag och N får ingen chans att utväxla några ord med varandra och Dina blir stressad och irriterad av det. Så tips välkomnas!
Vilken härlig dag!
Hej!
I morse överraskade mamma med en spännande långpromenad. Jag har inte lärt mig klockan så jag vet inte riktigt hur länge vi var ute men jag vet att det var roligt! [1,5 timmar var vi ute, mammas tillägg] Jag fick springa lös nästan hela tiden och lösa en massa nya uppgifter!
Vet ni förresten att det där kalla hårda vattnet är jättegott att krasa mellan tänderna? Idag lärde jag mig också att om man tar i riktigt ordentligt och hoppar med framtassarna så att de trycker på en koncentrerad punkt på det där vita så går det sönder även om det är ganska tjockt!
Mamma kastade ut godis på en jättestor frusen damm. Jag tycker det är jätteskoj med de där mindre isarna men det där var ju nästan som en liten sjö! Och så ville hon att jag skulle hämta godiset! Hon är ju inte riktigt klok! Jag sprang runt hela isen men hur jag än gjorde var den för långt bort.
Jag .. jag menar förstås inte att jag skulle vara rädd för att gå ut på isen ... jag tycker bara ... att mamma kunde ha hämtat den själv! Men mamma hejade på mig så till slut hämtade jag den faktiskt alldeles själv fast att det var halt och lite läskigt.
Jag fick också leka lite med en 10-årig rottis-hane! Jag försökte lära honom hur man bryter loss is men han brydde sig inte så mycket om det.
Och så fick jag äta min frukost ute idag också! Det var mysigt, även fast det faktiskt var så kallt att jag skakade av kyla när jag satt still. Men det var det definitivt värt. Jag ska fråga mamma om vi inte kan göra såhär varje dag. Särskilt det där med att ta med frukosten ut tyckte jag var en mysig idé.
Senare ska vi kanske träffa Tilda igen också! Hon gick förresten härutanför alldeles nyss, jag är helt säker på att det var hon fast att mamma säger att det inte alls var hon. Jag ville ut och leka med henne men jag fick inte och mamma bara fortsatte säga att det inte var Tilda. Men det såg ju precis ut som hon! Det måste ha varit hon... Jag ska fråga henne sen när vi träffas senare idag.
Ha en bra dag alla hundvänner!
Kram // Dina
I morse överraskade mamma med en spännande långpromenad. Jag har inte lärt mig klockan så jag vet inte riktigt hur länge vi var ute men jag vet att det var roligt! [1,5 timmar var vi ute, mammas tillägg] Jag fick springa lös nästan hela tiden och lösa en massa nya uppgifter!
Vet ni förresten att det där kalla hårda vattnet är jättegott att krasa mellan tänderna? Idag lärde jag mig också att om man tar i riktigt ordentligt och hoppar med framtassarna så att de trycker på en koncentrerad punkt på det där vita så går det sönder även om det är ganska tjockt!
Mamma kastade ut godis på en jättestor frusen damm. Jag tycker det är jätteskoj med de där mindre isarna men det där var ju nästan som en liten sjö! Och så ville hon att jag skulle hämta godiset! Hon är ju inte riktigt klok! Jag sprang runt hela isen men hur jag än gjorde var den för långt bort.
Jag .. jag menar förstås inte att jag skulle vara rädd för att gå ut på isen ... jag tycker bara ... att mamma kunde ha hämtat den själv! Men mamma hejade på mig så till slut hämtade jag den faktiskt alldeles själv fast att det var halt och lite läskigt.
Jag fick också leka lite med en 10-årig rottis-hane! Jag försökte lära honom hur man bryter loss is men han brydde sig inte så mycket om det.
Och så fick jag äta min frukost ute idag också! Det var mysigt, även fast det faktiskt var så kallt att jag skakade av kyla när jag satt still. Men det var det definitivt värt. Jag ska fråga mamma om vi inte kan göra såhär varje dag. Särskilt det där med att ta med frukosten ut tyckte jag var en mysig idé.
Senare ska vi kanske träffa Tilda igen också! Hon gick förresten härutanför alldeles nyss, jag är helt säker på att det var hon fast att mamma säger att det inte alls var hon. Jag ville ut och leka med henne men jag fick inte och mamma bara fortsatte säga att det inte var Tilda. Men det såg ju precis ut som hon! Det måste ha varit hon... Jag ska fråga henne sen när vi träffas senare idag.
Ha en bra dag alla hundvänner!
Kram // Dina
Var har du gjort av min hund?
"Vem är du, och var har du gjort av min hund?"
Jag känner inte alls igen henne. Vi gick och mötte Tilda och hennes matte, vi möttes utanför en av hundrastgårdarna men skulle först öva på att gå förbi andra hundar och sedan hälsa fint. Vi hade planerat det riktigt bra. Vi skulle först gå förbi varandra som om vi inte kände varandra. Det var ett tag sen Dina träffade Tildas matte "N", så hon kanske inte skulle reagera så mycket på henne. Tilda var liten valp när vi träffade henne för ett halvår sedan. Kommer ni ihåg henne?
Så hundarna skulle hur som helst med största sannolikhet inte komma ihåg varandra. När vi gått förbi skulle vi vända, sätta hundarna och vi människor skulle hälsa på varandra utan att hundarna blev alldeles tokiga. Jättebra plan som vi var beredda på inte skulle gå riktigt som det skulle, men vi hade det ändå som mål.
Så hur gick det då? Så fort Dina fick syn på dem blev hon litet tokig och villa fram och hälsa, men det gick ändå att gå förbi ganska smärtfritt. Men när vi väl stannade var det något som hände. Dina blev helt hysterisk och började skälla. Dina som knappt skäller alls, skällde som den värsta byrackan någonsin, oavbrutet och öronbedövande.
Hon kände förstås igen N. Hon skällde och skällde, jag gick allt längre bort från dem men fick ingen kontakt med henne. Vad gör man åt skällande hundar? Jag har ingen aning för Dina brukar som sagt inte skälla.
Efter en lång tids skällande gav jag upp. Man ska inte ge upp men jag gjorde det. Jag är sjuk och har sovit dåligt och påverkad av stark medicin så jag insåg att jag kanske själv var en del av boven i dramat. Men hon skällde så hysteriskt att jag faktiskt inte visste om det verkligen var Dina jag hade i kopplet. Vi gick till rastgården och Dina fortsatte skälla.
En av anledningarna till träffen, förutom det uppenbara att låta hundarna busa av sig tillsammans, var att Tilda är så dominant mot andra hundar. Tidigare har Dina alltid varit undergiven alla, stora som små, gamla som unga. Men sedan senaste löpet har hon blivit lite förändrad och säger ifrån lite mot yngre jobbiga honor. Så Dina skulle alltså sätta Tilda på plats, var vad som var tanken.
Skällandet fortsatte i rastgården. Det var som om tre och ett halvt års tysthet plötsligt behövde skällas ut. Dina sa ifrån när Tilda nafsade efter henne eller klättrade på henne. Tilda lyssnade i en sekund, sedan på igen. Så höll de på i ca 45 minuter, Dina var för exhalterad för att lyckas säga ifrån på skarpen, Tilda för envis för att ge sig. Till slut såg det ut som att Dina verkligen tröttnade på Tilda och skällandet började låta som "snälla låt mig bara få nosa på den här fläcken ifred, en enda sekund ifred, snälla du."
Med ringande öron och snurrig i huvudet gick vi hemåt. Jag tror att jag fick mer mental stimulans av det här än Dina. Jag är helt slut medan Dina ligger och piper och vill ut igen. Jag hoppas verkligen att hon inte fastnade i skäll-stilen nu efter det här. Jag stod där som ett frågetecken, förstod inte alls vad som hade hänt.
Jag hade ju med mig kamera också, men skällandet fick mig att glömma av att ta kort på dem. På hemvägen fick Dina göra lite vardagliga aktiviteringsövningar för hon verkade ju som sagt fortfarande inte det minsta trött. Då passade jag på att ta kort men de blev inte alls bra. Jag skyller på febern.
Jag känner inte alls igen henne. Vi gick och mötte Tilda och hennes matte, vi möttes utanför en av hundrastgårdarna men skulle först öva på att gå förbi andra hundar och sedan hälsa fint. Vi hade planerat det riktigt bra. Vi skulle först gå förbi varandra som om vi inte kände varandra. Det var ett tag sen Dina träffade Tildas matte "N", så hon kanske inte skulle reagera så mycket på henne. Tilda var liten valp när vi träffade henne för ett halvår sedan. Kommer ni ihåg henne?
Så hundarna skulle hur som helst med största sannolikhet inte komma ihåg varandra. När vi gått förbi skulle vi vända, sätta hundarna och vi människor skulle hälsa på varandra utan att hundarna blev alldeles tokiga. Jättebra plan som vi var beredda på inte skulle gå riktigt som det skulle, men vi hade det ändå som mål.
Så hur gick det då? Så fort Dina fick syn på dem blev hon litet tokig och villa fram och hälsa, men det gick ändå att gå förbi ganska smärtfritt. Men när vi väl stannade var det något som hände. Dina blev helt hysterisk och började skälla. Dina som knappt skäller alls, skällde som den värsta byrackan någonsin, oavbrutet och öronbedövande.
Hon kände förstås igen N. Hon skällde och skällde, jag gick allt längre bort från dem men fick ingen kontakt med henne. Vad gör man åt skällande hundar? Jag har ingen aning för Dina brukar som sagt inte skälla.
Efter en lång tids skällande gav jag upp. Man ska inte ge upp men jag gjorde det. Jag är sjuk och har sovit dåligt och påverkad av stark medicin så jag insåg att jag kanske själv var en del av boven i dramat. Men hon skällde så hysteriskt att jag faktiskt inte visste om det verkligen var Dina jag hade i kopplet. Vi gick till rastgården och Dina fortsatte skälla.
En av anledningarna till träffen, förutom det uppenbara att låta hundarna busa av sig tillsammans, var att Tilda är så dominant mot andra hundar. Tidigare har Dina alltid varit undergiven alla, stora som små, gamla som unga. Men sedan senaste löpet har hon blivit lite förändrad och säger ifrån lite mot yngre jobbiga honor. Så Dina skulle alltså sätta Tilda på plats, var vad som var tanken.
Skällandet fortsatte i rastgården. Det var som om tre och ett halvt års tysthet plötsligt behövde skällas ut. Dina sa ifrån när Tilda nafsade efter henne eller klättrade på henne. Tilda lyssnade i en sekund, sedan på igen. Så höll de på i ca 45 minuter, Dina var för exhalterad för att lyckas säga ifrån på skarpen, Tilda för envis för att ge sig. Till slut såg det ut som att Dina verkligen tröttnade på Tilda och skällandet började låta som "snälla låt mig bara få nosa på den här fläcken ifred, en enda sekund ifred, snälla du."
Med ringande öron och snurrig i huvudet gick vi hemåt. Jag tror att jag fick mer mental stimulans av det här än Dina. Jag är helt slut medan Dina ligger och piper och vill ut igen. Jag hoppas verkligen att hon inte fastnade i skäll-stilen nu efter det här. Jag stod där som ett frågetecken, förstod inte alls vad som hade hänt.
Jag hade ju med mig kamera också, men skällandet fick mig att glömma av att ta kort på dem. På hemvägen fick Dina göra lite vardagliga aktiviteringsövningar för hon verkade ju som sagt fortfarande inte det minsta trött. Då passade jag på att ta kort men de blev inte alls bra. Jag skyller på febern.
Kortslutning
På vår promenad förut mötte vi en goldenhane och hans matte, ute på en grusväg som i det här blöta ruskvädret blir en "av sig jälvt rullande stig". Båda hundarna sänkte huvudena och exakt samtidigt störtade de fram mot varandra.
Det är så svårt att veta hur Dina ska reagera vid möte av hund. Det händer ju ganska ofta att vi möter på andra hundar, men hennes reaktioner är alltid olika. Vissa mönser har jag ju lärt mig att se men det mesta är helt oförutsägbart.
Den här gången var det alltså dags för att låtsas gå lugnt fram och sedan göra ett maniskt försök till hälsningsattack. Konstigt att de inte råkar i bråk när de gör såna utfall. Men det verkar ju som att hon förstår när man kan hälsa hur. Oftast. Men då har hon inte en tanke på vad som lämpar sig för människorna, den enda som läses av är den andra hunden.
Det var visserligen inte Dinas fel då den andra hunden också gjorde en attack-hälsning, men den stackars kvinnan (som var litet för ung för att kallas gammal tant men... ändå en litet "äldre kvinna") tappade fotfästet och föll pladask ner på mage i grusleran. Hon tappade kopplet och hunden brydde sig inte alls om matte som såg ut att få ganska ont utan hälsade glatt på Dina.
Jag frågade hur det gick men fick inget svar. Sen stod jag bara där som ett fån och fick total kortslutning. Jag stod och stirrade på kopplet och undrade om jag skulle ta tag i kopplet eller hjälpa kvinnan upp på fötter. När jag väl återfick tankeförmågan förstod jag förstås att det inte var någon risk för att hunden skulle springa sin väg när det fanns en söt svart tjej att nosa på, hade kvinnan förstås nästan redan lyckats ta sig upp på egen hand.
Litet skamset tog jag upp kopplet och räckte det till henne och frågade åter igen hur det gick för henne. Hon var skakig, antagligen av chocken och det pinsamma i situationen, hon sa att hon mådde bra och förklarade att hunden var så stark. Jag fick trösta henne med att berätta att jag minsann också har ramlat flera gånger med Dina och vi konstaterade att det är lätt hänt när de får så plötsliga ryck.
Stackars kvinna. Jag känner mig bra dum som inte ens hade vett nog att hjälpa henne upp, men kan hända att hon hade tyckt att det skulle vara pinsamt, hon verkade vara av den sorten. Jag får trösta mig med att inbilla mig det.
Det är så svårt att veta hur Dina ska reagera vid möte av hund. Det händer ju ganska ofta att vi möter på andra hundar, men hennes reaktioner är alltid olika. Vissa mönser har jag ju lärt mig att se men det mesta är helt oförutsägbart.
Den här gången var det alltså dags för att låtsas gå lugnt fram och sedan göra ett maniskt försök till hälsningsattack. Konstigt att de inte råkar i bråk när de gör såna utfall. Men det verkar ju som att hon förstår när man kan hälsa hur. Oftast. Men då har hon inte en tanke på vad som lämpar sig för människorna, den enda som läses av är den andra hunden.
Det var visserligen inte Dinas fel då den andra hunden också gjorde en attack-hälsning, men den stackars kvinnan (som var litet för ung för att kallas gammal tant men... ändå en litet "äldre kvinna") tappade fotfästet och föll pladask ner på mage i grusleran. Hon tappade kopplet och hunden brydde sig inte alls om matte som såg ut att få ganska ont utan hälsade glatt på Dina.
Jag frågade hur det gick men fick inget svar. Sen stod jag bara där som ett fån och fick total kortslutning. Jag stod och stirrade på kopplet och undrade om jag skulle ta tag i kopplet eller hjälpa kvinnan upp på fötter. När jag väl återfick tankeförmågan förstod jag förstås att det inte var någon risk för att hunden skulle springa sin väg när det fanns en söt svart tjej att nosa på, hade kvinnan förstås nästan redan lyckats ta sig upp på egen hand.
Litet skamset tog jag upp kopplet och räckte det till henne och frågade åter igen hur det gick för henne. Hon var skakig, antagligen av chocken och det pinsamma i situationen, hon sa att hon mådde bra och förklarade att hunden var så stark. Jag fick trösta henne med att berätta att jag minsann också har ramlat flera gånger med Dina och vi konstaterade att det är lätt hänt när de får så plötsliga ryck.
Stackars kvinna. Jag känner mig bra dum som inte ens hade vett nog att hjälpa henne upp, men kan hända att hon hade tyckt att det skulle vara pinsamt, hon verkade vara av den sorten. Jag får trösta mig med att inbilla mig det.
Chokladsjukdomar
Åhå, sök efter "chokladsjukdomar" på google.se!
Se vart första länken för! Så konstigt.
Jag är fortfarande förvånad över hur lugnt det har varit här kring nyår. Förra årsskiftet var det total kaos här. Hulliganerna sköt raketer, dygnet runt i veckor både före och efter nyår, inte rakt upp i luften utan längs med marken. De siktade mot bilar och fotgängare och varje kväll jag hade kvällstur var jag livrädd för att ta mig hem.
De sköt till och med mot polisen!
Men i år tog de in extra styrkor till det här området för att se till att det skulle hållas någorlunda lugnt här. De satte upp regler för när och var man fick skjuta raketer. Jag tyckte dock att tiderna var väldigt märkliga. Mellan 15-23 på nyårsafton fick man skjuta. .... 23? Det är ju vid tolvslaget man brukar skjuta iväg dem... och det gjordes det ju förstås. En och annan smäll har det väl varit utanför de här tiderna, men det har ändå varit väldigt lugnt, jag är imponerad över att de faktiskt lyckades med det här.
Men för Dina spelar det ingen som helst roll om de skjuter eller inte. Hon bryr sig verkligen inte det minsta om att de skjuter, hon visar inte minsta reaktion på smällarna. Är hon med i närheten där de skjuter hoppar hon gärna efter raketerna upp i luften, så man får hålla fast henne ganska ordentligt så att hon inte utsätter sig för någon fara.
Killen säger att hon är för korkad för att ens bli rädd. Jag vet inte det jag. Visst är hon inte den mest klypska av hundar, det kan inte ens jag själv påstå, men hon är ju en ynkrygg i vanliga fall, blir rädd för det mesta. Så jag undrar vad hon upplevde under sitt första år, kanske var hon hos någon som har skottränat henne?
Det är verkligen tråkigt ibland att inte känna till hennes förflutna.
Drömmar om Alaska
Jag skrev ett inlägg i min blogg candoris som passar här så jag klipper och klistrar in det här.
Inatt har snön fallit i små flingor, ner över den spegelblanka isen. Det ska bli intressant att se hur det går på promenaden sedan... Det är inte det enklaste när man har en "anabola-labbe" som tror sig vara en slädhund i Alaska.
Nåja, Eniro har ju beskrivit mig som någon som tycker om vargar och skulle vilja bo i Alaska. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad, det är väl inte riktigt vad jag hade sagt om mig själv, men det var verkligen deras beskrivning av mig, kanske har Dina varit i kontakt med dem och vill göra "mamma" lycklig?
Så det är väl bara att ta på henne selen, slänga på mig skridskorna (än har det inte hunnit bli så mycket snö att skidor vore någon bra idé) och låta henne ta mig på de äventyr jag utan min egen kännedom drömmer om.
God morgon!
Inatt har snön fallit i små flingor, ner över den spegelblanka isen. Det ska bli intressant att se hur det går på promenaden sedan... Det är inte det enklaste när man har en "anabola-labbe" som tror sig vara en slädhund i Alaska.
Nåja, Eniro har ju beskrivit mig som någon som tycker om vargar och skulle vilja bo i Alaska. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad, det är väl inte riktigt vad jag hade sagt om mig själv, men det var verkligen deras beskrivning av mig, kanske har Dina varit i kontakt med dem och vill göra "mamma" lycklig?
Så det är väl bara att ta på henne selen, slänga på mig skridskorna (än har det inte hunnit bli så mycket snö att skidor vore någon bra idé) och låta henne ta mig på de äventyr jag utan min egen kännedom drömmer om.
God morgon!
Hatad?
Oj! Snacka om förvåning när jag såg att det har kommit in en hel klunga av nya läsare hit!
Någon har tipsat Dinas blogg för någon slags blogghatare! Haha, jag tyckte det var lite roligt, men jag hoppas att det är jag som är hatad och inte Dina. Vore ju faktiskt ganska kul om de väljer att hata den här bloggen, det skulle bli ganska intressant må jag säga.
Någon har tipsat Dinas blogg för någon slags blogghatare! Haha, jag tyckte det var lite roligt, men jag hoppas att det är jag som är hatad och inte Dina. Vore ju faktiskt ganska kul om de väljer att hata den här bloggen, det skulle bli ganska intressant må jag säga.
