För ungefär ett halvår sedan började jag och Dina träffa på en räv. Den springer omkring här bland betongen, i stadsdelen där bilar eldas upp stup i kvarten och gängen hänger som om detta var självaste New York. Mitt i detta, springer den där räven.

Vad jag för ett halvår sen trodde var en engångsföreteelse verkar snarare ha blivit helt vardagligt. Det är alltså en räv eller kanske flera, som springer omkring här.

Det första man som hundägare tänker, är: RÄVSKABB!  Det vill vi helst undvika att få.
 
Men det finns också ett annat problem med det här. Dina reagerar nämligen på ett mycket ovanligt sätt på de här rävarna. Ovanligt för att vara Dina, helt säkert alldeles vanligt för att vara hund. Är vi ute och ser räven kila förbi synfältet någonstans blir hon fast besluten om att få jaga räven. Hon kan få otroliga ryck efter andra djur också, men räven är rent ut sagt livsfarlig för den som håller Dina i kopplet när den är i närheten. Med det menar jag förstås inte att Dina blir aggressiv utan det kan hända att hon drar omkull en för att hon vill jaga räven.

Är vi däremot inne, och räven nosar på cyklarna och leker utanför fönstret, då förvandlas den annars alltid lugna och sansade "inomhus-Dina" till ett monster. Det händer ytterst sällan att hon gör väsen av sig mot djur hon ser ute, hon följer dem intresserat med blicken, hon kan börja gny eller i vissa fall till och med morra lite tyst, men hon skäller aldrig på någonting som är där ute.

Förutom räven... Det låter som att jag har en mördarhund härinne, och nu är jag nästan nervös för att öppna balkongdörren om kvällarna när jag ska röka, för om den där räven stryker omkring här ute så kommer Dina sätta igång igen och så småningom kommer nog grannarna att börja vrida på mungiporna - och inte av glädje. 

Jag funderar över varför Dina reagerar så enormt på just räven. Hon har sett rådjur, harar, igelkottar, katter, hundar, hästar, kossor, möss, kaniner, fåglar, råttor, .. ja, massor av djur, men det är just räven som gör henne helt tokig. Är det kanske för att det är en slags hot? Räven är ju ett rovdjur, men det är ju hunden och katten också. Att hon inte är aggressiv mot andra hundar beror förstås på att de är av samma art. Men Dina ser katter som roliga lekkamrater (även om inte katterna gör det...) så vad är det som gör just räven så speciell? Är det för att katten är så liten, eller kanske bara för att den är så vanlig, som de går bra? Eller är det just storleken på räven som gör den till ett hot? Jag vet inte vad det är men ni kanske vet bättre?




Jag måste ju också säga att jag är så glad för alla er goda läsare där ute! Tack för att ni inte har gett upp den här bloggen, för den kommer tillbaka ska ni se! Ni förtjänar alla en riktigt god jul, inte bara för att ni läser den här bloggen, utan för att ni har så goda hjärtan, ni tänker på andra och finns där för varandra, jag har sett hur ni kommunicerar med varandra via era bloggar eller genom kommentarer, så det är inte bara ur egoistisk synpunkt jag säger det, jag menar det verkligen:

Många av er har otroligt fina hjärtan, därför önskar jag er en lugn, skön och trevlig jul!


Behöver man tillägga att ni ska se upp med att ha chokladaskarna och nötterna inom räckhåll för era hundar? Jag tror faktiskt inte det, men jag lägger till det ändå. Inte bara för att ni då blir utan godsaker, utan självklart för att det faktiskt är farligt för hundarna att få i sig såna mängder choklad det ibland blir kring jul. Låt oss hoppas på en jul utan chokladsjuka hundar...

Jag får lite dåligt samvete. Jag ser alla besökare som dimper ner här varje dag och det finns aldrig något nytt att läsa. Så nu ska jag uppdatera mig litet.





Dina håller på att genomgå en stor förändring. Hon börjar bli vuxen, hon börjar bli lugn. Hon är fortfarande helt blockerad av att komma framåt när vi är ute och går, och hon drar en del, men det är ändå inte på samma busnivå som tidigare. Hemma är hon också mycket lugnare. På sätt och vis är det ju skönt, men ändå känns det som ett litet hugg i bröstet. Det är nog lite såhär en mor känner sig när hon inser att hennes barn har blivit en vuxen.

Dina har varit sjuk en gång till sedan senast, hon kräktes till och med lite blod, men det verkade ändå inte vara något farligt för hon var pigg och glad, så jag antar att blodet bara kom från något litet sår som kommit efter kräkningarna. Hon äter så mycket strunt nuförtiden när vi är ute och går. Man hinner inte ens reagera på att hon fått tag i någonting, hon slukar allt hon hittar. Så jag gissar på att det är därför hon då och då får de här kräkepisoderna.

Igår gick vi på en långpromenad hem till mina föräldrar och gick genom skogen och tittade på slättbergen här. Det är en ganska stor yta som blivit nerslipat av isen när isarna i norden började smälta bort. Under promenaden slog det mig hur mycket lättare det faktiskt är att gå med henne numera. Och väl hemma hos mina föräldrar fick hon beröm av min mamma som också tyckte att hon har lugnat ner sig ganska ordentligt. Så ja, hon är inne i en förändring, det ska bli spännande att se vem hon blir som vuxenhund hehe.

Jag slänger in en bild på de där slättbergen också så får ni se vad jag menar.




Jag hoppas ni har det bra därute, och Dina hälsar självklart till alla sina tålmodiga fans som orkar kika in här trots att vi har fått skrivkramp.

Jag passar på att önska er alla en god jul, ta det lugnt och strunta i den där stressen nu!