Suck och stön

Hej, Dina här igen!

Jag är lite deppig idag.

Igår fick jag två fina valpar. Den första slängde mamma i soporna och den andra, den verkar liksom lite död idag. Den gör ju ingenting. Jag slickar och tar hand om den så bra jag bara kan, men den ger inte ett pip ens.

Dessutom är jag litet upprörd.

Igår gjorde mamma godis till mig. Såna där som jag läst om i flera av era bloggar, med sån där blodpudding i ugnen. Hon gjorde dem till mig, för hon äter inte såna godsaker själv så jag vet att de är verkligen till mig. Bara mig!
...
Men vad är vitsen med det om jag inte får äta upp dem?
De bara ligger där och ropar på mig men näe, hur mycket jag än tjatar på mamma så får jag kanske bara en enda liten bit då och då. Hallå? Det finns ju massor, ta en hel näve och ge mig! Nej två! Eller.. ta allihop!

Nä, idag är jag inte glad.

Kram // Dina

Mina valpar har kommit!

Hej, Mamma Dina här!

Mamma har inte märkt någonting alls, och så plötsligt idag kommer de en efter en, mina småttingar. Mamma skrattar mest åt dem men jag tar mycket god hand om dem för jag är världens bästa mamma till mina små valpar.

Först ut var den lilla vita valpen. Jättesöt var han. Jag låg där och gosade med honom, slickade honom ren och sådär, och så kommer dumma människan och tog honom ifrån mig! Och vad gör hon? Jo, hon slänger honom kallt i soporna! Min valp! VA!?

Men det var snabbt glömt för snart kom valp nummer två. En grå liten skönhet. Henne har jag fått behålla än så länge så jag ligger mest och gosar och så. Fast nu luktar det så gott ur ugnen också så jag vet inte riktigt var jag ska vara. Vakta blodpuddingen eller valpen? Inte sitta här vid bloggen iallafall!

Jag ville bara tala om för er att jag numera tituleras som
Mamma Dina!
Ha det fint därute och var snälla mot alla små valpar!
Kram! / Mamma Dina


Hmm.. Nanna här. Jag måste nog förklara vad det är som pågår. Dina har inte fått några valpar. Men hon har fått för sig det. Det är väldigt roligt att se hur hon tar hand om mina strumpor som hon lyckas gräva fram. Hon fick nog solsting under dagen börjar jag nästan misstänka. Ett utdrag ur min blogg:

"Stackars Dina klarar ju inte av något väder. Hon är för tunnpälsad för vinter, hon är för svartpälsad för sol. Så det fick bli lugnt tempo - bra tidsfördriv. Dina grävde runt efter vatten i uttorkade diken, så när jag väl såg en vattenpöl så tog jag henne dit.


Hon gjorde inte mer än smakade på vattnet
, sedan stod hon där och filosoferade över vattnet. Gick runt den alldeles för lilla pölen, tryckte ner huvudet under ytan och nosade så bubblorna steg upp bredvid öronen på henne vid ytan, sedan drog hon in ena tassen mot kroppen och välte helt sonika ner sig i den! Där låg hon en sekund, sen gjorde hon om proceduren tills jag satte stopp. Jag har världens knäppaste bästa hund.


Efter det var det som att jag hade bytt hund
, energin hamnade plötsligt på topp och hon blev helt knäpp och kutade runt som aldrig förr, i det korta kopplet blev det ju så att hon fick springa runt mig och skvätte ner också hela mig - men det gjorde ingenting alls att jag också blev blöt, jag var torr efter bara ett par minuter i solen igen. Hon också. Hur rolig som helst är hon. Åh vad jag älskar att skratta med henne! <3 "

Mer om dagen med fler tankar kring Dina hittar ni som sagt i min blogg. Det blev en lång dag i sommarvärmen och solen kanske gjorde henne förvirrad? För där ligger hon nu och gosar med sin gråa valp i väntan på att blodpuddinggodisarna ska bli färdiga. *fniss*


Många misstag i ett sammanhang

Hej alla hundvänner!

Dina har nu blivit bra igen, hon är fortfarande litet försiktig med hopp och sånt inomhus men det är nog mest bara av vana snarare än att hon skulle ha ont. Så skönt att det gick över relativt snabbt!

Nåja, idag förljde Dina som vanligt mig till affären och väntade snällt på sin plats. Det är ganska sällan jag har med mig något kul till Dina från affären, men idag köpte jag faktiskt blodpudding. Jag ska prova att göra såna där godisar av det. Det kommer antagligen att bli lika uppskattat som allt annat gott.

Jag köpte dessutom grisöron. Jag har aldrig köpt dem och jag trodde aldrig att jag skulle göra det heller, men nu blev det hur som helst gjort. Och det är det mina misstag kommer att handla om.

Misstag nr 1:
Jag köpte grisöron. Det är äckligt!

Misstag nr 2:
Dina fick ett öra redan utanför affären. Den emottogs med stor skepticism men när jag skulle plocka upp den där den blev lämnad dög den plötsligt. Jag skrev en annan gång om hur hon började leka med sin tuggring som hon fick utanför affären, och hur hon blev helt omöjlig att gå med - men det var inte fallet nu, så det ingår heller inte i misstaget. men:

2 a) Det var mycket folk ute och alla vi mötte såg antingen skräckslaget eller äcklat på Dina. Jag sneglade på henne och jag förstod varför. Det såg nog på långt håll ut som att hon var skinnflådd på hakan/ansiktet/halsen beroende på hur hon höll örat. Och det ser inte särskilt trevligt ut även om man ser att det är ett torkat öra hon gnager på...

2 b) Istället för att dra som om det gällde livet att dra matte vågrätt utefter backen, segade hon jobbigt sakta efter mig och jag fick dra hem henne - ombytta roller. Jag är van vid tempo på promenaderna och orkade inte lunka i hennes takt, och det är ju också jag som ska bestämma takten.

Misstag nr 3:

Dina har lärt sig att hon inte får ta med sig några skatter in. Pinnar lämnas snällt utanför trappuppgången, eller bänds loss under bråk och kastas långt bort utan att få jaga efter den. Kottar måste spottas ut de med (hon hamstrar kottar, en gång hade hon hela 12 stycken kottar i munnen!!!) för att inte tala om ruttna äppelskrutt och andra mer dyrbara skatter.

Så ju närmare hemmet vi kom desto mer panikslagen blev Dinas blick. Jag kunde se hur hennes tankegång gick.

"Hur ska man kunna förhala promenaden så länge som möjligt så att man hinner få i sig hela örat?
Jag vet! Jag låtsas kissa hela tiden!
Ojoj, är vi redan här? Var ska jag kunna gömma det här så jag kan hämta det när vi går ut nästa gång?
Neee-hee-e! Här lämnas ingenting åt andra skattsökare!
Hellre då att jag sväljer den hel.. oj det gick visst inte.
Men hjälp! Hur ska jag hinna tugga i mig den här?
Vi är ju snart hemma och hon bara pratar sådär glatt som om det inte fanns några bekymmer alls...
Åh nej, där är dörren, nä, jag biter isär den i två delar och sväljer halvorna.
Nähä du! Du ska inte få ta den här ifrån mig!
Hu, bara en halva kvar då, men vi är ju redan vid dörren! Åh nej...
 Jag försöker lura med henne på en runda till! ...nehhe, okej, men du ger F-N i den här.. jaha, du bråkar inte ens?
Okej, vi går in då.
Bäst jag slukar den nu.
Ojoj, nu är det bara några trappsteg kvar innan hon stoppar i nycklarna och tvingar mig lämna den här! Varför tog hon den inte redan där ute?
Hjäääälp!
Jag vägrar ge upp.
............
sådär ja. Nu har jag två grisöronhalvor i magen. Hellre det än att jag inte hade fått dem alls!
Äntligen hemma, vatten!"


Med andra ord:

a) Ingen njutning av grisörontuggandet

b) Dubbelmoral och inkonsekvens. Med många timmars bråk sammanlagt genom åren, har jag lyckats lära henne att hon inte får ta med sig någonting in som hon plockat med sig ute. Och plötsligt vill jag att hon gör det. (under den ganska långa promenaden hade hon förstås helt glömt av att det var jag som gav henne örat)

På bättringsväg

Dina ville fortfarande inte röra på sig undr första delen av dagen - men ut måste hon ju så det blev en försiktig tripp nerför trappan här och ute var hon som vanligt. Drog som den bästa slädhund hon tror sig vara och sprätte med benen över den bruna högen och sådär, så hon kan ju inte ha haft alltför ont trots allt.

Återigen var trapporna upp lite svåra men det gick ändå bättre än igår. Inne var hon som paralyserad av smärta igen och vägrade röra på sig. Men alltför mycket stiltje blir förstås tråkigt efter två dagar så efter ett tag ville hon ändå se ut genom fönstret. För att göra det måste hon ställa sig på bakbenen och gjorde ett tappert försök men det gjorde ont. Hon tittade på mig och jag uppmuntrade henne till ett nytt försök och hon hivade upp sig sakta och arbetade ordentligt med lårmusklerna.

Efter det började hon röra på sig i lägenheten igen, och det var ju härligt att se - samtidigt som hon nu blev ännu mer rastlös och pep vilket ju bara är störande och irriterande. Jag vill ju inte att hon ska bli för ivrig och råka skada sig mer, så hon får inte utlopp för all energi hon nu samlat på sig.

Men nu under kvällspromenaden såg det faktiskt helt bra ut, hon gick bra i trappor och allt. Hon ska nog inte få springa lös än imorgon, men vi kan åtminstone bege oss på en långpromenad så hon får röra på sig igen. Jag är nog minst lika rastlös som hon, så det är inte bara hon som behöver röra på sig, hehe.

Men det har med andra ord blivit bättre så det var inget allvarligt som hände, även om hon förstås hade mycket ont och jag kände mig dålig för att jag inte kunde hjälpa henne. Det är lite intressant det där, att man känner sig dålig för någonting som det där, jag är väl inte en sämre matte än någon annan som inte råkar vara veterinär själv ;-)

PIIP!

Dina har ont. Jag känner mig helt maktlös och jag förstår inte ens riktigt var hon har ont någonstans för hon varken gnyr eller rycker till när jag klämmer på benet och under magen och under tassen. Men hon har varit som paralyserad idag.

Där hon sitter - där sitter hon. Hon har rört på sig två gånger idag, på eget initiativ, annars är det jag som har lockat på henne med olika saker för att hon så uppenbart inte vill stå där ute i köket och stirra på tröskeln som om den vore ett oöverkomligt hinder.

Hon rör sig inte alls. Står hon så står hon i över en halvtimme på ett ställe tills hon förstår att hon kan sätta ner rumpan. Sen sitter hon där i en timme innan hon lägger sig ner. Hon vill helt enkelt inte röra på sig.

Men trots detta följde hon intresserat med mig ut. Trapporna ner var litet besvärliga och togs försiktigt men ner kom vi ganska bra, ute var det knappt några problem alls. Hon såg ut som vilken hund som helst på promenad - men hon är ju inte vilken hund som helst. Hon är hunden som drar och sliter med varenda muskel för att komma framåt - så av det märkte jag ju förstås lätt att hon ändå kände av benet även där ute.

Trapporna upp var en plåga och jag är nu litet förtvivlad - jag orkar visserligen lyfta henne men jag kan inte bära henne upp för trapporna, åtminstone inte i ett milt famntag. Nyss glömde hon för andra gången av sig, jag öppnade balkongdörren och ivrigt flög hon upp för att få kika ut, och då pep hon till igen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det här. Jag har lyft på båda bakbenen var för sig och sett hur hon stödjer sig på det andra benet och det verkar inte vara några större problem. Och hon kan ju gå utan besvär när hon väl är igång. Så jag tänker att det nog inte är så farligt, antagligen en muskelsträckning.

Men samtidigt vet jag att hundar är ganska smärttåliga och kan till och med gå flera mil med en fraktur i benet. Jag får avvakta till tisdag och sedan höra vad veterinären säger om det här. Jag känner mig bara så hemsk som inte kan göra det bra för min lilla pälskling.

Har försökt lägga henne på platser som jag vet att hon brukar trivas på och masserat henne på bemen och sådär... mer än så kan jag ju faktiskt inte i nuläget göra - jag vet ju inte ens riktigt var hon har ont!

Sträckning

Igår var vi hos mina föräldrar och njöt av sommarvärmen. Dinas kompisar "människovalparna" var också där och Dina hade en underbar dag med stora pinnar, boll-lekar, promenader och tappade matrester under påskmiddagen.



Hon var så duktig och gick faktiskt flera varv runt huset med barnen, de har ju varit lite nyfikna på att få leda henne i kopplet men vi har inte riktigt trott att det ska gå så mycket som hon drar. Men Det var faktiskt inte särskilt svårt, visst drog hon en del men hon verkade ändå respektera att de inte hade lika mycket att sätta emot, och lyssnade ganska bra på dem.




Vi har en lång lina som löper längs hela gården så att Dina kan vara "lös" när vi är ute i trädgården. Barnen lekte med henne med en boll och Dina hoppade högt upp i luften för att fånga den. I ett skutt pep hon plötsligt till och när hon landade visade hon att hon hade ont i ena bakbenet. Hon haltade ganska ordentligt i början men det gick snabbt över. Dock inte helt obesvärat, men det såg inte ut att vara någon större fara ändå. Jag försökte ändå se till att det var lite lugnare aktiviteter kring henne resten av kvällen och vi fick också skjuts hem, en lång promenad med ont i tassen var ingenting jag ville utsätta henne för.

Inatt pep hon till varje gång hon vaknade. Jag vet inte om det var för att hon hade ont, eller om hon hade mardrömmar. Sista gången lunkade hon fram till min säng och klättrade upp, sedan sov hon tryggt där resten av natten. Men när hon skulle ner på morgonen fick hon ont och pep till igen. Jag börjar misstänka att hon får som mest ont när hon sträcker på benet - men exakt var hon har ont förstår jag inte för hon ser lika paralyserad och ledsen ut oavsett var jag rör vid henne, utan att pipa till eller rycka till sig benent...

Eftersom hon inte haltar särskilt mycket tror jag inte att det är någon fara för lilltösen, men vi kommer att ta det lugnt i ett par dagar framöver för att hon inte ska råka överanstränga benet.

Sjukling

Idag väcktes jag til ljudet av kräkningar. Underbart sätt att vakna på...

Jag vet inte om det berodde på tuggringen som Dina envisades med att tugga i sig igår - hon var helt slut redan efter halva men vägrade ge upp och låta den vänta till senare och att jag skulle få ta den ifrån henne var helt enkelt inte ett alternativ för glupska Dina.

När jag var inne i badrummet för att hämta diverse kräk-på-golvet-eliminerare hördes det ynkligaste lilla pipet jag någonsin hört från Dina, som en nyfödd valp gnydde hon, tyst och hjärtskärande sorgset. Stackars sjuklingen stod ju där inklämd mellan en sopsäck med upptorkade spyor och den läskiga dammsugaren så hon kunde ju inte lufsa efter mig som hon sedan gjort hela morgonen, nära nära med slokande öron och en svans som viftar lite osäkert som för att säga

"Det var inte meningen mamma, du är väl inte arg på mig?"

Självklart är jag inte arg. Och det är inte för att straffa henne som vi nog skippar frukost idag...



Lite frisk luft gör gott i nosen när man är sjuk.

Andjakt och vårbad

Idag har Dina tagit den ena hälften av sitt ursprung på allvar. Så fort jag släppte lös henne sprang hon ner i diket och hittade två gräsänder att jaga upp i luften. Sedan sprang hon efter dem tills de förstod att inte flyga på marknivå längre. Jag blev ganska förvånad för jag har aldrig sett änder här tidigare.

Labradorer är ju fågelhundar, men apport är trots allt någonting som inte alls går in i hennes förstånd, det är mycket roligare att kampa, slita och dra som den andra delen av hennes ursprung gör.

När vi hade busat där ute en stund, och Dina fått ett antal rusnings-attacker, gick hon fram till en stor pöl för att lapa vatten. Hon fick ju för sig att detta var en stor vid, men grund pöl, så hon vadade fint in i den tills det utan förvarning hördes ett plums och upp stiger en förvånad hund. Nej, den pölen var inte så rolig tyckte hon.

Förälskelsen för bad har hon nog också ärvt av labradoren, men det ska ske på hennes villkor. När marken plötsligt försvinner under hennes tassar så att hon oväntat får sig ett dopp uppskattas tydligen inte så mycket. Men det var snart glömt när hon återigen upptäckte diket och tog sig ett nytt dopp - på sina egna villkor den här gången.

En läskig kompis

Den där dammsugaren är en läskig kompis. Den ligger där på golvet och är tyst men läskig är den ändå, för den kan ju få för sig att morra sådär hemskt.

Den ligger kvar där mest just därför, för att Dina ska vänja sig vid den. Efter ett tag gick det bra att leka med bollen - tills dammsugaren genom sin telepatiska förmåga tog bollen ifrån Dina! Där låg den stilla och vaktade bollen som Dina så gärna ville leka med.

Hon gick fram och bara på ett par centimeters avstånd från bollen börjar hon gräva i golvet. Om hon kan få grävt en grop bredvid bollen finns ju chansen att den rullar ifrån den där dammsugaren. Men nej, det hjälper inte.

Då kan man gå runt dammsugaren flera varv. Sen kan man smyga fram till den bakifrån och sniffa den i "rumpan", ja till och med peta på den med nosen. Det är lite spännande på det där läskiga sättet, men det var ju inte så farligt så det kan man göra flera gånger. Så att peta på dammsugaren med nosen går bra.

Men att komma åt den där bollen, som faktiskt inte ens är i fysisk kontakt med dammsugaren utan bara ligger ett par centimeter ifrån den, det går inte. För dammsugaren kanske blir arg om man tar bollen ifrån den? Det hjälper inte att skälla på den heller. Så då finns det bara en enda sak kvar att göra, om man verkligen vill leka med den där bollen : hämta hjälp.

Efter ett flertal uppmaningar om att hämta bollen bistår jag med min hjälp. Jag går fram till dammsugaren, sätter mig på huk bredvid den och säger återigen åt Dina att ta bollen. Snabbt som blixten norpar Dina åt sig bollen innan dammsugaren hinner reagera och försvara den. Sen är allt frid och fröjd igen.

Efter 2,5 års dammsugarträning går det alltså att mycket försiktigt nosa den i baken, men bättre än så kommer det nog aldrig att bli.

För räven!

I julas skrev jag inlägget "Räven raskar över isen". Nu är isen avdunstad eller uppsugen av växter som börjat vakna till liv i solskenet. Men Räven, han stryker fortfarande omkring här. Han kanske glömde raska tillbaka till sin sida om isen - eller valde helt enkelt att låta bli?

Det här är ett problem.
För av någon anledning tycker den där räven om att snoka omkring på Dinas domäner om nätterna, han springer här mitt i ghettot bland höghusen. Kommer fram och snokar utanför vår trappuppgång...

Varför, åh varför reagerar Dina så på den?

Hon skäller sällan, ibland kan hon skälla till i lekfull iver. Ser hon något djur som en hare eller en katt här utanför när hon är inne kan hon morra lite, mest av frustration över att inte få springa fram och hälsa. Men Räven - den är Ondskan själv i en fyrtassad kropp enligt Dina. Hon blir riktigt arg när hon ser den. Hon väcker alla mina grannar med sina skall om natten och det är inte alls roligt.

Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag kan ju inte direkt leta upp rävar och låta henne se dem på nära håll för att hon ska vänja sig vid dem. Så jag vet inte alls vad jag ska göra åt det här.

Fortfarande ingen kompis

Mycket har hänt sedan förra inlägget då Dina ju skrev om hur jag lyckats ha sönder min dator. Den här datorn som jag sitter med nu gör allting en aning besvärligare, kanske för att det är så fint väder ute och den vill göra det tråkigt att sitta framför datorn när man kan vara ute och ha roligt istället, hehe.

Dina avslöjade ju också någonting om en ny kompis som skulle ha kommit till oss nu i söndags, men nu verkar det som att jag och Dina ska flytta och det bestämdes att hon inte ska få träffa honom förrän efter eller i samband med flytten. Vad det är för en kompis får ni fortsätta fundera över hehe.

På förmiddagarna brukar det bli långturer på flera timmar. Jag brukar oftast ge Dina sin frukost (och mig min egen) ute och det funkar fint. Detta är för att hon ska lära sig att förstå att man inte bara måste framåt när man är utomhus, man kan stå/sitta still och bara slappa också. Och mat lugnar, åtminstone för stunden tills den börjar ge energi och det börjar spritta i tassarna igen. Efter några timmar utomhus är hon fullt nöjd med alla äventyr och sover som en stock.

Igår lyckades hon imponera stort på mig. Jag tyckte att kopplet kändes helt tomt, men hon gick där bredvid mig i min takt utan att dra. När hon gjorde en liten avvikare från min sida (ca en meter så det är väl inte vad man egentligen kallar för avvikare, men för gårdagen var det det hehe) och när hon kom tillbaka insåg jag att det fortfarande kändes tomt i kopplet. Jag stannade och tittade på kopplet - Dina fortsatte gå. Kopplet hade ju lossat från halsbandet och jag har ingen aning om hur länge vi har gått sådär!

Så det var ju tur att hon just igår av alla dagar av någon anledning inte hade ett behov av att flänga runt i varje buske och dike utan att ha någon aning om vart hon egentligen vill. Hon drar ju fortfarande en hel del, men tack och lov var hon inte på det humöret igår. Jag tror inte att det berodde på att hon var lös, att hon på något vis skulle ha känt sig lite lugnare utan koppel - för hon verkade som jag kunde se inte ens förstå att hon var okopplad.

Jag hade tänkt lägga över inlägget från min blogg här, men det är så otroligt segt att föra över bilder med den här datorn så jag hänvisar dit istället. En bildserie från  vår förmiddag i skogen.


RSS 2.0