Klantig mamma
Hej fans!
Mamma säger att jag har fått storhetsvansinne för att jag kallar er för mina fans, men det är väl klart att ni är mina fans, som så ofta kikar in här hos mig. Det gör mig riktigt glad måste jag säga!
Nu har vi inte kunnat blogga på ett tag, för mamma tappade sin lilla dator i golvet så att den gick sönder. Jag uppmanade henne till att inte skylla på mig, vi hundar får alltid skulden för allting och inte alla gånger är det vårat fel att saker går sönder - faktiskt. Men vi kan inte så ofta försvara oss, om vi inte har lärt oss att skriva så vi kan blogga om vår mening om saken förstås.
Men nu har snälla mannen som mamma är så kär i ordnat så att hennes gamla dator funkar med internet, så nu är vi ute igen och jag kan få blogga så mycket jag vill - om det inte vore så att mamma ockuperar datorn den mesta av tiden förstås.
Mamma pratar om att jag ska få en kompis hit snart. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men hon verkar tycka att det ska bli spännande. Så kika in här lite då och då så ska jag hålla er upprättad om vad det är hoon menar, när jag själv har förstått det.
Dessutom ska jag se till att mamma får med sig sin kamera idag så att vi kan ta lite bilder till bloggen i vårsolen nu när jag har bytt om till min fina sommarpäls igen. Lite tofsig är jag fortfarande men snart är jag sommarklädd och mamma kan sluta banna mig för alla hår som lägger sig i stora högar i lyan.
Ha det så bra alla, och tack för att ni finns!
Kram, Dina
Mamma säger att jag har fått storhetsvansinne för att jag kallar er för mina fans, men det är väl klart att ni är mina fans, som så ofta kikar in här hos mig. Det gör mig riktigt glad måste jag säga!
Nu har vi inte kunnat blogga på ett tag, för mamma tappade sin lilla dator i golvet så att den gick sönder. Jag uppmanade henne till att inte skylla på mig, vi hundar får alltid skulden för allting och inte alla gånger är det vårat fel att saker går sönder - faktiskt. Men vi kan inte så ofta försvara oss, om vi inte har lärt oss att skriva så vi kan blogga om vår mening om saken förstås.
Men nu har snälla mannen som mamma är så kär i ordnat så att hennes gamla dator funkar med internet, så nu är vi ute igen och jag kan få blogga så mycket jag vill - om det inte vore så att mamma ockuperar datorn den mesta av tiden förstås.
Mamma pratar om att jag ska få en kompis hit snart. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det men hon verkar tycka att det ska bli spännande. Så kika in här lite då och då så ska jag hålla er upprättad om vad det är hoon menar, när jag själv har förstått det.
Dessutom ska jag se till att mamma får med sig sin kamera idag så att vi kan ta lite bilder till bloggen i vårsolen nu när jag har bytt om till min fina sommarpäls igen. Lite tofsig är jag fortfarande men snart är jag sommarklädd och mamma kan sluta banna mig för alla hår som lägger sig i stora högar i lyan.
Ha det så bra alla, och tack för att ni finns!
Kram, Dina
Jag charmar
Hej!
Jag trodde nästan att mamma inte skulle ta med mig på den där långa promenaden idag med tanke på vad som hände igår (här är inlägget om gårdagen i mammas blogg) men det gjorde hon! Men det gjorde hon!
Istället för att gå rakt fram på ett ställe som vi brukar så svängde mamma åt ett annat håll. Och tur var väl det för där träffade jag en alldeles bedårande snygg Golden Retriever-hane som hette Gizmo. Jag slog på min charm medan mamma gnällde och försökte få mig att ignorera den blonda snyggingen som viftade med sin yviga svans i morgondaggen.
Men plötsligt började hans matte och mamma prata med varandra. Då gick det plötsligt bra att leka minsann! Konstigt det där att när människorna hälsar på varandra så går det helt plötsligt bra men vi hundar får minsann inte hälsa på främlingar!
Vi fick springa lösa på den där ängen som var lika gul som min nya kärleks päls ända tills han blev lite trött. Han är fyra år och ett riktigt kap, men kom ihåg alla tikar där ute, han är min nu!
Sen fortsatte vi gå en bit och jag trodde att det roliga var över för den här promenaden, men mamma överraskade mig med att släppa mig lös igen i gräset bredvid den långa cykelvägen. Där fick jag springa ännu mer, men plötsligt fick mamma brottom att koppla mig, sen började hon springa och ropa konstiga saker och vifta med armarna.
Lite förvirrat sprang jag bredvid henne tills jag såg anledningen till hennes konstiga ryck - två människovalpar på avstånd. Den ena gick baklänges och den andra hoppade i vattenpölar. Det var ju mina vänner, de där som mamma är moster till. De var visst på väg till skolan så mamma sa att de skulle fortsätta gå så de inte blev försenade.
Jag har minsann också gått i skolan, det är en massa hundar där fast man får inte leka med varandra där. Hoppas deras skola låter dem leka med de andra hundarna...
Sen gjorde jag faktiskt bort mig litegrann. Jag gick och dagdrömde om Gizmo och såg mig inte för så jag gick rätt in i en lyktstolpe! Tur att han inte var där och såg det! Och mamma varnade mig inte ens fast att hon såg vad som höll på att hända. Hon bara skrattade åt mig. Det var faktiskt lite pinsamt.
Mamma säger att jag har gjort så en gång tidigare också men det kan jag inte komma ihåg så hon hittar nog bara på. Jag menar, visst, det kanske händer en gång, men så klantig är jag faktiskt inte att jag skulle ha gjort det flera gånger!
Hmm, nej nu ska jag lägga mig och tänka på gula ängar och killen med lika gul päls!
Ha det så bra!
Jag trodde nästan att mamma inte skulle ta med mig på den där långa promenaden idag med tanke på vad som hände igår (här är inlägget om gårdagen i mammas blogg) men det gjorde hon! Men det gjorde hon!
Istället för att gå rakt fram på ett ställe som vi brukar så svängde mamma åt ett annat håll. Och tur var väl det för där träffade jag en alldeles bedårande snygg Golden Retriever-hane som hette Gizmo. Jag slog på min charm medan mamma gnällde och försökte få mig att ignorera den blonda snyggingen som viftade med sin yviga svans i morgondaggen.
Men plötsligt började hans matte och mamma prata med varandra. Då gick det plötsligt bra att leka minsann! Konstigt det där att när människorna hälsar på varandra så går det helt plötsligt bra men vi hundar får minsann inte hälsa på främlingar!
Vi fick springa lösa på den där ängen som var lika gul som min nya kärleks päls ända tills han blev lite trött. Han är fyra år och ett riktigt kap, men kom ihåg alla tikar där ute, han är min nu!
Sen fortsatte vi gå en bit och jag trodde att det roliga var över för den här promenaden, men mamma överraskade mig med att släppa mig lös igen i gräset bredvid den långa cykelvägen. Där fick jag springa ännu mer, men plötsligt fick mamma brottom att koppla mig, sen började hon springa och ropa konstiga saker och vifta med armarna.
Lite förvirrat sprang jag bredvid henne tills jag såg anledningen till hennes konstiga ryck - två människovalpar på avstånd. Den ena gick baklänges och den andra hoppade i vattenpölar. Det var ju mina vänner, de där som mamma är moster till. De var visst på väg till skolan så mamma sa att de skulle fortsätta gå så de inte blev försenade.
Jag har minsann också gått i skolan, det är en massa hundar där fast man får inte leka med varandra där. Hoppas deras skola låter dem leka med de andra hundarna...
Sen gjorde jag faktiskt bort mig litegrann. Jag gick och dagdrömde om Gizmo och såg mig inte för så jag gick rätt in i en lyktstolpe! Tur att han inte var där och såg det! Och mamma varnade mig inte ens fast att hon såg vad som höll på att hända. Hon bara skrattade åt mig. Det var faktiskt lite pinsamt.
Mamma säger att jag har gjort så en gång tidigare också men det kan jag inte komma ihåg så hon hittar nog bara på. Jag menar, visst, det kanske händer en gång, men så klantig är jag faktiskt inte att jag skulle ha gjort det flera gånger!
Hmm, nej nu ska jag lägga mig och tänka på gula ängar och killen med lika gul päls!
Ha det så bra!
Polarhundar
Inatt har jag skrapat litet på ytan på de för mig ganska okända polarhundraserna.
Jag har alltid tyckt att huskys är fantastiskt vackra. De känns inte så manipulerade utan är mer varglika. Det var min uppfattning tidigare ikväll. Och när jag väl hade sökt efter information om huskyn insåg jag hur många andra liknande raser det var, så jag började titta runt på dem allihop för att se vad den egentliga skillnaden var mellan alla dessa. Jag har främst läst om Siberian Husky och Alaskan Malamute, men jag har också jämfört dem med Grönlandshunden. Jag uteslöt medvetet Samojeden som också räknas in bland polarhundarna, för att jag känner till lite mer om den redan jämfört med de andra, tror jag hehe.
Det de har gemensamt är att de ju är avlade för att klara av kallt och hårt klimat. De ska tåla mycket både psyksikt och fysiskt. Och så är de alla slädhundar/draghundar. De kräver alla mycket motion. Raserna är ofta sociala inom flocken, barnvänliga och snälla mot människor. Men de kan ha lite svårt för hundar utanför flocken, särskilt om de är av samma kön. Dessutom är de självständiga trots sin dragning till flockgemenskap och sticker gärna iväg på jakt om den får chansen. Det är inte ovanligt att den jagar (och dödar) mindre djur, eller ger sig på till och med större djur som får. Så det är inte en hund som man kan ha lös på skogspromenaderna.
Huskyn ska arbeta snabbt och energiskt samtidigt som den har ett lågt behov av energiintag, medan malamuten är mer lämpad för kraftigare och tyngre dragarbete. Därför lämpar sig huskyn bättre till snabba dragtävlingar medan malamuten används vid svårare terräng och klimat med mindre betoning på snabbhet. Grönlandshunden är där ett mellanting. Den verkar inte vara riktigt lika snabb och lämpad för snabbt dragande som huskyn men kanske klarar den det bättre än malamuten.
Det som också är gemensamt för dessa hundraser är deras "prat" - åtminstone har jag läst om att både huskyn och malamuten har en stor repertoar av läten - och det är väl inte helt otänkbart att även grönlandshunden är likadan. De skäller sällan, men de gnyr, ylar och pratar mycket. Jag skulle gissa på att de är typiska "sång-hundar" som sätter sig bredvid pianot och sjunger till varje ton man spelar hehe.
För att stilla min nyfikenhet kollade jag på flera videoklipp på hur de här hundarna låter. Det fanns en hel del roligt. Men den enda som väckte Dinas intresse var den här nedan, så jag antar att den är bäst på hundiska. Dina låg nämligen och sov genom alla videoklippen fram till att jag började spela upp denna, då började hon nosa runt i hela lägenheten och försökte hitta den stackars lilla vovven som ville ha ett kex. Eller kanske ville hon hitta det där kexet själv och äta upp innan huskyn fick tag på det?
Jag har alltid tyckt att huskys är fantastiskt vackra. De känns inte så manipulerade utan är mer varglika. Det var min uppfattning tidigare ikväll. Och när jag väl hade sökt efter information om huskyn insåg jag hur många andra liknande raser det var, så jag började titta runt på dem allihop för att se vad den egentliga skillnaden var mellan alla dessa. Jag har främst läst om Siberian Husky och Alaskan Malamute, men jag har också jämfört dem med Grönlandshunden. Jag uteslöt medvetet Samojeden som också räknas in bland polarhundarna, för att jag känner till lite mer om den redan jämfört med de andra, tror jag hehe.
Det de har gemensamt är att de ju är avlade för att klara av kallt och hårt klimat. De ska tåla mycket både psyksikt och fysiskt. Och så är de alla slädhundar/draghundar. De kräver alla mycket motion. Raserna är ofta sociala inom flocken, barnvänliga och snälla mot människor. Men de kan ha lite svårt för hundar utanför flocken, särskilt om de är av samma kön. Dessutom är de självständiga trots sin dragning till flockgemenskap och sticker gärna iväg på jakt om den får chansen. Det är inte ovanligt att den jagar (och dödar) mindre djur, eller ger sig på till och med större djur som får. Så det är inte en hund som man kan ha lös på skogspromenaderna.
Huskyn ska arbeta snabbt och energiskt samtidigt som den har ett lågt behov av energiintag, medan malamuten är mer lämpad för kraftigare och tyngre dragarbete. Därför lämpar sig huskyn bättre till snabba dragtävlingar medan malamuten används vid svårare terräng och klimat med mindre betoning på snabbhet. Grönlandshunden är där ett mellanting. Den verkar inte vara riktigt lika snabb och lämpad för snabbt dragande som huskyn men kanske klarar den det bättre än malamuten.
Det som också är gemensamt för dessa hundraser är deras "prat" - åtminstone har jag läst om att både huskyn och malamuten har en stor repertoar av läten - och det är väl inte helt otänkbart att även grönlandshunden är likadan. De skäller sällan, men de gnyr, ylar och pratar mycket. Jag skulle gissa på att de är typiska "sång-hundar" som sätter sig bredvid pianot och sjunger till varje ton man spelar hehe.
För att stilla min nyfikenhet kollade jag på flera videoklipp på hur de här hundarna låter. Det fanns en hel del roligt. Men den enda som väckte Dinas intresse var den här nedan, så jag antar att den är bäst på hundiska. Dina låg nämligen och sov genom alla videoklippen fram till att jag började spela upp denna, då började hon nosa runt i hela lägenheten och försökte hitta den stackars lilla vovven som ville ha ett kex. Eller kanske ville hon hitta det där kexet själv och äta upp innan huskyn fick tag på det?
Mer om polarhundar
Är du intresserad av att läsa vidare om någon av polarhundarna, eller kanske allihop, kan jag dela med mig av några av de sidor jag inatt har besökt.
Svenska Polarhundklubben SPHK
Wikipedia, Slädhund (se även länkarna längst ned på sidan)
Sedan läste jag på några engelska hemsidor också, både privata och av organisationer. Men de säger ungefär samma saker som de jag redan länkat till här och är du intresserad så är jag övertygad om att du kan hitta mer på egen hand (och kanske mer kvalitativ information än jag själv fick fram.)
Bus i överflöd
Idag tog jag en rolig promenad med Dina. Visserligen tyckte jag inte alls att den var rolig för Dina ville visa vägen och det är ju inte riktigt så det ska gå till. Men när vi väl började närma oss målet kopplade hon vart vi var på väg.
Hem till "människovalparna" förstås! Där fanns det mycket att stoppa i munnen minsann, saker som gjorde att vi människor jagade hunden stup i kvarten. Inte alls bra metod egentligen, men när man är rädd för att hon ska äta upp andras saker så finns det ingen tid för lydnadsövningar som ofta slutar med att hon hinner ha sönder det hon hittat.
Det skulle busas under hela vår vistelse där. Så mycket fysisk aktivitet blev det ju inte där, men däremot mycket mentalt. Man riktigt såg hur allting kretsade runt i huvudet på Dina. Så jag trodde i min enfald att hon skulle vara trött och lugn på hemvägen så att det kunde gå lite bättre än på vägen dit...
Men givetvis inte alls! Hon hade byggt upp så mycket energi i huvudet att när vi väl kom ut behövde hon rensa huvudet genom tassarna. Jag genade genom en liten lövskog och vi blev smått leriga redan där båda två, så när vi väl kom ut på den långa grusplanen gjorde det inget att jag släppte lös henne och hon återigen fick lera ner sig.
Och vilken energi! Hon har nog aldrig sprungit så snabbt, så långt och så länge! Sammanlagt sprang hon helt säkert minst 5 kilometer, runt runt runt fram och tillbaka och i en fart som fick mig att tappa hakan.
Sedan hoppade hon självmant in i badkaret! Ja, hon hoppar ju snällt in när jag säger åt henne numera, men idag gick hon helt själv raka vägen in i badrummet och hoppade i utan att jag ens hade sagt åt henne att göra det! Haha. Tänka sig, från att ha haft en hund som var tvungen att kopplas fast vid badkaret när hon skulle duschas (och ändå hade man tusen klösmärken över hela kroppen efteråt) till en hund som förstår precis när det är dags för bad och hoppar i på eget initiativ och väntar snällt tills man är färdig! Helt otroligt. Så något bra har jag nog åstadkommit med henne trots allt...
Men nu borde hon väl ändå vara trött, tänkte jag efter badet. Men neej, inte alls. Fortfarande två timmar senare är hon på bushumör och vill ut och leka och söker kontakt med mig oavbrutet. Men hon ska nog snart lugna ner sig (lagom till nästa promenad som piggar upp henne igen hehe).
Hem till "människovalparna" förstås! Där fanns det mycket att stoppa i munnen minsann, saker som gjorde att vi människor jagade hunden stup i kvarten. Inte alls bra metod egentligen, men när man är rädd för att hon ska äta upp andras saker så finns det ingen tid för lydnadsövningar som ofta slutar med att hon hinner ha sönder det hon hittat.
Det skulle busas under hela vår vistelse där. Så mycket fysisk aktivitet blev det ju inte där, men däremot mycket mentalt. Man riktigt såg hur allting kretsade runt i huvudet på Dina. Så jag trodde i min enfald att hon skulle vara trött och lugn på hemvägen så att det kunde gå lite bättre än på vägen dit...
Men givetvis inte alls! Hon hade byggt upp så mycket energi i huvudet att när vi väl kom ut behövde hon rensa huvudet genom tassarna. Jag genade genom en liten lövskog och vi blev smått leriga redan där båda två, så när vi väl kom ut på den långa grusplanen gjorde det inget att jag släppte lös henne och hon återigen fick lera ner sig.
Och vilken energi! Hon har nog aldrig sprungit så snabbt, så långt och så länge! Sammanlagt sprang hon helt säkert minst 5 kilometer, runt runt runt fram och tillbaka och i en fart som fick mig att tappa hakan.
Sedan hoppade hon självmant in i badkaret! Ja, hon hoppar ju snällt in när jag säger åt henne numera, men idag gick hon helt själv raka vägen in i badrummet och hoppade i utan att jag ens hade sagt åt henne att göra det! Haha. Tänka sig, från att ha haft en hund som var tvungen att kopplas fast vid badkaret när hon skulle duschas (och ändå hade man tusen klösmärken över hela kroppen efteråt) till en hund som förstår precis när det är dags för bad och hoppar i på eget initiativ och väntar snällt tills man är färdig! Helt otroligt. Så något bra har jag nog åstadkommit med henne trots allt...
Men nu borde hon väl ändå vara trött, tänkte jag efter badet. Men neej, inte alls. Fortfarande två timmar senare är hon på bushumör och vill ut och leka och söker kontakt med mig oavbrutet. Men hon ska nog snart lugna ner sig (lagom till nästa promenad som piggar upp henne igen hehe).
