Tråkdagar
Angående kommentaren från "Nemo" i förra inlägget: Visst kan det vara bra med tråkdagar ibland. Men när man ser på hunden att det är understimulerat känns det inte så bra, när hon hittar på bus och pockar på uppmärksamhet och man bara orkar inte just då. Och eftersom morgondagen definitivt kommer bli en tråkdag för Dina då jag är borta mesta delen av dagen och killen inte är lika hundintresserad och vet förmodligen inte heller hur han ska aktivera henne ordentligt, så fick jag helt enkelt ta mig i kragen.
Så innan det började skymma gick vi ut och lekte. Tanken var att jag skulle öva henne litet i att slappna av, hon kan absolut inte göra det om hon inte varit ute i stort sett hela dagen, först då kan man höra den där avslappnade sucken när hon lägger sig ner och bara är. Hon ska alltid vara på väg någonstans, alltid göra någonting, om vi är ute. Men först lekte vi en hel del. Vi sprang runt, sen jagade jag hennes pinne tills hon fått springa runt riktigt ordentligt.
Sen satte jag mig på huk och såg till att hon var där med mig. Det är inte det lättaste att få henne att koppla av, men jag gav inte upp, pratade med henne och klappade, och hon älskar gos så hon lät sig luras hehe. Sen satt vi där en stund och tog det lugnt, och hon fick äta sitt kvällsmål ur min hand där ute. Men när vi började gå hemåt var avslappningen som bortblåst, då återgick hon till att söka efter något spännande överallt.
En nyfiken hund är det inget fel på - snarare tvärtom borde man bli litet orolig om hunden inte intresserar sig för någonting. Men hon känns så stressad, så den där övningen kommer jag att börja med en gång om dagen tills hon förstår att hon kan vara lugn ute också.
Det behöver självklart kompletteras med psykisk stimulans också, så att hon inte behöver leta efter roliga saker hela tiden - det känns bara som att ingenting är tillfredsställande nog för henne. Men så har jag ju heller inte testat allt så något ska vi nog hitta på. Det blir väl lättare med tiden också som hon börjar lära sig att lyssna mer på mig. (Hon har förresten varit superduktig idag när det gäller det!)
Så innan det började skymma gick vi ut och lekte. Tanken var att jag skulle öva henne litet i att slappna av, hon kan absolut inte göra det om hon inte varit ute i stort sett hela dagen, först då kan man höra den där avslappnade sucken när hon lägger sig ner och bara är. Hon ska alltid vara på väg någonstans, alltid göra någonting, om vi är ute. Men först lekte vi en hel del. Vi sprang runt, sen jagade jag hennes pinne tills hon fått springa runt riktigt ordentligt.
Sen satte jag mig på huk och såg till att hon var där med mig. Det är inte det lättaste att få henne att koppla av, men jag gav inte upp, pratade med henne och klappade, och hon älskar gos så hon lät sig luras hehe. Sen satt vi där en stund och tog det lugnt, och hon fick äta sitt kvällsmål ur min hand där ute. Men när vi började gå hemåt var avslappningen som bortblåst, då återgick hon till att söka efter något spännande överallt.
En nyfiken hund är det inget fel på - snarare tvärtom borde man bli litet orolig om hunden inte intresserar sig för någonting. Men hon känns så stressad, så den där övningen kommer jag att börja med en gång om dagen tills hon förstår att hon kan vara lugn ute också.
Det behöver självklart kompletteras med psykisk stimulans också, så att hon inte behöver leta efter roliga saker hela tiden - det känns bara som att ingenting är tillfredsställande nog för henne. Men så har jag ju heller inte testat allt så något ska vi nog hitta på. Det blir väl lättare med tiden också som hon börjar lära sig att lyssna mer på mig. (Hon har förresten varit superduktig idag när det gäller det!)
Läskig pappa
Jag är så trött idag! Jag har varit vaken i stort sett hela helgen. Jag sov ju ingenting mellan fredag och lördag, och igår lyckades jag inte somna heller, så jag gick upp igen. Halv tre ringde killen, han hade varit på Butlers´s-brännboll och hade väl egentligen redan börjat dricka på fredag klockan 17.
Han fick komma hem till mig, och oj vad han var full. Hur kan man göra drickandet till en sån passion i livet, det undrar jag. Inte blir jag imponerad heller även om han pratar litet som att det vore en bedrift att dricka så mycket som möjligt. Dina tyckte att pappa var konstig, visst har hon sett oss fulla förut, men nu var ju jag nykter och han kanske fullare än hon någonsin sett honom, och jag såg hur avvaktande och reserverad hon var mot honom, inte rädd eller så, men något förvirrad.
Vi satt uppe till ja, jag vet inte hur länge. Jag var så trött att jag trodde jag skulle svimma, och vi la oss väl någon gång i tidiga morgonen. Men inte fick jag sova inte! Han slutade andas ett flertal gånger så jag fick se till att vara vaken så att jag inte skulle vakna bredvid en död pojkvän. Skitläskigt. Jag kan förstå att sextonåringar tycker det är tufft att bli så full, men ... hm. Det var ca tio år sen för hans del som den perioden borde ha varit slut.
Jag känner mig helt bakis idag, av all vakenhet. Och jag får dåligt samvete eftersom jag inte riktigt har orkat ägna mig åt Dina, men ibland får det räcka med en rolig promenad för dagen... eller? Än hinner jag innan det blir alltför mörkt. Bara att ta sig i kragen, det kommer göra mig gott. Ja, hej så länge!
Han fick komma hem till mig, och oj vad han var full. Hur kan man göra drickandet till en sån passion i livet, det undrar jag. Inte blir jag imponerad heller även om han pratar litet som att det vore en bedrift att dricka så mycket som möjligt. Dina tyckte att pappa var konstig, visst har hon sett oss fulla förut, men nu var ju jag nykter och han kanske fullare än hon någonsin sett honom, och jag såg hur avvaktande och reserverad hon var mot honom, inte rädd eller så, men något förvirrad.
Vi satt uppe till ja, jag vet inte hur länge. Jag var så trött att jag trodde jag skulle svimma, och vi la oss väl någon gång i tidiga morgonen. Men inte fick jag sova inte! Han slutade andas ett flertal gånger så jag fick se till att vara vaken så att jag inte skulle vakna bredvid en död pojkvän. Skitläskigt. Jag kan förstå att sextonåringar tycker det är tufft att bli så full, men ... hm. Det var ca tio år sen för hans del som den perioden borde ha varit slut.
Jag känner mig helt bakis idag, av all vakenhet. Och jag får dåligt samvete eftersom jag inte riktigt har orkat ägna mig åt Dina, men ibland får det räcka med en rolig promenad för dagen... eller? Än hinner jag innan det blir alltför mörkt. Bara att ta sig i kragen, det kommer göra mig gott. Ja, hej så länge!
Kurragömma
Aldrig har jag väl sett något liknande som när jag gömde mig för Dina idag när jag som vanligt hade henne lös ute på grusfältet. (jag har inte kommit på något bra namn till den långa sträckan riktigt). En hund som springer i full fart och utrtrålar sån osäkerhet och oro, en kombination som inte alls gick ihop, samtidgt som huvudet var tvunget att vara så högt upp lyft som möjligt för att hon skulle ha så bra överblick över omgivningen som möjligt.... Såg verkligen konstigt ut.
Jag gömde mig bakom litet högt gräs, men jag borde ha varit fullt synlig för henne tycker jag. Men hon sprang rätt förbi mig och skuttade ut i skogen. Då fick jag avslöja mig och vissla på henne. Hehehe... det var roligt tyckte jag.
Jag gömde mig bakom litet högt gräs, men jag borde ha varit fullt synlig för henne tycker jag. Men hon sprang rätt förbi mig och skuttade ut i skogen. Då fick jag avslöja mig och vissla på henne. Hehehe... det var roligt tyckte jag.
En lång aktiv dag
"Oj, jag minns nästan inte ens vad som har hänt idag, så mycket har det varit! Dagen började som vanligt, och sen släpade mamma fram det där monstret som skriker och försöker äta upp allt den kommer åt, jag gömde mig i sängen men den kom bara närmare och närmare och jag blev så rädd att jag skakade. Dumma mamma brydde sig inte om det utan lät den bara komma till mig så jag var tvungen att hoppa över den och hitta ett nytt gömställe.
Sen gick vi ut på promenad och vi träffade människovalparna Ronja och Elias, och så deras mamma också. De följde med hem och jag fick två paket! Jag fick öppna det ena paketet helt själv, och jag gjorde inte ens sönder pappret! (bara en liten bit) I den första var det en konstig mojäng som jag inte alls förstod mig på, men den luktade jättegott.
Mamma var snäll och visade mig hur jag skulle få ut godiset ur den, sen hjälpte Ronja mig med resten, fast det mesta kunde jag faktiskt få ut själv, bara hon höll i den. Busenkelt, man skulle bara dra litet i ett snöre, sen sticka in tungan i hålet så kom godiset i munnen! Mamma kallar den för 'tug-a-jug'. Den är jätterolig!
Gästerna bjöds på en tårta som såg litet knasig ut, men chokladhundarna var iallafall populära, mamma tycker att de ser ut som jag i profil, själv tycker jag de har en alldeles för tjock svans för att ens likna mig, och fel färg också, men människor är kanske färgblinda?
Sen busade jag massor med Ronja och Elias, men mamma tyckte att jag behövde lugna ner mig litet. Jag blev ju så trött av allt som hände men det var ju så skoj så jag ville inte vila, så vi hade en liten gosestund på golvet istället, mamma och jag. Det var jätteskönt.
När gästerna hade lämnat oss så lät mamma mig vila en stund, sen tog hon ut mig på promenad. Då kom mormor med bilen. Åh, jag som älskar att åka bil! Det här är världens bästa födelsedag i förskott. Hon körde oss hem till hennes och morfars lya, jag och mamma lekte den där visselleken som betyder att jag ska komma till henne. Och så hittade jag en hög med döda sniglar som jag rullade i. Vi hälsade också på Toffee, den där pyttelilla konstiga hunden med långa öron och en tofs till svans, och som skuttar hellre än går som vi andra hundar gör... fast han ville inte leka med mig den här gången, annars brukar han komma fram och skutta litet i sin gård och jaga mig." (Toffee är en ganska ovanlig och orädd kanin, han är inte rädd för varken katter eller hundar, utan jagar dem istället...)
"Jag fick korv av morfar och mormor och jag lekte med bollen och mamma tvångsbadade mig med den där jättelånga gula ormen som sprutar vatten, jag tycker inte om den! Det hände massor med saker där, mysigast var när mamma låg i hammocken och jag fick sitta där bredvid, för hon klappade mig hela tiden och jag älskar kel.
Jag började bli trött och ville hem, och då körde mormor hem oss. Men vi gick inte hem. Vi gick ut på grusplanen och mamma släppte mig lös så jag fick springa litet till, fast vi gick inte så långt, och tur var väl det för nu är jag så trött att jag bara vill ta det lugnt och ligga på golvet och titta upp på himlen som är gul i solnedgången tills jag somnar. Vilken dag!"
Sen gick vi ut på promenad och vi träffade människovalparna Ronja och Elias, och så deras mamma också. De följde med hem och jag fick två paket! Jag fick öppna det ena paketet helt själv, och jag gjorde inte ens sönder pappret! (bara en liten bit) I den första var det en konstig mojäng som jag inte alls förstod mig på, men den luktade jättegott.
Mamma var snäll och visade mig hur jag skulle få ut godiset ur den, sen hjälpte Ronja mig med resten, fast det mesta kunde jag faktiskt få ut själv, bara hon höll i den. Busenkelt, man skulle bara dra litet i ett snöre, sen sticka in tungan i hålet så kom godiset i munnen! Mamma kallar den för 'tug-a-jug'. Den är jätterolig!
Gästerna bjöds på en tårta som såg litet knasig ut, men chokladhundarna var iallafall populära, mamma tycker att de ser ut som jag i profil, själv tycker jag de har en alldeles för tjock svans för att ens likna mig, och fel färg också, men människor är kanske färgblinda?
Sen busade jag massor med Ronja och Elias, men mamma tyckte att jag behövde lugna ner mig litet. Jag blev ju så trött av allt som hände men det var ju så skoj så jag ville inte vila, så vi hade en liten gosestund på golvet istället, mamma och jag. Det var jätteskönt.
När gästerna hade lämnat oss så lät mamma mig vila en stund, sen tog hon ut mig på promenad. Då kom mormor med bilen. Åh, jag som älskar att åka bil! Det här är världens bästa födelsedag i förskott. Hon körde oss hem till hennes och morfars lya, jag och mamma lekte den där visselleken som betyder att jag ska komma till henne. Och så hittade jag en hög med döda sniglar som jag rullade i. Vi hälsade också på Toffee, den där pyttelilla konstiga hunden med långa öron och en tofs till svans, och som skuttar hellre än går som vi andra hundar gör... fast han ville inte leka med mig den här gången, annars brukar han komma fram och skutta litet i sin gård och jaga mig." (Toffee är en ganska ovanlig och orädd kanin, han är inte rädd för varken katter eller hundar, utan jagar dem istället...)
"Jag fick korv av morfar och mormor och jag lekte med bollen och mamma tvångsbadade mig med den där jättelånga gula ormen som sprutar vatten, jag tycker inte om den! Det hände massor med saker där, mysigast var när mamma låg i hammocken och jag fick sitta där bredvid, för hon klappade mig hela tiden och jag älskar kel.
Jag började bli trött och ville hem, och då körde mormor hem oss. Men vi gick inte hem. Vi gick ut på grusplanen och mamma släppte mig lös så jag fick springa litet till, fast vi gick inte så långt, och tur var väl det för nu är jag så trött att jag bara vill ta det lugnt och ligga på golvet och titta upp på himlen som är gul i solnedgången tills jag somnar. Vilken dag!"
Den stora dagen
Idag gäller det alltså. Eller egentligen på tisdag, men idag ska vi ha Dinas födelsedagskalas! Vi har hunnit med en liten promenad nu, sedan är det litet städning som återstår på dagordningen. Några ballonger blir det nog inte för de har visat sig vara omöjliga att blåsa upp.
Tårtan blev ett konstverk á la improvisation. När jag var och handlade igår i närbutiken kom jag till en ganska så tom butik. Så jag köpte litet mjöl, grädde, smör och chokladpudding, samt litet mintchoklad. Dumt nog glömde jag mjölken så puddingen blev gjord på den sista skvätten mjölk som fanns i kylen samt grädde haha.
Sen gjorde jag en kakbotten och lyckades för första gången i mitt liv, och i första försöket, göra någon sorts tårta med fyllning. Jag delade på kakbotten som bara blev en 2/3-dels sats pga bristande ingredienser med chokladmousse i mitten. Sen började paniken komma. Jag kan ju inte servera en tårta som ser ut sådär ju. Med en tårtbotten på toppen...
Jag fick återigen improvisera och gjorde i ordning en rosa glasyr som jag hällde över. Något jag borde ha låtit bli då resultatet inte alls blev ett rosa täcke över tårtan utan bara förvärrade utseendet. Men där tog min inspiration slut. Jag hade ju helt enkelt ingenting - speciellt som jag nu redan hade hällt över en massa glasyr på den, vad kan man ha på glasyr liksom?
Choklad förstås. :-P Jag la upp tre chokladhundar (hon blir ju tre) som jag gjort genom att smälta choklad och trycka ut hundar med en pepparkaksform jag har. Det blev en del brytna tassar och svansar men det fick gå. Tårtöverdraget syns fortfarande och ser inte särskilt aptitlig ut, men det får helt enkelt duga. Till den kanske jag ska servera apelsin, men eftersom barn är kräsna så ska jag servera apelsinklyftor om jag har en apelsin kvar här, bredvid tårtan, annars vet man aldrig om det kan bli bråk och tjafs.
Dessvärre glömde jag ju köpa någonting att göra en tårta av till dina. Vilken dålig mamma jag skulle bli! Glömma födelsedagsbarnet sådär. Och jag har inget att improvisera med heller. Så hon får bli utan och kan hända det är lika bra det eftersom hon faktiskt behöver en liten diet och inte en massa godsaker.
Jag vill också påpeka att kalaset inte är särskilt mycket just för Dinas skull. Jag är inte en sån där tokig människa som förmänskligar hunden, det här kalaset är mest till för barnen förstås. För att ge en liten ursäkt till att de ska få komma på besök, och helt enkelt för att skoja till det litet. Dina, eller "Monstret" som barnen aldrig tröttnar på att kalla henne, är ju trots allt deras kompis så klart de ska komma och fira hennes födelsedag hihi. Hoppas de inte tycker det är alltför ohyfsat av mig att inte ge henne en egen tårtbit bara. Men jag misstänker att det kommer en present med något tugg i och hon ska ju inte få kalasa alltför mycket på godsaker heller.
Dina undrade varför hon inte fick vara lös och leka med sin pinne i morse, men jag vill faktiskt inte ställa mig och duscha henne igen, inte idag, åtminstone inte första delen av dagen. Om barnen inte strängt säger ifrån kanske vi kan gå ut och leka ihop sen, innan de beger sig hemåt. Upptäcker de bara hur roligt det är när Dina är lös ska det nog inte vara några problem. Men hon hoppar på folk (därav "Monstret") - vilket jag faktiskt inte tror att hon gör om hon är lös ute, speciellt om hon redan har fått hälsa och busa med dem en stund - det gäller bara att få dem att förstå det också :-)
För visst ska ett födelsedagskalas innehålla lek och bus också och inte bara tråkiga vuxensaker som fika, sitta vid bordet och prata och vara allmännt tråkig.
Tårtan blev ett konstverk á la improvisation. När jag var och handlade igår i närbutiken kom jag till en ganska så tom butik. Så jag köpte litet mjöl, grädde, smör och chokladpudding, samt litet mintchoklad. Dumt nog glömde jag mjölken så puddingen blev gjord på den sista skvätten mjölk som fanns i kylen samt grädde haha.
Sen gjorde jag en kakbotten och lyckades för första gången i mitt liv, och i första försöket, göra någon sorts tårta med fyllning. Jag delade på kakbotten som bara blev en 2/3-dels sats pga bristande ingredienser med chokladmousse i mitten. Sen började paniken komma. Jag kan ju inte servera en tårta som ser ut sådär ju. Med en tårtbotten på toppen...
Jag fick återigen improvisera och gjorde i ordning en rosa glasyr som jag hällde över. Något jag borde ha låtit bli då resultatet inte alls blev ett rosa täcke över tårtan utan bara förvärrade utseendet. Men där tog min inspiration slut. Jag hade ju helt enkelt ingenting - speciellt som jag nu redan hade hällt över en massa glasyr på den, vad kan man ha på glasyr liksom?
Choklad förstås. :-P Jag la upp tre chokladhundar (hon blir ju tre) som jag gjort genom att smälta choklad och trycka ut hundar med en pepparkaksform jag har. Det blev en del brytna tassar och svansar men det fick gå. Tårtöverdraget syns fortfarande och ser inte särskilt aptitlig ut, men det får helt enkelt duga. Till den kanske jag ska servera apelsin, men eftersom barn är kräsna så ska jag servera apelsinklyftor om jag har en apelsin kvar här, bredvid tårtan, annars vet man aldrig om det kan bli bråk och tjafs.
Dessvärre glömde jag ju köpa någonting att göra en tårta av till dina. Vilken dålig mamma jag skulle bli! Glömma födelsedagsbarnet sådär. Och jag har inget att improvisera med heller. Så hon får bli utan och kan hända det är lika bra det eftersom hon faktiskt behöver en liten diet och inte en massa godsaker.
Jag vill också påpeka att kalaset inte är särskilt mycket just för Dinas skull. Jag är inte en sån där tokig människa som förmänskligar hunden, det här kalaset är mest till för barnen förstås. För att ge en liten ursäkt till att de ska få komma på besök, och helt enkelt för att skoja till det litet. Dina, eller "Monstret" som barnen aldrig tröttnar på att kalla henne, är ju trots allt deras kompis så klart de ska komma och fira hennes födelsedag hihi. Hoppas de inte tycker det är alltför ohyfsat av mig att inte ge henne en egen tårtbit bara. Men jag misstänker att det kommer en present med något tugg i och hon ska ju inte få kalasa alltför mycket på godsaker heller.
Dina undrade varför hon inte fick vara lös och leka med sin pinne i morse, men jag vill faktiskt inte ställa mig och duscha henne igen, inte idag, åtminstone inte första delen av dagen. Om barnen inte strängt säger ifrån kanske vi kan gå ut och leka ihop sen, innan de beger sig hemåt. Upptäcker de bara hur roligt det är när Dina är lös ska det nog inte vara några problem. Men hon hoppar på folk (därav "Monstret") - vilket jag faktiskt inte tror att hon gör om hon är lös ute, speciellt om hon redan har fått hälsa och busa med dem en stund - det gäller bara att få dem att förstå det också :-)
För visst ska ett födelsedagskalas innehålla lek och bus också och inte bara tråkiga vuxensaker som fika, sitta vid bordet och prata och vara allmännt tråkig.
Insomnia och hundsurf
Det är inget ovanligt att jag inte kan sova. Inatt är jag ändå ensam (bortsett från Dina förstås) så jag har inte behövt pina mig genom att ligga och låtsas sova så jag inte stör killen, så jag har hundsurfat i massor.
Jag har inga planer på att skaffa mig en till hund, åtminstone inte i nuläget. Men det skulle nog egentligen göra Dina gott att ha en hundkompis, har jag börjat tro. Men då kan jag förstås inte rikta in mig på vilken hund som helst, det ska vara en hund med egenskaper som skulle passa bra ihop med henne, men som sagt, det är inte alls min plan. Kanske en hemlig plan för framtiden, om några år eller så? Jodå, jag är på väg till en poäng här:
Jag är förälskad i Gino, en spansk gatuhund som finns hos SOS Animals. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som får mitt hjärta att banka litet extra, jag är kär! Jag hoppas att han ska få ett bra hem snart. En bild på honom, som jag hoppas att det inte gör någonting att jag publicerar, jag gör det ju i syfte att dra honom i rampljuset så att han ska hitta ett hem.
Jag har inga planer på att skaffa mig en till hund, åtminstone inte i nuläget. Men det skulle nog egentligen göra Dina gott att ha en hundkompis, har jag börjat tro. Men då kan jag förstås inte rikta in mig på vilken hund som helst, det ska vara en hund med egenskaper som skulle passa bra ihop med henne, men som sagt, det är inte alls min plan. Kanske en hemlig plan för framtiden, om några år eller så? Jodå, jag är på väg till en poäng här:
Jag är förälskad i Gino, en spansk gatuhund som finns hos SOS Animals. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som får mitt hjärta att banka litet extra, jag är kär! Jag hoppas att han ska få ett bra hem snart. En bild på honom, som jag hoppas att det inte gör någonting att jag publicerar, jag gör det ju i syfte att dra honom i rampljuset så att han ska hitta ett hem.
Något annat som jag har sysselsatt mig med inatt är att skriva upp en lista på intressanta hundböcker. Säg gärna till om du har någon av böckerna, eller har läst någon av dem, och vad du tycker om den! Kom gärna med fler tips på böcker som du tycker är intressanta och bra!
Aktivera din hund - Swanstein, Charlotte
Aktivitetsboken - Mohlin, Memea
Alfasyndromet : om ledarskap och rangordning hos hundar - Hallgren, Anders
Bli herre över din hund - Stilwell, Victoria
Inkallning är så mycket mera - Mohlin, Memea
Kontaktkontraktet - En bok om människans samspel med hunden - Bodfält, Eva
Köttbullelydnad : positiv hundträning för hela familjen - Ahola, Maria
Lexikon i hundspråk : lär dig tolka din hunds signaler - Hallgren, Anders
Lyckliga lydiga hundar - Hallgren, Anders
Skjut inte hunden - Pryor, Karin
Sensommarbilder
Jag försökte ta fina sensommarkort på Dina och satte henne bredvid litet blommor, men Dina tycker inte riktigt om den där modellkarriären som jag försöker tvinga på henne. Det är ytterst sällan jag får ta riktigt fina bilder på henne :-( Fast hon var så blöt efter att ha badat i diket också så det hade nog inte blivit så fint som jag hade önskat ändå hehe... Det var så härlig färg på himlen och allt, så ska hon förstöra alltihop...
Från duktig till monster
Såhär duktig var Dina när vi mötte några hundar som gick på cykelvägen som går parallellt med grusvägen som vi brukar gå på, bara ca 10 meter bort. (Vad svårt det är att behålla fokus på t.ex. beröm och tillsägelser när man filmar!)
Vi lekte massor och busade, men promenaden slutade mindre roligt. Jag känner mig helt misslyckad nu. Jag utmanade Dina och skulle gå förbi stället där hon blir helt manisk, någon dumpar fisk där och om hon kommer i närheten slickar hon i sig lera och rullar sig i den ruttna fiskstanken och bryr sig inte alls om mig. Och visst stack hon iväg dit och sket blankt i mina bannor och i att jag faktiskt stack därifrån.
Så vi fick bråka, riktigt ordentligt. Jag tog tag i henne och ruskade om henne och försökte få henne undergiven men hon blev helt galen och både lät och såg ut som en mördarhund. Tur att jag litar så mycket på henne att jag inte blev rädd, för då hade det verkligen varit ett misslyckande. Men hon gav sig absolut inte. Hon lugnade sig ner något men såg varken undergiven eller överlägsen ut. Jag visste inte när vi skulle ge upp kampen, jag ville inte gå för långt heller ifall hon uppfattade sig som underlägsen redan. Men fy vad det var otrevligt, jag ville bara lämna henne där. Fast det var ju inte första gången och det gick ju snabbt över hehe. Nu är hon en nybadad blöt gosegris igen. Men det är fruktansvärt obehagligt att se sin hund förvandlas till ett monster.
Vi lekte massor och busade, men promenaden slutade mindre roligt. Jag känner mig helt misslyckad nu. Jag utmanade Dina och skulle gå förbi stället där hon blir helt manisk, någon dumpar fisk där och om hon kommer i närheten slickar hon i sig lera och rullar sig i den ruttna fiskstanken och bryr sig inte alls om mig. Och visst stack hon iväg dit och sket blankt i mina bannor och i att jag faktiskt stack därifrån.
Så vi fick bråka, riktigt ordentligt. Jag tog tag i henne och ruskade om henne och försökte få henne undergiven men hon blev helt galen och både lät och såg ut som en mördarhund. Tur att jag litar så mycket på henne att jag inte blev rädd, för då hade det verkligen varit ett misslyckande. Men hon gav sig absolut inte. Hon lugnade sig ner något men såg varken undergiven eller överlägsen ut. Jag visste inte när vi skulle ge upp kampen, jag ville inte gå för långt heller ifall hon uppfattade sig som underlägsen redan. Men fy vad det var otrevligt, jag ville bara lämna henne där. Fast det var ju inte första gången och det gick ju snabbt över hehe. Nu är hon en nybadad blöt gosegris igen. Men det är fruktansvärt obehagligt att se sin hund förvandlas till ett monster.
Litet bus och kalasplanering
"Häromdagen smög vi ut i mörka regniga natten, mamma och jag. Vi gick till det där läskiga radhusområdet men nu minns jag ju att det är där de där människovalparna Ronja och Elias bor, så det är inte riktigt lika läskigt att gå dit längre... Visserligen vet man aldrig vad som hoppar fram där mellan husen så litet vaken måste man ju vara, speciellt som mamma inte verkar se sig omkring alls där... Och visst kom det plötsligt ut ett jättelikt monster...trodde jag först iallafall, men det var ju bara Ior, den snygga hanen med en jättekonstig husse. Efter det var jag inte så rädd längre. Om Ior vågar vara där så ska väl jag också våga.
När vi närmade oss Ronjas och Elias hus började mamma smyga och bete sig konstigt. Jag ville ju springa och hälsa på dem allihop, men hon bara smög fram till en konstig låda vid vägkanten, öppnade den på toppen och slängde ner något. Sen stängde hon luckan jättetyst och så smög vi därifrån igen. Jag blev litet besviken, jag tror mamma börjar bli litet snurrig och knasig i huvudet, bäst jag håller koll på henne litet bättre hädanefter...."
När vi närmade oss Ronjas och Elias hus började mamma smyga och bete sig konstigt. Jag ville ju springa och hälsa på dem allihop, men hon bara smög fram till en konstig låda vid vägkanten, öppnade den på toppen och slängde ner något. Sen stängde hon luckan jättetyst och så smög vi därifrån igen. Jag blev litet besviken, jag tror mamma börjar bli litet snurrig och knasig i huvudet, bäst jag håller koll på henne litet bättre hädanefter...."
Dina fyller tre år på tisdag. Första födelsedagen firade hon ju här, den allra första dagen hos mig. Därmed är hennes födelsedagar även markeringar för hur länge hon varit hos mig. Förra året gick dagen ganska obemärkt förbi, men nu blir hon ju faktiskt vuxen, så jag ska ställa till med kalas med pompa och ståt! (Psst, säg inget till Dina, det är en överraskningsfest hihi)
Idag ska det bakas och städas, blåsas ballonger och göra det riktigt fint inför morgondagen, jag lär väl få ta en eller två svängar med dammsugaren imorgon också för Dina fäller så mycket nu, men vi hinner nog med litet bus och lek i solen idag också. Jag har bjudit hit Ronja och Elias, och så deras mamma (min syster) förstås, och så ska jag se om jag inte kan göra en egen liten tårtbit till födelsedagsbarnet också hihi.
Idag ska det bakas och städas, blåsas ballonger och göra det riktigt fint inför morgondagen, jag lär väl få ta en eller två svängar med dammsugaren imorgon också för Dina fäller så mycket nu, men vi hinner nog med litet bus och lek i solen idag också. Jag har bjudit hit Ronja och Elias, och så deras mamma (min syster) förstås, och så ska jag se om jag inte kan göra en egen liten tårtbit till födelsedagsbarnet också hihi.
Här är två bilder på Dina för två år sen, första leken dokumenterad. Hon busade för fullt utan minsta besvär över att ha bytt matte, bilderna är tagna hos min mamma och pappa. Hon busade så att hon till slut blev så trött att hon bara "däckade" mitt i leken.
Jobbig dag
Idag har jag mått skit. Jag trodde aldrig att det skulle gå att få Dinas uppmärksamhet när jag var så nere, men jag provade ändå att släppa henne lös och det gick bra - bortsett från att hon testade mig genom att lägga sig pladask på magen i en lerpöl. Skadan var ju redan skedd, men det är inte bara det det handlar om, hon ska lyssna när jag inte vill att hon gör något visst och vi bråkade litet, men hon la sig ner igen och till slut orkade jag inte med det gick surt iväg, självklart lunkade hunden efter med svansen hängandes.
Men jag lät henne springa iväg och hon jagade fåglar och hade så skoj. Jag provade att vända och gå åt andra hållet vid ett flertal gånger för att se hur snart hon skulle upptäcka det. Ibland tog det sin tid men hon kom alltid skuttandes efter mig, vid sista vändningen tittade hon på mig som "Vad håller du på med egentligen?" hihi.
Dessutom kastade vi boll och hon började förstå det där med apport, att det faktiskt är roligt att lämna tillbaks bollen för då får hon jaga den igen. Men hennes största motivation är fortfarande godiset.
Senare lyckades jag även locka med killen ut så att han fick uppleva hur det är att ha henne lös. Han kastade boll och nu var bollen riktigt rolig tyckte Dina. Dessutom gick hon mycket mer med oss, det var antagligen flockkänslan som fick henne att hänga efter oss på nära håll, det är roligare att vara med klungan än ensam medan resten av flocken är samlade. Vi blev ändå litet förvånade för hon brukar sköta sig sämre i koppel när vi är ute allihop istället för två och två, så vi trodde att hon skulle vara litet mer trotsig nu också, men som sagt, det kanske är flockkänslan som fick henne att följas åt en stor del av vägen.
Det är jättekul att vara ute med henne, men så fort jag kommer hem igen blir jag helt konstig. Orkar inte vara ledsen. Men jag har ändå en gott&blandat-påse här, och en dubbelnougat, som jag ska äta till filmen vi ska se strax. Mums! En apelsin ska jag nog också ta. *slurp*
Men jag lät henne springa iväg och hon jagade fåglar och hade så skoj. Jag provade att vända och gå åt andra hållet vid ett flertal gånger för att se hur snart hon skulle upptäcka det. Ibland tog det sin tid men hon kom alltid skuttandes efter mig, vid sista vändningen tittade hon på mig som "Vad håller du på med egentligen?" hihi.
Dessutom kastade vi boll och hon började förstå det där med apport, att det faktiskt är roligt att lämna tillbaks bollen för då får hon jaga den igen. Men hennes största motivation är fortfarande godiset.
Senare lyckades jag även locka med killen ut så att han fick uppleva hur det är att ha henne lös. Han kastade boll och nu var bollen riktigt rolig tyckte Dina. Dessutom gick hon mycket mer med oss, det var antagligen flockkänslan som fick henne att hänga efter oss på nära håll, det är roligare att vara med klungan än ensam medan resten av flocken är samlade. Vi blev ändå litet förvånade för hon brukar sköta sig sämre i koppel när vi är ute allihop istället för två och två, så vi trodde att hon skulle vara litet mer trotsig nu också, men som sagt, det kanske är flockkänslan som fick henne att följas åt en stor del av vägen.
Det är jättekul att vara ute med henne, men så fort jag kommer hem igen blir jag helt konstig. Orkar inte vara ledsen. Men jag har ändå en gott&blandat-påse här, och en dubbelnougat, som jag ska äta till filmen vi ska se strax. Mums! En apelsin ska jag nog också ta. *slurp*
Även barn kan vara bestämda, väl?
Igår övade vi litet på apport med snöret igen. Min pojkvän satt och fnissade litet åt oss. Dina förstår ju inte alls det där med att hon ska släppa saken som hon hämtat, så jag måste vara hård och säga åt henne att sitta och "loss" i bestämd tonläge.
Killen tittade på mig med ett nedvärderande flin och sa i en sån där baby-ton som man har när man pratar med barn: "Naaw, försöker du låta hård älskling?"
Det lilla förtroende jag fått i min väg mot ledarskapet sjönk tillbaka till noll, jag såg det som en statistik-tavla där strecket går långsamt uppåt och sen plötsligt går rätt ner till noll i en brant nerförsbacke. Jag vet att jag har en barnslig röst. Jag låter som en liten unge. Att kläcka en sån kommentar gjorde inte gott för självförtroendet även om det inte alls var illa menat. Jag kämpar emot min egen röst och uppfattningen om att man inte kan ta barnsliga röster på allvar och det hjälper absolut inte att få höra en sån kommentar mitt i träningen.
Jag kunde inte annat än sluta träna. Det hann bara bli tre apporter. Jag slutade inte för att jag blev sur på killen, jag slutade därför att självförtroendet sjönk så. Då har jag ingen auktoritet att visa för Dina och det hade varit lönlöst att fortsätta. Så mycket en enda kommentar kan göra med en...
Men hur en människa uppfattar en röst spelar egentligen ingen roll. När han ryter argt tycker jag att han gör helt fel. Han pressar ihop munnen och man hör egentligen inget annat än ett morrande och så blir han arg för att Dina inte gör som han säger - men det är väl inte konstigt för det finns ingen i världen som hör vad han säger, hur ska hon då veta vad det är han vill? Så även om han har en mansröst som kan låta mer bestämd betyder det inte att han lyckas bättre.
Det handlar om att sända signaler till hunden. Hon känner av min energi när jag säger mitt barnpipiga "nej" och även om människan drar på smilgroparna istället för att ta mig på allvar så lyder hunden, därför att jag gör det på rätt sätt. Även ett barn kan styra hunden om det använder rätt metod.
Killen tittade på mig med ett nedvärderande flin och sa i en sån där baby-ton som man har när man pratar med barn: "Naaw, försöker du låta hård älskling?"
Det lilla förtroende jag fått i min väg mot ledarskapet sjönk tillbaka till noll, jag såg det som en statistik-tavla där strecket går långsamt uppåt och sen plötsligt går rätt ner till noll i en brant nerförsbacke. Jag vet att jag har en barnslig röst. Jag låter som en liten unge. Att kläcka en sån kommentar gjorde inte gott för självförtroendet även om det inte alls var illa menat. Jag kämpar emot min egen röst och uppfattningen om att man inte kan ta barnsliga röster på allvar och det hjälper absolut inte att få höra en sån kommentar mitt i träningen.
Jag kunde inte annat än sluta träna. Det hann bara bli tre apporter. Jag slutade inte för att jag blev sur på killen, jag slutade därför att självförtroendet sjönk så. Då har jag ingen auktoritet att visa för Dina och det hade varit lönlöst att fortsätta. Så mycket en enda kommentar kan göra med en...
Men hur en människa uppfattar en röst spelar egentligen ingen roll. När han ryter argt tycker jag att han gör helt fel. Han pressar ihop munnen och man hör egentligen inget annat än ett morrande och så blir han arg för att Dina inte gör som han säger - men det är väl inte konstigt för det finns ingen i världen som hör vad han säger, hur ska hon då veta vad det är han vill? Så även om han har en mansröst som kan låta mer bestämd betyder det inte att han lyckas bättre.
Det handlar om att sända signaler till hunden. Hon känner av min energi när jag säger mitt barnpipiga "nej" och även om människan drar på smilgroparna istället för att ta mig på allvar så lyder hunden, därför att jag gör det på rätt sätt. Även ett barn kan styra hunden om det använder rätt metod.
Hundar som har roligt
En blogg med fantastiska komiska illustrationer! Sevärd även för den som inte har hundintresse tror jag, men samtidigt också intressant för hundägare oavsett illustrationerna. Enligt min mening en superblogg som förtjänar att hamna i rampljuset litegrann.
Hundar som har roligt
Hundar som har roligt
Mamma är bäst
Ja, nu är det mamma som gäller i vått och torrt. Dina har alltid varit en morsgris, men hon har ändå klängt väldigt mycket på "pappa" också, dvs min pojkvän. Men nu bryr han sig inte alls om vad han säger, så fort han säger någonting så tittar hon på mig som för att fråga om lov att leka med honom eller om hon ska lyssna på hans kommandon.
Litet jobbigt är det ju, eftersom hon redan tidigare har börjat "gråta" så fort jag gått utanför dörren. Hon piper tydligen även om killen är kvar här hemma. Det är synd. I början kunde man ju förstå varför hon hade separationsångest, hon var självklart orolig för att återigen bli lämnad och mista sina människor. Men nu har hon ju bott här i två år och blivit helt lugn och trygg i just det där. Och i minst ett år har hon skött sig utmärkt när man lämnat henne om morgnarna.
Men nu har hon alltså börjat yla igen. Redan innan jag återtog ledarskapet. Men nu har det alltså blivit ännu värre. Nu kan jag inte ens gå på toaletten utan att hon ska ställa sig bakom dörren och vänta på att jag ska komma tillbaka, tyst, men hon håller verkligen koll. Och det är inte så att jag håller på och gosar med henne hela tiden, hon måste vara för sig själv ibland också, och självklart belönar jag inte hennes övervakande beteende (åtminstone inte medvetet) utan ignorerar henne helt t.ex. när jag märker att hon stått bakom dörren till toaletten tills jag kommer ut igen.
Har det med ledarskap att göra? Betyder det att hon fortfarande känner sig som ledaren som måste hålla koll på flocken? Eller betyder det att hon är så undergiven att hon "måste" hänga efter mig? Om jag inte gör något nu kommer det antagligen utvecklas till något värre...men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den här situationen.
Litet jobbigt är det ju, eftersom hon redan tidigare har börjat "gråta" så fort jag gått utanför dörren. Hon piper tydligen även om killen är kvar här hemma. Det är synd. I början kunde man ju förstå varför hon hade separationsångest, hon var självklart orolig för att återigen bli lämnad och mista sina människor. Men nu har hon ju bott här i två år och blivit helt lugn och trygg i just det där. Och i minst ett år har hon skött sig utmärkt när man lämnat henne om morgnarna.
Men nu har hon alltså börjat yla igen. Redan innan jag återtog ledarskapet. Men nu har det alltså blivit ännu värre. Nu kan jag inte ens gå på toaletten utan att hon ska ställa sig bakom dörren och vänta på att jag ska komma tillbaka, tyst, men hon håller verkligen koll. Och det är inte så att jag håller på och gosar med henne hela tiden, hon måste vara för sig själv ibland också, och självklart belönar jag inte hennes övervakande beteende (åtminstone inte medvetet) utan ignorerar henne helt t.ex. när jag märker att hon stått bakom dörren till toaletten tills jag kommer ut igen.
Har det med ledarskap att göra? Betyder det att hon fortfarande känner sig som ledaren som måste hålla koll på flocken? Eller betyder det att hon är så undergiven att hon "måste" hänga efter mig? Om jag inte gör något nu kommer det antagligen utvecklas till något värre...men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den här situationen.
Mamma tvättar bort min parfym
Hej!
Jag tänkte berätta om dagens händelser nu för mamma är litet trött och tråkig och jag har inget att göra.
Det regnar idag och jag trodde att jag bara skulle få korta kisse-promenader idag, så jag lunkade lite efter mamma när vi gick ut förut, det brukar jag göra för att promenaden ska ta litet längre tid, man är väl inte dum heller. Men mamma svängde inte av på den korta vägen! Hon gick ut på grusfältet och då blev jag glad!
Dessutom släppte hon mig lös idag igen! Trots att det fanns massa lera, och hon skällde inte ens på mig när jag skvätte ner mig. Jag hittade min pinne - det är tur att inte så många andra hundar går där för då hittar jag den alltid precis där jag lämnade den. Jag försökte leka med mamma men hon vågade inte hoppa ut i leran. Hon verkar vara litet rädd för vatten. Fånigt, det är ju inte ens så djupt så hon behöver inte vara rädd för att drunkna. Jag tyckte det var litet tråkigt att hon inte ville jaga pinnen, det vill hon aldrig. Hon börjar bara kasta boll istället. Men idag hade hon inte med sig bollen.
Värst av allt var att hon tog pinnen och sa att jag inte fick ta den. Det är ju min pinne. Sen viftade hon med den framför mig men blev arg på mig när jag försökte leka med henne. Ibland är hon så konstig. Jag tröttnade till slut och bara tittade på henne. Då kastade hon iväg pinnen och lät mig jaga den!
Jag vädrade en hund på andra sidan skogen, men det gjorde inte mamma. Men hon är ganska smart ändå, hon såg på mig att jag hittat något intressant. Hon visslade till mig, det betyder att jag måste komma till henne men jag kan ju inte alltid komma så fort hon visslar, det finns viktigare saker. Men det är så himla roligt när hon blir helt glad och överlycklig när jag springer mot henne så oftast gör jag det ändå. Jag hoppas alltid att jag ska få godis då, för ibland kan jag få det när hon visslar och jag kommer till henne, man vet aldrig när hon är på det humöret så det är bäst att prova lyckan.
Sen sprang jag tillbaka till spåret. Jag lurade mamma så hon trodde att jag följde efter henne men när hon hade kommit iväg en bit smet jag iväg ut i skogen. Tyvärr upptäckte hon det ganska snart och ropade och visslade, men jag ville faktiskt hälsa på den där hunden. Den bara satt där med sin matte och tittade på mig, den var kopplad, stackarn. Men eftersom den var så långt bort vågade jag inte springa till den, för mamma hade börjat gå åt andra hållet och höll på att försvinna.
Som tur är hittade jag ändå den andra hundens bajs och det luktade så gott så jag rullade mig i det innan jag rusade efter mamma innan hon försvann helt. Mamma var inte glad på mig, hon tyckte inte att det luktade gott, människor är konstiga, men hon har kort minne. Snart fick jag leka igen men det var bäst att komma till henne när hon visslade ändå så hon skulle fortsätta vara glad.
Sen fick jag duscha. Jag tycker inte riktigt om det men jag antar att det är lättast att stå där tills hon är färdig, då är det snabbare överstökat. Så nu luktar jag illa igen, hoppas mamma låter mig springa fritt snart igen så jag kan rulla mig i någon härlig doft igen!
Här är en bild på mig när jag var liten, då hade jag ganska nyligen flyttat till mamma och vi var ute på bryggan i stan. Jag skulle vilja gå dit snart igen men antingen är det för varmt för att jag ska orka gå hela vägen eller så regnar det och det tycker inte mamma om.
Jag tänkte berätta om dagens händelser nu för mamma är litet trött och tråkig och jag har inget att göra.
Det regnar idag och jag trodde att jag bara skulle få korta kisse-promenader idag, så jag lunkade lite efter mamma när vi gick ut förut, det brukar jag göra för att promenaden ska ta litet längre tid, man är väl inte dum heller. Men mamma svängde inte av på den korta vägen! Hon gick ut på grusfältet och då blev jag glad!
Dessutom släppte hon mig lös idag igen! Trots att det fanns massa lera, och hon skällde inte ens på mig när jag skvätte ner mig. Jag hittade min pinne - det är tur att inte så många andra hundar går där för då hittar jag den alltid precis där jag lämnade den. Jag försökte leka med mamma men hon vågade inte hoppa ut i leran. Hon verkar vara litet rädd för vatten. Fånigt, det är ju inte ens så djupt så hon behöver inte vara rädd för att drunkna. Jag tyckte det var litet tråkigt att hon inte ville jaga pinnen, det vill hon aldrig. Hon börjar bara kasta boll istället. Men idag hade hon inte med sig bollen.
Värst av allt var att hon tog pinnen och sa att jag inte fick ta den. Det är ju min pinne. Sen viftade hon med den framför mig men blev arg på mig när jag försökte leka med henne. Ibland är hon så konstig. Jag tröttnade till slut och bara tittade på henne. Då kastade hon iväg pinnen och lät mig jaga den!
Jag vädrade en hund på andra sidan skogen, men det gjorde inte mamma. Men hon är ganska smart ändå, hon såg på mig att jag hittat något intressant. Hon visslade till mig, det betyder att jag måste komma till henne men jag kan ju inte alltid komma så fort hon visslar, det finns viktigare saker. Men det är så himla roligt när hon blir helt glad och överlycklig när jag springer mot henne så oftast gör jag det ändå. Jag hoppas alltid att jag ska få godis då, för ibland kan jag få det när hon visslar och jag kommer till henne, man vet aldrig när hon är på det humöret så det är bäst att prova lyckan.
Sen sprang jag tillbaka till spåret. Jag lurade mamma så hon trodde att jag följde efter henne men när hon hade kommit iväg en bit smet jag iväg ut i skogen. Tyvärr upptäckte hon det ganska snart och ropade och visslade, men jag ville faktiskt hälsa på den där hunden. Den bara satt där med sin matte och tittade på mig, den var kopplad, stackarn. Men eftersom den var så långt bort vågade jag inte springa till den, för mamma hade börjat gå åt andra hållet och höll på att försvinna.
Som tur är hittade jag ändå den andra hundens bajs och det luktade så gott så jag rullade mig i det innan jag rusade efter mamma innan hon försvann helt. Mamma var inte glad på mig, hon tyckte inte att det luktade gott, människor är konstiga, men hon har kort minne. Snart fick jag leka igen men det var bäst att komma till henne när hon visslade ändå så hon skulle fortsätta vara glad.
Sen fick jag duscha. Jag tycker inte riktigt om det men jag antar att det är lättast att stå där tills hon är färdig, då är det snabbare överstökat. Så nu luktar jag illa igen, hoppas mamma låter mig springa fritt snart igen så jag kan rulla mig i någon härlig doft igen!
Här är en bild på mig när jag var liten, då hade jag ganska nyligen flyttat till mamma och vi var ute på bryggan i stan. Jag skulle vilja gå dit snart igen men antingen är det för varmt för att jag ska orka gå hela vägen eller så regnar det och det tycker inte mamma om.
Inkonsekvens och "mänskligificering"
För dina heter jag "Mamma" och min pojkvän heter "Pappa". Det bara blev så från start. Men för den skull betyder det inte att jag ser vår relation som "mamma-barn" utan som "matte-hund", det är skillnad på barn och hundar och de behöver behandlas på olika sätt. Jag kan till exempel ibland bli irriterad när min pojkvän säger att hon är så dum som inte förstår. Hon är en hund. Hon kan inte tänka som en människa. Hon kopplar inte om man inte tydligt visar vad man menar. Bara för att hon visat sig vara ganska förståndig och lärt sig ett brett ordförråd (att lyssna till och förstå, inte att prata hihihi) betyder det inte att hon är mänsklig.
Konsekvens är ett annat litet problem. Ett exempel är att Dina älskar att slicka folk i ansiktet. I början hade vi diskussioner om det. Jag ville inte att hon skulle få slicka oss i ansiktet eftersom folk faktiskt inte tycker om det. Vid festliga sammanträden är det inte kul när en kvinna har stått och gjort sig i ordning att sedan bli slickad i ansiktet så att sminket blir en slemmig smet i ansiktet.
Men min pojkvän förstod aldrig det. Han tänkte låta henne slicka honom i ansiktet, han hade för sig att hon lär sig att hon kan göra så med honom men inte med vem som helst. Men det går helt enkelt inte att lära henne något som inte han är villig att vara med på. Efter ett tag gav jag upp, hon blir bara förvirrad när hon får bete sig på ett visst sätt med en människa men inte med en annan. Det samma gäller hopp på folk.
Vi hade diskussioner om det också. Men han tyckte att det var roligt att hon hoppade på honom när de busade. Så han ville inte vara konsekvent. Nu har vi en hund som vill hoppa på varenda människa hon möter och det är inte roligt för någon inblandad - inte heller för min pojkvän. Sen står jag där och skäms för att jag framstår som en dålig hundägare som inte har pli på hunden, men det går inte att lära henne något om man inte är konsekvent, och så mycket som han finns med i bilden måste han ha samma regler, annars är min träning inte så mycket värd. Jag vill dessutom att hon ska bete sig hyfsat även när jag inte är med.
Hon har visserligen slutat hoppa på mig, men jag är också den enda hon inte hoppar på (ibland kan hon göra det men det är ändå mycket sällan). Jag kan inte kräva av alla människor i min omgivning att de ska veta hur de ska göra när hon kommer emot dem. Det är min sak som hundförare att se till att hon inte hoppar på andra.
Jag har blivit ledare!
Så snabbt det gick. Visserligen tror jag ju inte att det är slutövat (det är det väl aldrig) men idag blev jag absolut ledaren i Dinas ögon.
Hon är oerhört envis. Hon är verkligen en blanding av labrador och pitbull (eller amstaff? jag vet inte vilket). Hon älskar vatten och att bära på saker, framför allt pinnar (konstigt nog är hon inte så ivrig i mat som labradorer brukar vara) samtidigt som hon är lika envis och litet utmanande, vill hellre ha dragkamp än leka apport.
En gammal bild på Dinas passion för pinnar
Och det var den sista biten som jag tog tag i idag. Det är jätteroligt med dragkamp, det tycker jag också, men Dina tycker det är så roligt att hon vägrar lyssna på mitt "Loss". Jag bestämde mig för att jag absolut måste tuffa till mig. Jag får helt enkelt vara så tuff som hennes nivå kräver.
Dina har ett snöre som hon alltid leker med. Den brukar vi kasta iväg men sen är det dragkamp som gäller, med litet tur får man tag i snöret och då kastar vi iväg den igen. Hon är jätteduktig och väntar oftast om man säger åt henne att vänta, och hämtar den inte förrän man säger "hämta leksaken" eller "hämta bollen". Idag bytte jag ut det till "apport", och bestämde mig för att det skulle bli en riktig apport och inte bara att hon hämtar den och förvandlar leken till dragkamp.
Så när hon hämtade snöret "bet" jag henne, högg till med fingrarna som en hund skulle göra med munnen, jag lärde mig ungefär vilken hårdhetsgräns jag behövde för att det skulle funka, och med Dina får man vara ganska hård, vilket inte kom som någon överraskning. Men ganska snart förstod hon galoppen, det krävdes bara ett par hårda "bett" så lydde hon mitt "loss" om än något ovilligt, men hon upptäckte också hur roligt det var när jag istället för tillrättavisningen berömde henne när hon gjorde rätt. Hon har aldrig verkat särskilt intresserad av beröm, men det beror förmodligen på att hon inte heller har känt sig undergiven. Nu älskade hon plötsligt berömmet.
Jag passade på att använda min nyvunna ställning och gick ut med henne till en avsides grusväg där jag aldrig mött folk (givetvis mötte jag två stycken idag, men då såg jag till att ha henne kopplad i mötet) - jag hade henne alltså lös för andra dagen i sträck, och det är så oerhört roligt att jag inte förstår hur jag har kunnat låta bli att träna på det tidigare. Av rädsla förstås, men nu är den helt borta.
Vi har lekt med en boll och Dina försökte leka med en pinne, men jag ignorerade den. Hon är så lycklig när hon får vara lös, och jag med! Så enkelt det var att ha henne lös, och jag som aldrig vågat prova tidigare. Idag testade hon mig litet mer än igår, och ville inte alltid lyda, men hon blev litet skamsen så fort jag röt ett "NEJ!" Jag är så lycklig! Vi har kommit till en helt ny nivå i vår relation, och det är tusen gånger roligare att vara hundägare nu.
Dessutom gick hon utomordentligt i koppel när jag hade henne kopplad. Jag har återfått kontrollen, och den här gången ska jag inte försumma det!
Hon är oerhört envis. Hon är verkligen en blanding av labrador och pitbull (eller amstaff? jag vet inte vilket). Hon älskar vatten och att bära på saker, framför allt pinnar (konstigt nog är hon inte så ivrig i mat som labradorer brukar vara) samtidigt som hon är lika envis och litet utmanande, vill hellre ha dragkamp än leka apport.
En gammal bild på Dinas passion för pinnar
Och det var den sista biten som jag tog tag i idag. Det är jätteroligt med dragkamp, det tycker jag också, men Dina tycker det är så roligt att hon vägrar lyssna på mitt "Loss". Jag bestämde mig för att jag absolut måste tuffa till mig. Jag får helt enkelt vara så tuff som hennes nivå kräver.
Dina har ett snöre som hon alltid leker med. Den brukar vi kasta iväg men sen är det dragkamp som gäller, med litet tur får man tag i snöret och då kastar vi iväg den igen. Hon är jätteduktig och väntar oftast om man säger åt henne att vänta, och hämtar den inte förrän man säger "hämta leksaken" eller "hämta bollen". Idag bytte jag ut det till "apport", och bestämde mig för att det skulle bli en riktig apport och inte bara att hon hämtar den och förvandlar leken till dragkamp.
Så när hon hämtade snöret "bet" jag henne, högg till med fingrarna som en hund skulle göra med munnen, jag lärde mig ungefär vilken hårdhetsgräns jag behövde för att det skulle funka, och med Dina får man vara ganska hård, vilket inte kom som någon överraskning. Men ganska snart förstod hon galoppen, det krävdes bara ett par hårda "bett" så lydde hon mitt "loss" om än något ovilligt, men hon upptäckte också hur roligt det var när jag istället för tillrättavisningen berömde henne när hon gjorde rätt. Hon har aldrig verkat särskilt intresserad av beröm, men det beror förmodligen på att hon inte heller har känt sig undergiven. Nu älskade hon plötsligt berömmet.
Jag passade på att använda min nyvunna ställning och gick ut med henne till en avsides grusväg där jag aldrig mött folk (givetvis mötte jag två stycken idag, men då såg jag till att ha henne kopplad i mötet) - jag hade henne alltså lös för andra dagen i sträck, och det är så oerhört roligt att jag inte förstår hur jag har kunnat låta bli att träna på det tidigare. Av rädsla förstås, men nu är den helt borta.
Vi har lekt med en boll och Dina försökte leka med en pinne, men jag ignorerade den. Hon är så lycklig när hon får vara lös, och jag med! Så enkelt det var att ha henne lös, och jag som aldrig vågat prova tidigare. Idag testade hon mig litet mer än igår, och ville inte alltid lyda, men hon blev litet skamsen så fort jag röt ett "NEJ!" Jag är så lycklig! Vi har kommit till en helt ny nivå i vår relation, och det är tusen gånger roligare att vara hundägare nu.
Dessutom gick hon utomordentligt i koppel när jag hade henne kopplad. Jag har återfått kontrollen, och den här gången ska jag inte försumma det!
Ska man bli irriterad eller tacksam?
Vi har börjat gå ut med min granne och hans hund. Grannen är ganska bra på hundar och ger en hel del tips. Han är jättesnäll och har bjudit med mig på allmännlydnadskursen han går på med sin hund. Och ger mig papper att läsa från kurserna m.m. Han är engagerad i Dina och vill hjälpa till med att få pli på henne.
Det har hela tiden funnits ett litet "men" ... Han verkar litet skum på något vis och jag har inte riktigt förstått mig på honom, men nu är det ett MEN. Det känns som att han vill ta över Dina från mig helt. Han sa t.ex. att när han har fått pli på dem så ska han lära dem att springa med cykel. Sen rättade han sig snabbt och sa att när Daisy (hans hund) blivit litet lugnare ska han lära henne. Men han sa "dem".
Dessutom tror han att han har fått ordning på Dina. Idag bytte vi hundar en stund så att han kunde träna henne litet mer, och visst gav det resultat till slut - som alltid när man har ryckt och skällt i en kvart. Han sa att hon nog nått en vändpunkt ikväll, men jag vet nog bättre. För den vändpunkten ser man vid alla längre promenader, hon lugnar ner sig till slut efter långt tålamodsprövande rättande. Men hon är alltid likadan sedan.
Han verkar vägra tro på att hon kan gå lugnt med mig. Det är faktiskt inte helt sällan jag kan få henne att gå någorlunda lugnt med mig, ibland även i "fot". Han tror stenhårt på att jag inte kan kontrollera henne - bara för att hon blir extremt envis och bråkig när vi möter andra. Men när hon väl har fått gå en stund med "de andra" lugnar hon till slut ner sig, det är inget nytt, men det vill han inte alls lyssna till.
Det är jättebra träning för Dina att vi går de här promenaderna ihop. Men det är så himla irriterande att han inte tror att jag har någon kontroll alls över henne när han inte är med. Jag vet helt enkelt inte om jag ska bli irriterad på honom eller om jag ska vara tacksam för hjälpen. Eller varför måste jag välja det ena eller det andra? Jag är nog både och.
Det är så svårt att motivera varför jag ens är irriterad. Så irriterad att jag inte har någon ro i kroppen för att gå och lägga mig nu. Det är det läskiga med nya bekantskaper, särskilt i grannskapet; om man inte längre vill så måste man nästan flytta för att slippa olustkänslor. Jag vet inte hur man hanterar sånt här hehe.
Aktiveringssidan
Litet då och då kikar jag in på aktiveringssidan för att få litet tips och inspiration. En jättebra sida med olika tricks, övningar och aktivering för hunden med bra förklaring och tips på hur man ska få hunden att förstå vad man vill att den ska göra.
Hund räddade spädbarn
En hund i Argentina har räddat ett spädbarn i fredags. Min norska är inte så jättebra men länken här är vad jag har som källa i det här inlägget, med reservation för missförstånd pga norskan då.
En man hade av en tillfällighet hittat ett spädbarn hos en hund som hade egna ungar. Barnet hade legat bland hundarna och på så vis hållt värmen och överlevt. En fjortonårig flicka hade smitit ut när hon skulle föda (??) och lämnat barnet ute. Det är oklart om flickan har lagt barnet hos hunden eller om hunden har tagit hand om det på eget initiativ. Både mamman och barnet är oskadda.
Helt underbart att få höra en sådan nyhet. Man hör så ofta om hundar som biter spädbarn m.m. så det här behövdes. Typiskt nog har jag inte hört något om detta i svensk media, men jag har heller inte följt den så jag kan mycket väl ha missat. Men typiskt säger jag, eftersom vi alltid bara koncentrerar oss på skräckhistorier...
Det måste vara en ganska häftig upplevelse. Barnet lär väl inte minnas händelsen, men få den berättad för sig. Det hade varit rätt tufft ändå att ha levt sin första tid hos hundar. (om man nu kan bortse från det tragiska i att mamman faktiskt övergav barnet). Mer positiva nyheter om hundar i svensk media tack!
Enkel aktivering
Ibland brukar jag sätta igång Dinas hjärna med hjälp av en toapappersrulle. Jag lägger några godbitar i rullen och knycklar ihop den och ger den till Dina så får hon gräva fram godiset. Det är den allra enklaste metoden. Men det är roligare när man gör litet mer av det hela.
Då viker jag ihop ena änden av rullen och lägger i några hårda godbitar (leversnittar eller dylikt) i den, viker ihop andra änden så det blir som en liten marackas. Sen skramlar jag litet med den och låter hunden nosa på den. Sen får hon sätta sig någonstans, oftast i köket, medan jag går runt och skramlar med marackasen litet överallt i lägenheten och gömmer den på något litet klurigt ställe. Med klurigt menar jag att det ska bli en liten utmaning för hunden att plocka fram rullen från gömstället.
Sen går jag till köket till en ivrig hund som oftast sitter i lutande läge (för att få se så mycket som möjligt utan att behöva göra mig upprörd över att hon flyttat på sig hihi...) Jag säger "sök". Ja, jag har provat att säga litet vad som helst, ordet har ingen betydelse för henne, bara jag låter på ett visst sätt och gör en utsvävande gest med handen förvandlas hon till en tecknad seriefigur som springer på stället utan att komma fram i en sekund, sen är hon "swisch!" borta.
I och med att godiset är i pappersrullen så blir det litet svårare för henne att hitta den, så det kan ta ganska lång tid. En gång letade hon i över en halvtimme. Vilket tålamod! På det sättet får hon verkligen använda sin nos ordentligt. När hon väl har hittat den måste hon lösa problemet med att komma åt den, och sedan återigen fundera över hur hon ska få ut godiset. Jätteskoj!
Fodervärd
Jag kikade litet på hundannonser på eniro. Jag vet inte varför jag tycker om att göra det, för jag har inga planer på att skaffa en till hund. Det sitter väl i sedan tiden innan jag fick Dina... Jag kom över denna annons om en amstaff/rottweiler som söker fodervärd.
Jag har inte riktigt förstått det där med fodervärdar. Om man vill ha en hund så vill man väl ha den på riktigt? Men ännu mindre förstår jag dem som vill ha fodervärdar till sina hundar. På något plan kan jag förstå det, om det gäller en renrasig hund som är tänkt till avel eller tävlingar, men man själv kanske har för många hundar eller av andra aledningar inte kan ha den hemma hos sig. Men en ouppfostrad blandras? Deras krav (i ovannämnda annons) är att fodervärden betalar för försäkring och mat, tränar hunden till att bli stabil och lugn så att de kan ta med hunden ut på landet, och de vill komma och besöka hunden när de vill. Jag förstår det inte alls. De borde vända sig till en duktig lydnadstränare istället. Eller sälja hunden om de inte klarar av den/inte vill ha den.
Jag har inte riktigt förstått det där med fodervärdar. Om man vill ha en hund så vill man väl ha den på riktigt? Men ännu mindre förstår jag dem som vill ha fodervärdar till sina hundar. På något plan kan jag förstå det, om det gäller en renrasig hund som är tänkt till avel eller tävlingar, men man själv kanske har för många hundar eller av andra aledningar inte kan ha den hemma hos sig. Men en ouppfostrad blandras? Deras krav (i ovannämnda annons) är att fodervärden betalar för försäkring och mat, tränar hunden till att bli stabil och lugn så att de kan ta med hunden ut på landet, och de vill komma och besöka hunden när de vill. Jag förstår det inte alls. De borde vända sig till en duktig lydnadstränare istället. Eller sälja hunden om de inte klarar av den/inte vill ha den.
Nemo, den spanska gatuhunden
Jag tänkte tipsa litet om Nemos blogg. Han är en adopterad spansk gatuhund och har en matte som verkar vara väldigt duktig på att träna honom. Jag blir motiverad och inspirerad av att läsa bloggen.
Vill du också läsa om honom kan du gå in på metrobloggen.se/viharhittatnemo
Vill du också läsa om honom kan du gå in på metrobloggen.se/viharhittatnemo
Träna inkallning
Jag tog ändå litet ledigt från städandet så nu har vi varit ute ett par timmar. Vi mötte min syster och hennes två barn och begav oss mot rastgården. Jag hade packat med en boll, kamera, hundmat - men jag glömde det viktigaste = vatten. Jag tänkte på det redan innan jag började packa, att jag måste ta med vatten till henne eftersom det är en förvånansvärt varm och solig dag. Dina blir snabbt väldigt varm i sin svarta päls och somrarna är inte hennes favoritårstid direkt.
När vi var nästan framme ringde barnens pappa och sa att barnen hade fått besök, så de sprang tillbaka hem, och det var nog lika bra det eftersom jag ville ha Dinas uppmärksamhet i rastgården. Vi håller på att träna inkallning nu.
För ett och ett halvt år sen började vi med det litet smått. Jag gick i en jättedålig allmännlydnadskurs. Instruktören kunde säkert det hon skulle, men man fick inga tips, det var alldeles för många hundar på kursen och dessutom var det svårt att höra instruktören. Där började vi lära oss inkallning och jag var den enda som vågade ha hunden lös ganska ofta trots att hon stack iväg och busade runt ibland. Då gick inkallningen inte särskilt bra. Hon satt snällt och väntade när jag sa åt henne att sitta och stanna, men när jag kallade på henne kunde hon först springa fram till mig och tvärvända och valde att skapa oordning bland alla andra hundarna.
Min inkallningsmetod
Den här veckan har jag återupptagit den träningen på allvar, mer än bara litet på måfå som det blivit sedan kursens slut. Jag hade velat börja redan i somras men det var för varmt för den sortens aktiviteter för henne. Igår provade jag att släppa lös hela flexikopplet, låste så att linan löpte längs marken, men jag skulle verkligen vilja ha en riktig långlina i det här syftet. Hon får under de närmsta veckorna enbart mat när vi är ute och tränar så att hon lär sig att hon måste arbeta för maten. Det fungerade jättebra igår med linan, hela promenaden blev ett träningspass och hon kom varje gång jag kallade på henne, eller visslade. Tanken är att jag enbart ska använda visslingen till slut, eftersom "hit" har fått en ganska lös betydelse för Dina. Så mycket dumt man har lärt henne utan att vara medveten om det...
Annars har ju träningstillfällen kommit då jag och grannen släppt hundarna lösa i gärdet här utanför, men då har hon varit helt döv för vad jag sagt. Det var detta som fick mig att inse att jag måste börja träna medvetet igen. Förstår inte varför jag blev så slapphänt, men det blir ett annat inlägg om det senare.
Hon var helt slut när vi kom till rastgården, så det blev inte mycket lek med bollen. Istället var det jag som sprang runt som en galning i inhägnaden. Det för att lära Dina att om jag har sagt "sitt, stanna" så ska hon också sitta kvar även om jag börjar hoppa och springa. När jag hade sprungit till andra änden ropade/visslade jag på henne och hon skötte sig riktigt bra idag! Jag blev så stolt.
Här är några bilder på henne, en där hon är helt trött efter promenaden till rastgården och en där hon springer mot mig på inkallning.
Dina var så inställd på att komma till mig och blev så ivrig mot slutet att hon faktiskt rusade rätt in i mig, krockade med mina ben och fick ett abrupt slut på sitt springande hihi.
Beröm
Jag berömmer henne när hon springer emot mig, sen berömmer jag litet till när hon är hos mig, sedan ska hon sätta sig ner och då får hon hordentligt med beröm och mat.
På tal om beröm. På vägen hem träffade vi på två lösa hundar. Dina fick hälsa på dem en stund och "mamma" fick hälsa på människorna. De frågade hur gammal hon är, och när jag sa att hon är tre år blev kvinnan i sällskapet förvånad och sa att hon går otroligt fint i koppel för att bara vara tre. Hmm, ja, det om något är ett bevis på hur trött hon var, annars är hon fortfarande svår i koppel, om än bättre än i början hehe. Och det är väl inte så ungt att gå snyggt i koppel? Till och med valpar brukar uppföra sig bättre än dina.
När vi var nästan framme ringde barnens pappa och sa att barnen hade fått besök, så de sprang tillbaka hem, och det var nog lika bra det eftersom jag ville ha Dinas uppmärksamhet i rastgården. Vi håller på att träna inkallning nu.
För ett och ett halvt år sen började vi med det litet smått. Jag gick i en jättedålig allmännlydnadskurs. Instruktören kunde säkert det hon skulle, men man fick inga tips, det var alldeles för många hundar på kursen och dessutom var det svårt att höra instruktören. Där började vi lära oss inkallning och jag var den enda som vågade ha hunden lös ganska ofta trots att hon stack iväg och busade runt ibland. Då gick inkallningen inte särskilt bra. Hon satt snällt och väntade när jag sa åt henne att sitta och stanna, men när jag kallade på henne kunde hon först springa fram till mig och tvärvända och valde att skapa oordning bland alla andra hundarna.
Min inkallningsmetod
Den här veckan har jag återupptagit den träningen på allvar, mer än bara litet på måfå som det blivit sedan kursens slut. Jag hade velat börja redan i somras men det var för varmt för den sortens aktiviteter för henne. Igår provade jag att släppa lös hela flexikopplet, låste så att linan löpte längs marken, men jag skulle verkligen vilja ha en riktig långlina i det här syftet. Hon får under de närmsta veckorna enbart mat när vi är ute och tränar så att hon lär sig att hon måste arbeta för maten. Det fungerade jättebra igår med linan, hela promenaden blev ett träningspass och hon kom varje gång jag kallade på henne, eller visslade. Tanken är att jag enbart ska använda visslingen till slut, eftersom "hit" har fått en ganska lös betydelse för Dina. Så mycket dumt man har lärt henne utan att vara medveten om det...
Annars har ju träningstillfällen kommit då jag och grannen släppt hundarna lösa i gärdet här utanför, men då har hon varit helt döv för vad jag sagt. Det var detta som fick mig att inse att jag måste börja träna medvetet igen. Förstår inte varför jag blev så slapphänt, men det blir ett annat inlägg om det senare.
Hon var helt slut när vi kom till rastgården, så det blev inte mycket lek med bollen. Istället var det jag som sprang runt som en galning i inhägnaden. Det för att lära Dina att om jag har sagt "sitt, stanna" så ska hon också sitta kvar även om jag börjar hoppa och springa. När jag hade sprungit till andra änden ropade/visslade jag på henne och hon skötte sig riktigt bra idag! Jag blev så stolt.
Här är några bilder på henne, en där hon är helt trött efter promenaden till rastgården och en där hon springer mot mig på inkallning.
Dina var så inställd på att komma till mig och blev så ivrig mot slutet att hon faktiskt rusade rätt in i mig, krockade med mina ben och fick ett abrupt slut på sitt springande hihi.
Beröm
Jag berömmer henne när hon springer emot mig, sen berömmer jag litet till när hon är hos mig, sedan ska hon sätta sig ner och då får hon hordentligt med beröm och mat.
På tal om beröm. På vägen hem träffade vi på två lösa hundar. Dina fick hälsa på dem en stund och "mamma" fick hälsa på människorna. De frågade hur gammal hon är, och när jag sa att hon är tre år blev kvinnan i sällskapet förvånad och sa att hon går otroligt fint i koppel för att bara vara tre. Hmm, ja, det om något är ett bevis på hur trött hon var, annars är hon fortfarande svår i koppel, om än bättre än i början hehe. Och det är väl inte så ungt att gå snyggt i koppel? Till och med valpar brukar uppföra sig bättre än dina.
Ny päls och dammsugarskräck
Det är alltid lika roligt när hunden ska byta päls från sommar- till vinterpäls eller tvärtom. Det är strålande solsken och jag skulle vilja vara ute med Dina hela dagen och busa och träna på inkallning, men golvet här hemma har fått en svart luddig matta, Dina fäller så mycket att det inte borde finnas någon päls kvar på henne men hon bara fortsätter att fälla, man får dammsuga tio gånger om dagen om man vill ha det pälsfritt hemma... Så idag ska vi dammsuga och passar även på att städa litet mer än så.
Det här med dammsugning är ett intressant moment. Den är mycket läskig. Dina skuttar runt i lägenheten över soffor och bord. Den säkraste platsen är mattes säng, som hon för övrigt egentligen inte får vistas i men där hamnar hon när dammsugaren kommer fram. De gånger hon ser att jag dammsuger hennes bädd blir hon mycket orolig och skulle nog helst rusa och jaga bort den där läskiga dammsugaren, men det vågar hon inte riktigt göra så hon morrar och försöker skälla litet på den på avstånd istället.
Hellre att hon tar avstånd från dammsugaren än attackerar den så som många andra hundar gör. Det om något måste vara jobbigt. Men jag har ändå försökt presentera dammsugaren för henne på ett fint sätt. Nästan varje gång dammsugaren kommer fram kan man få den något komiska bilden av mig sittandes på knä bredvid dammsugaren och klappa den fint och prata lugnt med den medan Dina gömmer sig bakom soffan och kikar nyfiket på. Sen kommer hon försiktigt och nosar på dammsugaren men springer lika snabbt och gömmer sig igen. Ska se om jag kan ta bild på fenomenet sedan. Eller rättare sagt, nu.
Det här med dammsugning är ett intressant moment. Den är mycket läskig. Dina skuttar runt i lägenheten över soffor och bord. Den säkraste platsen är mattes säng, som hon för övrigt egentligen inte får vistas i men där hamnar hon när dammsugaren kommer fram. De gånger hon ser att jag dammsuger hennes bädd blir hon mycket orolig och skulle nog helst rusa och jaga bort den där läskiga dammsugaren, men det vågar hon inte riktigt göra så hon morrar och försöker skälla litet på den på avstånd istället.
Hellre att hon tar avstånd från dammsugaren än attackerar den så som många andra hundar gör. Det om något måste vara jobbigt. Men jag har ändå försökt presentera dammsugaren för henne på ett fint sätt. Nästan varje gång dammsugaren kommer fram kan man få den något komiska bilden av mig sittandes på knä bredvid dammsugaren och klappa den fint och prata lugnt med den medan Dina gömmer sig bakom soffan och kikar nyfiket på. Sen kommer hon försiktigt och nosar på dammsugaren men springer lika snabbt och gömmer sig igen. Ska se om jag kan ta bild på fenomenet sedan. Eller rättare sagt, nu.
Följ min blogg
När jag fick Dina
Det tog inte lång tid innan min gamla klasskompis från gymnasiet ringde till mig som på beställning. Jag minns att jag gick på fotbollsplanen på väg hem, då han med desperation i rösten undrade om jag kände någon som kunde tänkas vilja ha en hund. En hund som skulle avlivas inom ett par dagar om inte han lyckades hitta ett hem åt henne. Jag lyssnade på hans berättelse om Dina.
Hon var en ettårig labradorblandning som redan hade blivit omplacerad som valp eftersom första ägaren börjat plugga och inte hade tid med en valp. Sedan hade hon hamnat hos min gamla klasskamrat och hans pojkvän, men när de hade gjort slut kunde han inte lämna Dina hos exet eftersom han behandlade henne illa. Men själv kunde han inte ha henne eftersom han knappt hade någonstans att bo och reste mycket.
Han hade tagit med henne hit till stan, där ett lesbiskt par gjort ett försök att ha henne. Men de hade tröttnat på henne redan efter en dag! Hon låg inte still i ett hörn som de hade förväntat sig (hur kan man förvänta sig något sådant av en ettåring!?) och hotade nu alltså med avlivning. Ingen kunde vilja ha en sån hund tyckte de.
Jag sa att jag var intresserad, men jag måste få litet tid på mig att planera först. Tankarna snurrade. Jag hade ganska nyligen träffat min pojkvän, och jag undrade om han var allergisk. Och skulle jag i så fall låta det hindra mig? Vad går först? Jag ringde till honom och kände mig fånig som bara efter tre månaders förhållande nästan fråga honom om lov att skaffa mig en hund. Men vad kunde jag göra? Han kanske var han med stort H, kanske inte, men jag måste ändå fråga honom hur dumt det än kändes så i början av förhållandet.
Han blev förvånad minst sagt. Men jag förklarade läget och han tyckte att jag skulle ge henne en chans. Och det tyckte mamma också. Jag blev glad, visserligen verkade hon rent omöjlig att handskas med, men jag hade ju redan förberett mig ett tag mentalt att en dag handskas med en svår hund, men att det skulle ske nu, så plötsligt! Jag kunde ju åtminstone ge henne en ärlig chans. Jag skulle göra vad jag kunde, och visade det sig att hon var för hemsk skulle jag få ta ett svårt beslut. En hund som hade flyttat så mycket, framför allt under sitt första levnadsår, kanske bara hade en väg att gå... Men jag skulle inte ge upp i första taget.
Egentligen hade jag velat se på hunden först, bekantat mig med henne innan jag gjorde mitt val, men tjejerna var bestämda, det fanns inte plats för en förtitt, antingen skulle jag få henne eller också skulle de avliva henne på en gång. Det fick bära eller brista.
Jag var verkligen nervös när jag skulle möta tjejerna som kom med hunden till mig. Jag mötte dem vid parkeringen, de gav mig Dina och hennes saker, koppel, två halsband, en boll och litet mat och annat. De sa att hon är omöjlig att gå med, så jag måste vara hård. Sedan stack de. Där stod jag med hjärtat hårt bankande med en helt okänd hund. Jag måste visa mig stark, nu var inte läge för oro, och så promenerade vi hem till Dinas nya hem. Och visst var hon svår att gå med, men hon var söt. Jag hade varit orolig för att jag skulle tycka att hunden var ful - hur skulle jag då orka kämpa med henne? Det här skulle nog gå bra.
När jag kom hem såg jag i papprena jag fått med, att det var Dinas ett-års dag just den dagen, 2:a februari 2006. Jag kramade om den förvånansvärt snälla och tillitsfulla hunden och grattade henne. "Du har fått världens bästa present på din ett-årsdag" sa jag. "Du har nu kommit hem." Sen grät jag litet av känslosvallet som kom över mig. Ja, jag blir litet tårögd nu i skrivande stund vid tillbakablicken och minnet av den dagen. Stackars hund, hur kunde någon tycka illa om henne? Hur kunde någon låta en sån liten raring flytta omkring så mycket? Jag skulle aldrig någonsin släppa henne ifrån mig! Hon förtjänade att få ett tryggt och fast hem. Här fick hon alltså sitt femte hem under sitt första levnadsår. Att få henne att lita på att hon skulle få stanna här skulle inte bli det lättaste.
Hon ser väldigt smal ut på grund av kameravinkeln.
Hon var visserligen väldigt smal i verkligheten också,
men inte riktigt så som det ser ut som på bilden hehe.
Hon var en ettårig labradorblandning som redan hade blivit omplacerad som valp eftersom första ägaren börjat plugga och inte hade tid med en valp. Sedan hade hon hamnat hos min gamla klasskamrat och hans pojkvän, men när de hade gjort slut kunde han inte lämna Dina hos exet eftersom han behandlade henne illa. Men själv kunde han inte ha henne eftersom han knappt hade någonstans att bo och reste mycket.
Han hade tagit med henne hit till stan, där ett lesbiskt par gjort ett försök att ha henne. Men de hade tröttnat på henne redan efter en dag! Hon låg inte still i ett hörn som de hade förväntat sig (hur kan man förvänta sig något sådant av en ettåring!?) och hotade nu alltså med avlivning. Ingen kunde vilja ha en sån hund tyckte de.
Jag sa att jag var intresserad, men jag måste få litet tid på mig att planera först. Tankarna snurrade. Jag hade ganska nyligen träffat min pojkvän, och jag undrade om han var allergisk. Och skulle jag i så fall låta det hindra mig? Vad går först? Jag ringde till honom och kände mig fånig som bara efter tre månaders förhållande nästan fråga honom om lov att skaffa mig en hund. Men vad kunde jag göra? Han kanske var han med stort H, kanske inte, men jag måste ändå fråga honom hur dumt det än kändes så i början av förhållandet.
Han blev förvånad minst sagt. Men jag förklarade läget och han tyckte att jag skulle ge henne en chans. Och det tyckte mamma också. Jag blev glad, visserligen verkade hon rent omöjlig att handskas med, men jag hade ju redan förberett mig ett tag mentalt att en dag handskas med en svår hund, men att det skulle ske nu, så plötsligt! Jag kunde ju åtminstone ge henne en ärlig chans. Jag skulle göra vad jag kunde, och visade det sig att hon var för hemsk skulle jag få ta ett svårt beslut. En hund som hade flyttat så mycket, framför allt under sitt första levnadsår, kanske bara hade en väg att gå... Men jag skulle inte ge upp i första taget.
Egentligen hade jag velat se på hunden först, bekantat mig med henne innan jag gjorde mitt val, men tjejerna var bestämda, det fanns inte plats för en förtitt, antingen skulle jag få henne eller också skulle de avliva henne på en gång. Det fick bära eller brista.
Jag var verkligen nervös när jag skulle möta tjejerna som kom med hunden till mig. Jag mötte dem vid parkeringen, de gav mig Dina och hennes saker, koppel, två halsband, en boll och litet mat och annat. De sa att hon är omöjlig att gå med, så jag måste vara hård. Sedan stack de. Där stod jag med hjärtat hårt bankande med en helt okänd hund. Jag måste visa mig stark, nu var inte läge för oro, och så promenerade vi hem till Dinas nya hem. Och visst var hon svår att gå med, men hon var söt. Jag hade varit orolig för att jag skulle tycka att hunden var ful - hur skulle jag då orka kämpa med henne? Det här skulle nog gå bra.
När jag kom hem såg jag i papprena jag fått med, att det var Dinas ett-års dag just den dagen, 2:a februari 2006. Jag kramade om den förvånansvärt snälla och tillitsfulla hunden och grattade henne. "Du har fått världens bästa present på din ett-årsdag" sa jag. "Du har nu kommit hem." Sen grät jag litet av känslosvallet som kom över mig. Ja, jag blir litet tårögd nu i skrivande stund vid tillbakablicken och minnet av den dagen. Stackars hund, hur kunde någon tycka illa om henne? Hur kunde någon låta en sån liten raring flytta omkring så mycket? Jag skulle aldrig någonsin släppa henne ifrån mig! Hon förtjänade att få ett tryggt och fast hem. Här fick hon alltså sitt femte hem under sitt första levnadsår. Att få henne att lita på att hon skulle få stanna här skulle inte bli det lättaste.
Hon ser väldigt smal ut på grund av kameravinkeln.
Hon var visserligen väldigt smal i verkligheten också,
men inte riktigt så som det ser ut som på bilden hehe.
Tanken på att skaffa hund föddes
Jag hade gått i flera år och funderat på om jag borde skaffa mig hund. Jag var ensam och halvt apatisk, det kunde gå dagar och till och med veckor utan att jag ens gick utanför dörren! En hund skulle tvinga mig till att ta tag i livet, en hund skulle innebära att jag lämnade hemmet flera gånger om dagen. Jag skulle få rutiner, jag skulle ha någon att bry mig om, jag skulle ha någonting att göra och fokusera på.
Men jag visste inte vilken sorts hund som skulle vara den bästa för mig. Jag hade visserligen tidigare haft två hundar i mitt liv, som barn, men båda ganska kortvarigt eftersom de inte fick vad de behövde hos oss. Detta minns jag som en skräckupplevelse, hundar som mådde mycket dåligt, andra gången pappa kom hem med en hund hade jag lärt mig att inte fästa mig vid den, jag visste att mamma inte accepterade hunden och även den här hunden skulle bli kortvarig i vårt hem.
Så jag tvekade förstås. Skulle jag verkligen klara att ta hand om en hund och ge den vad den behöver? Eller skulle min apatiska tillvaro göra så att jag inte skulle orka gå ut med hunden, träna den och ge den allt det som en hund behöver? Det hade jag svårt att tro, men jag tänkte noggrannt över dessa saker. Konstigt nog var det just mamma som tryckte på om att jag skulle skaffa hund. Hon, som hade bannlyst hundar från sitt hem, och varit så grym mot familjens hundar. Hon skulle till och med betala för hunden, inom rimliga gränser förstås. Antagligen tänkte hon som jag, jag behövde få ändring på min livsstil.
Jag började titta runt på hundannonser på internet och i tidningar. Mest för skojs skull, och för att vänja mig vid tanken på att kanske faktiskt bli hundägare. Jag har ju alltid älskat hundar, jag är bara rädd för att fästa mig vid dem alltför lätt - jag hade ju fått uppleva hur ont det kunde göra om någonting gick fel. Jag tittade på små hundar, men de har aldrig lockat mig särskilt mycket.
Jag tittade på valpar och kennlar och omplaceringshundar. Helst ville jag förstås ha en söt liten valp att forma från start. Men jag fastnade ändå för omplaceringshundarna. Det finns så många därute som behöver hjälp, fina hundar som råkat illa ut i livet. Till slut ville jag öppna mitt hem för alla världens hemlösa hundar. Hur skulle jag kunna välja? Jag började fundera kring litet svårare hundar. De kräver mycket mer av ägaren, men det var också precis vad jag behövde.
Jag var arbetslös och hade all tid i världen för att fullt engagera mig i en hund. Och en snäll väluppfostrad hund hade inte krävt den fokusering som jag var ute efter. Och jag började känna mig mentalt beredd på att handskas med en ganska svår hund, jag kunde trots allt rätt så mycket om hundar och ville verkligen träna intensivt med en hund, så en mellanstor litet svår hund var vad jag ville ha.
Men jag visste inte vilken sorts hund som skulle vara den bästa för mig. Jag hade visserligen tidigare haft två hundar i mitt liv, som barn, men båda ganska kortvarigt eftersom de inte fick vad de behövde hos oss. Detta minns jag som en skräckupplevelse, hundar som mådde mycket dåligt, andra gången pappa kom hem med en hund hade jag lärt mig att inte fästa mig vid den, jag visste att mamma inte accepterade hunden och även den här hunden skulle bli kortvarig i vårt hem.
Så jag tvekade förstås. Skulle jag verkligen klara att ta hand om en hund och ge den vad den behöver? Eller skulle min apatiska tillvaro göra så att jag inte skulle orka gå ut med hunden, träna den och ge den allt det som en hund behöver? Det hade jag svårt att tro, men jag tänkte noggrannt över dessa saker. Konstigt nog var det just mamma som tryckte på om att jag skulle skaffa hund. Hon, som hade bannlyst hundar från sitt hem, och varit så grym mot familjens hundar. Hon skulle till och med betala för hunden, inom rimliga gränser förstås. Antagligen tänkte hon som jag, jag behövde få ändring på min livsstil.
Jag började titta runt på hundannonser på internet och i tidningar. Mest för skojs skull, och för att vänja mig vid tanken på att kanske faktiskt bli hundägare. Jag har ju alltid älskat hundar, jag är bara rädd för att fästa mig vid dem alltför lätt - jag hade ju fått uppleva hur ont det kunde göra om någonting gick fel. Jag tittade på små hundar, men de har aldrig lockat mig särskilt mycket.
Jag tittade på valpar och kennlar och omplaceringshundar. Helst ville jag förstås ha en söt liten valp att forma från start. Men jag fastnade ändå för omplaceringshundarna. Det finns så många därute som behöver hjälp, fina hundar som råkat illa ut i livet. Till slut ville jag öppna mitt hem för alla världens hemlösa hundar. Hur skulle jag kunna välja? Jag började fundera kring litet svårare hundar. De kräver mycket mer av ägaren, men det var också precis vad jag behövde.
Jag var arbetslös och hade all tid i världen för att fullt engagera mig i en hund. Och en snäll väluppfostrad hund hade inte krävt den fokusering som jag var ute efter. Och jag började känna mig mentalt beredd på att handskas med en ganska svår hund, jag kunde trots allt rätt så mycket om hundar och ville verkligen träna intensivt med en hund, så en mellanstor litet svår hund var vad jag ville ha.
