Tuggring
Trots att Dina fnös av frustration, tassade fram och tillbaka, gläfsade och gnagade precis bredvid mig lyckades jag på något vis somna. En timme senare vaknade jag och hoppade snabbt upp ur sängen. Hade hon ätit upp hela ringen!? Det var ju inte direkt meningen.
Men nejdå, hon kämpade fortfarande med den, efter en timme! Annars är hon litet av en expert på tuggben av alla slag och tuggar i sig dem på allt mellan 10-30 minuter. Men den här fick hon visst kämpa litet med. Jättebra. Jag tog förstås ringen (eller halva ringen som var kvar) ifrån henne, inte bara för att spara på den, utan för att stackarn ju var helt slut av att ha kämpat med den i en timme hahaha! Ändå förstår hon inte att sluta och spara på tuggsakerna till senare. Hon kan flåsa och nästan somna vid den, men hon måste enträget fortsätta gnaga tills den är slut.
Stinkfläcks-passion
Men när vi kom till passagen där vi ibland svänger in till den lilla lövskogen kunde jag ändå inte låta bli att svänga dit, och jag antar att jag redan då hade beslutat mig för att släppa lös Dina, väl medveten om att hon i så fall kommer att behöva ett bad när vi kommer in.
Väl inne i skogen släppte jag alltså lös henne, efter att ha letat efter tecken på eventuella hundar eller andra djur (och människor). Dina gick några steg men verkade mest förvirrad över att vara lös. Vad ska man göra nu då? Hon gjorde flera lekinviter mot mig och såg så förvirrad och vilsen ut när jag inte gav mig på några lekar, så till slut övade vi litet på apport. Det gick väl inte så jättebra, men hon har minsann blivit bättre på det sedan den där gången det liksom bara hände av sig självt att det lyckades. Dessutom är hon mycket bättre på "loss" sedan den gången, så något magiskt var det nog just den dagen. (läs inlägget från den dagen här)
Sen gick vi vidare och Dina lunkade efter mig, fortfarande på något sätt litet förvirrad. Hon hade kanske inte heller förväntat sig att få vara lös när det var så blött? Jag hade förstått hennes förvirrade uppsyn om hon var en sån där petig hund som inte tycker om regn och blött, men Dina tycker nog om nästan allt väder, förutom när det blåser riktigt ordentligt. Då vill hon helst stanna hemma, vilket ju är tur nu när det har varit så stormiga tider de senaste åren.
Men just som vi kom fram till diket som gränsar till våran grusplan fick hon plötsligt en knäpp. Hon sprang runt en buske i full fart, varv efter varv. Tills hon plötsligt försvann. Hon hade givetvis hittat någon fläck att rulla sig i. Då bryr hon sig inte om något annat, stinkande fläckar är det enda som betyder något. Det kvittar om det kommer andra hundar eller annat som borde vara intressant, ingenting kan avbryta den stora njutningen av att rulla sig i en stinkfläck.
Jag bråkade litet med henne, sen gick jag och gömde mig och ganska snart kom hon och letade, och då fick hon ett nytt ryck. Väl ute på grusplanen fick hon ett tredje ryck. Det är så roligt att springa genom långa vattenpölar (och isfläckar också för den delen, på vintern). Det såg så härligt ut att jag skrattade högt för mig själv medan hon sprang fram och tillbaka i den inte alltför rena pölen. På hemvägen hade jag således en brun hund och inte svart.
Det blev trots allt en toppenpromenad, och slutsatsen är så klychig som:
Konster och kommandon
När jag fick Dina hade jag ju ingen aning om vad hon egentligen kunde för kommandon. Jag provade med de vanligaste och fick uppfattningen om att hon inte kunde så mycket. Hon kunde typ sitt och tass. Men jag kunde inte ens få henne att ligga. Sen vet man ju inte vad de andra använt för kommando-ord heller, så det var bara att börja om från början.
Att utföra olika tricks är egentligen inte alls svårt. Eller åtminstone inte när man tränar med Dina. Jag tror förstås att en hund behöver en hel del annan slags träning också, men det är ändå inte fel med olika tricks, speciellt om man har en hund som tycker om att utföra konster.
Carina frågade sina bloggläsare vad våra hundar kan för tricks. Jag har egentligen aldrig tänkt på hur mycket hon egentligen kan, så nu tänkte jag lista upp hennes färdigheter, det ska bli spännande att se hur lång listan blir.
- Sitt
- Tass
- Ligg
- Sitt kvar Då kan jag gå helt utom synhåll för henne i ganska långa stunder, men är det okända områden följer hon helst efter.
- Ligg kvar Inte lika bra som Sitt kvar, oftast sätter hon sig upp om jag försvinner ur synhåll
- Hopp Hoppar upp och tar godiset som man håller över huvudet, men också över hinder av olika slag
- Hoppa upp Hoppar upp på någonting, användbart när hon ska hoppa in i bilen, men hoppar även på andra föremål, som stockar, soffan, stolar, bänkar, stenar m.m.
- Snurra Snurrar ett varv motsols
- Runt Snurrar ett varv medsols
- Yoga Ställer sig i lekställning, står med bakdelen och ligger med armbågarna i marken
- Tass Lyfter tassen utomhus när kopplet kommit mellan benen
- Inkallning Det funkar inte med ord så jag visslar, inte alltid hon vill komma ändå.
- Pang Spelar död (jättekul tycker Dina)
- Kom/Nu går vi betyder att hon ska komma, inte som i inkallning utan att vi ska gå vidare
- Varsågod Låter godis och mat ligga tills man säger varsågod, med olika retningar, godis som ligger nära, litet längre bort, på nosen eller på tassen.
- Hämta ... Vet skillnaden på Bollen, Leksaken, Pinnen och Kotten (hämtar men inte som i apport då hon ska lämna ifrån sig det hon hämtat också, för det vill hon helst inte göra hehe)
- Sök Letar efter godis, om inte annat sägs, t.ex. bollen. Då letar hon med både ögon och nos.
- Var är ... Bollen, Leksaken, Pinnen, Kotten, Pappa, Mamma. Ungefär som sök men av någon anledning mer upphetsat och lekfullt.
- Loss Funkar bara om hon vill, man kan ju inte ge bort sina byten hur frivilligt som helst tycker Dina.
- Lugn Växlar från ett springryck till lugnare takt.
Nu har jag säkert glömt något, men det är vad jag kom på nu iallafall. Något som jag ska börja träna in nu snart är Stå upp och Stanna. Moment som jag har försökt träna med henne tidigare men det har inte funkat, men nu känns det som att det är tid för det. Framför allt är ju Stanna ett kommando som är ganska viktigt att hon lär sig, medan Stå upp är mer av praktiskt slag för att göra saker enklare för mig, när hon ska torkas o.s.v.
På jakt efter hösten (bildbomb)
Det blev allt en trevlig kväll, konstigt att jag idag kände mig litet småhängig trots att jag bara tog två stycken Aqua Tini, men jag blev nog full bara av att titta på killen som vinglade runt. På hemvägen styrde hans fötter envist mot skogen bort från cykelvägarna. När jag kommenterade det påstod han att han är en riktig naturmänniska hihihi. Det är nog bland det sista jag skulle kalla honom, så det blev en debatt om saken. Jag var tydligen inte alls någon naturmänniska, men han däremot, han var tydligen en riktig scout. Den som känner honom vet hur komiskt det lät i mina öron.
Som om det var planerat att jag skulle visa vem av oss som egentligen är en naturmänniska fick jag med mamma ut i skogen idag. Jag föreslog det redan igår när jag var hos dem på eftermiddagen, men hade bara svaga förhoppningar om att det verkligen skulle bli av. Men visst kom jag ut i skogen! Vi åkte till Svalehults skogar, Bergtäkt hette visst området. Vi hade båda var sin kamera med oss, jag ville ta litet höstbilder och mamma ville lära sig hantera sin nya digitarlkamera. Det är väl en del att lära sig för någon som inte är så van vid tekniska saker.
Jag hade velat släppa lös Dina, det hade gjort det hela mycket enklare för både henne och mig, men det vågade jag förstås inte göra i en okänd stor skog, dessutom ville hon ju bada i alla vattendrag och det var inte så lämpligt, särskilt med tanke på att hon i så fall skulle smutsa ner hela mammas bil då, så hon fick springa runt och nosa med ett långt flexi-koppel istället, och hon var nöjd med det, drog inte särskilt mycket och var såpass lyhörd att jag känner mig riktigt nöjd. Det var litet spännande att sniffa runt i skogen, ibland fick hon upp spår som hon helst hade velat följa men när jag kallade på henne vände hon direkt och gick i vår riktning igen. Duktig flicka!
Första stoppet blev i en riktigt jobbig skog. Jag förstår inte varför det ska vara så besvärligt att gå ut i svenska skogar, åtminstone de skogar som finns häromkring. Det är en riktig fröjd att gå runt i skogar i Finland (påstår mamma som har mer erfarenhet än jag av det), men här var det bara jobbigt, en massa bröte och gropar och jobbigheter. Jag ramlade i en sankmarks-plätt men som tur är landade jag rätt på en stor mosse så jag blev inte alls blöt. Detta för att Dina fick för sig att hon skulle springa just när jag hade det som besvärligast. När vi kom tillbaka till bilen märkte jag att mina byxor hade gått sönder, en stor reva i knät. Konstigt eftersom jag inte fått så särskilt ont i själva knät.
Vi körde ner en bit och kom till mycket bättre marker, så där gick vi återigen en runda. Skogen låg där mörk som i natten, så tät var den upptill, samtidigt som det såg ut att vara mycket vandrar-vänligt. Visst gick vi en stund inne i skogen också, och hittade stora högar med potatis som antagligen jägarna lämnat åt viltet. Det var jätteintressant tyckte Dina, och hon hade svårt för att välja vilken av de hundratals potatisarna hon skulle ta med sig. Sen var hon förstås också tvungen att kissa rätt i en av potatishögarna också hahaha. Förutom potatis hittade hon också två ben att bära på, gnagade väl litet på dem också men lät dem faktiskt till min förvåning vara efter ganska kort stund.
Efter en stunds vandring hamnade vi i ett mycket konstigt område. Det kändes som om vi var i en helt annan värld. På båda sidor såg det ut ungefär som på bilden. Visserligen var det inte sådär mörkt och mystiskt hela tiden, men även fast solen sken var känslan kuslig. Synd att man inte kan fånga allt ögat ser på bild, för det var riktigt märkligt. Det kändes som att vi befann oss i ett katastrofdrabbat område, en död värld. Vart man än såg stack döda trädstumpar upp i all oändlighet. Man fick litet kalla kårar. Jag tyckte det var som om vi var på någon skräck-safari av något slag.
Mamma hade med sig kaffe och kakor, och vi hade båda gjort i ordning smörgåsar och vi satte oss på en solig plats vid vägkanten och fikade. Det var en riktigt fin dag, det blåste inte nämnvärt, solen sken, och såhär års slipper man svärmarna av knott och mygg, så det var mycket trivsamt. Dina fick ett litet tuggben och jag slängde litet godis i snåret som hon skulle söka efter medan vi satt och fikade. Sen hittade hon en pinne att gnaga på. Som ni ser nöjer hon sig inte med små pinnar direkt... Fast den här var ändå tunn, annars brukar hon släpa på pinnar som snarare liknar stockar.
Jag önskar att jag hade bil, och körkort förstås. Jag skulle kunna göra så mycket mer med Dina då. Som att åka iväg till olika skogar, jag älskar att springa runt i skogar, där finns så mycket att se, åtminstone tycker jag det, men jag är medveten om att många andra bara tycker att det är en massa träd och mossa och att allting ser likadant ut. Det är vad jag tycker om städer, så jag antar att det inte är så konstigt att andra inte ser det unika i olika skogar.
Tanken var ju som sagt att jag skulle ta en del höstfoton, men skogen vi hamnade i var inte alls höstig. Visst såg man att det var höst, men det var inga sprakande färger, mest brunt och grönt och grått, så det blev inte så roliga bilder trots allt. Överallt växte höga buskar av ljung, några okända svampar men det var nog ungefär allt i höstväg som var värt att fota.
Men det gör inte alls så mycket. Det är bara så underbart att få komma ut i skogen ibland, till riktiga stora skogar, här hemma får jag hålla mig till små skog-liknande trädgrupperingar, och det är trots allt en skillnad även om de mindre skogarna förstås också har en känsla av skog i sig. För en gångs skull är Dina trött också. Inte trött av tristess utan trött av utmattning efter många intryck och en helt annan typ av rörelse, mycket balans och hopp och annat som man inte riktigt får när man går längs en vanlig cykelväg.
Smart bil
Jag blev litet ledsen idag för mamma betedde sig som om hon skulle gå iväg sådär som hon alltid gör på vardagarna. Jag trodde att hon hade glömt bort att det var lördag idag och skulle gå iväg till jobbet ändå, så jag suckade litet och började fundera på om jag skulle tillbringa dagen i soffan eller i sängen, men just som hon skulle ut tog hon tag i mitt koppel! Så jag skulle få följa med henne ändå.
Jag blev litet förvirrad först för Daisy, min grannhund, kom ut efter oss och jag trodde vi skulle få leka, men när vi kom utanför våran gård såg jag att mormors bil stod där ute och väntade. Då brydde jag mig inte ens om att säga hejdå till Daisy utan skyndade mig fram till mormor. Det är alltid så kul att åka bil, man vet inte riktigt var man hamnar.
Mamma sa att vi skulle åka och handla. Det är inte så jättekul att sitta i bilen och vänta medan de är där ute och får lukta på alla dofter, men ändå bättre än att sitta hemma helt ensam. Men mormors bil ville inte åka och handla, den ville åka hem till mormor och morfar istället. Jag tycker den där bilen gjorde helt rätt i att inte lyda mamma och mormor, för då fick jag sitta och titta på medan morfar jobbade med att renovera trappan där ute medan mamma och mormor åkte iväg och handlade. Mycket roligare än att sitta och vänta i bilen tycker jag.
Människovalparna Ronja och Elias kom också till morfar sen. Elias är så duktig och hjälper morfar bära tunga stora saker, själv satt jag ju fast i koppel så jag kunde inte hjälpa till. Sen kom mamma och mormor tillbaka, och då gick vi till bakgården och hälsade på Toffee. Han börjar nog bli gammal nu, förr har han alltid kommit och jagat mig, (!! Ja, den lilla skrutten förstår åtminstone hur man leker, även om jag inte riktigt förstår hans kroppsspråk) men nu vill han bara sitta inne i sitt lilla bo, han såg faktiskt litet gammal ut också, fast jag vet inte riktigt hur gamla de där små skuttiga hundarna blir. Morfar tror att Toffee har blivit blind också. Här är en jättegammal bild på honom, då han fortfarande var ung och jag inte ens fanns i världen än, kanske inte ens mina biologiska föräldrar fanns än på den tiden, så det måste väl vara från stenåldern tror jag. Ser så ut på bildkvalitén också, de hade nog inte så bra teknik på stenåldern menar jag.
Sen satte mamma fast mig i den långa linan, det är nästan lika kul som när jag får springa lös. Ronja och Elias kastade ringar till mig som jag fångade, men det var litet förvirrande för jag hann knappt fånga en så kom en ny flygandes genom luften. Mamma försökte filma oss men hon tycker inte att filmen blev alls bra.
Sen fick jag leka häst också, och Ronja ryktade mig. Hon säger att hon önskar att jag var en häst istället. Jag förstår inte hur hon kan tycka om hästar mer än hundar, de är ju så stora! Hon skulle vilja ha en häst som hon kunde rida till skolan på, och så skulle hon vilja gå i ridskola, och då skulle hon förstås rida dit på sin häst. För det är ingen som riktigt har tid att köra henne till någon ridskola, så det vore ju jättebra om hon hade en egen häst att rida dit på. Hmm, ja, det är nog bättre med häst ändå, ifall man vill rida alltså. Jag tror inte att jag skulle orka bära människor på min rygg, inte ens om de är små som Ronja och Elias.
Här kommer filmen på oss när vi leker med de där ringarna jag skrev om. Mamma ville inte lägga upp den men jag ville ha med den. Jag menar, bara för att mamma har en dålig kamera betyder det inte att agenter inte kan se en talang, så varje tillfälle som kan föra mig närmare bioduken måste jag ju bara ta. Så jag övertalade mamma att lägga ut filmen ändå.
Hoppas ni alla får en fortsatt rolig helg!
Kram! / Dina "
Golden Life
Det här är en hundblogg, men ändå ingen vanlig hundblogg. Ibland är det hundarna som får skriva av sig litet, ibland är det matte Lotta som skriver, och hon kan då skriva om mycket mer än bara om sina hundar. Hon verkar oftast skriva på morgnarna, jag tänker mig henne sittandes vid frukostbordet med en kaffekopp och en morgontidning vid sin sida, eftersom det ganska ofta händer att inlägget målas av någon nyhetsrubrik för dagen. En blogg för den som tycker om hundbloggar och samtidigt vill ha ut mer än bara hundsnack ur bloggen.
Soffpotatisar
Ändå tycker jag om att se på film, och ikväll såg jag alltså på film och lät för en gångs skull Dina sitta med mig i soffan. Hon visste inte riktigt hur hon skulle komma till rätta där, oftast brukar hon ligga avslappnat med huvudet mot min mage eller mitt lår eller så, men idag visste hon inte riktigt hur hon skulle bära sig åt, hon fick nämligen ligga där med mig under hela filmens gång och det är litet längre än vad hon är van vid så hon blev nog litet misstänksam efter ett tag hehe.
Hon hoppade ner en stund men kom snart tillbaka till mig och jag erbjöd återigen en plats i soffan. Ibland är det bara så gott att gosa med henne och det tycker nog hon också. Åh vad jag älskar henne! Hon har nog gjort mycket mer nytta för mig än någon annan känner till, men det är våra hemligheter, inte ens min pojkvän får ta del av dem. Det är det bästa med hundar, dem kan man lita på när det kommer till att bevara hemligheter hihi.
Hundrädsla
" På arbetet har flera män från mellanöstern direkt påtalat att de är rädda för hunden och på prommenaderna går kvinnor/barn/män omvägar för att inte komma för nära. Om jag minns rätt så står det i deras heliga skrift att hunden är ett orent djur, så jag funderar på om det är mer rädsla för det som anses orent, än egentligen hundrädsla. Kanske lättare att säga att man är rädd än att säga att din hund är ett orent djur som man inte ska komma i kontakt med. Så funderar jag. "
Det var en intressant iakttagelse måste jag säga. En sådan teori skulle ju också förklara en hel del.
Så till dagens ämne: I söndags gick vi som planerat till den stora hundrastgården. Oftast vågar folk inte komma in med sina hundar i inhägnaden om där redan finns en hund, åtminstone om den hunden råkar vara våran kära Dina, de går oftast rätt förbi, medan hunden tittar nyfiket och besviket åt vårat håll, antagligen är de flesta vana vid att komma in där ibland och får upp förhoppningarna när de passerar stället.
Att folk låter bli att komma in kan bero på många saker. Dels kanske deras hundar inte sköter sig så bra med andra hundar, eller också hade hundägaren planerat en stunds träning vilket förstås inte går om det springer en annan främmande hund lös och leker i området. Ofta tror jag att det mest handlar om människors rädsla för varandra. Vi människor lever så konstigt, våra hundar skulle vilja hälsa på alla sina artfränder (och alla andra också för den delen) men vi människor är så hämmade att vi nästan rodnar bara en okänd människa säger "God morgon" i ett möte på morgonpromenaden. Så jag skulle gissa på att det framför allt handlar om just det, pinsamheten, man vet helt enkelt inte vad man ska säga till den andra hundägaren och undviker situationen genom att helt enkelt gå förbi. Men sen finns också ett allvarligare hinder, och det är att folk helt enkelt är rädda för hunden som är i inhägnaden.
Men i söndags kom en kvinna med sin golden-hane, och frågade först om det gick bra om de kom in och sedan fick vi stå och titta på när Dina försökte leka som en tok med en något yngre hanhund som inte alls förstod sig på vilda jaktlekar och gnydde mest när han tittade på Dina. Det där gnyendet har jag nu fått för mig är rätt karakteristiskt för golden retriever eftersom jag hört det ljudet från dem flera gånger. De låter inte rädda, utan mer... frustrerade? Och ändå inte desperata som är vanligt för hundar som gnyr. Ungefär som "Men hallå, förstår du inte vad jag vill? Jag försöker ju kommunicera med dig" (hehe, jag kanske skulle ta och bli översättare från hundiska till svenska?)
Boss´ matte berättade att hon hört av en annan hundägare om en kille som brukar komma till rastgården tillsammans med sin pitbull. Han hade kommit in samtidigt som en annan liten hund varit i inhägnaden, och den ska då ha bitit ihjäl den mindre hunden, och killen hade då inte alls brytt sig om saken och bara betett sig som om ingenting hade hänt.
Om jag förstod det hela rätt så är det samma kille, eller åtminstone en kille med en pitbull, som brukar komma till rastgården utan att visa någon som helst hänsyn till om det finns andra hundar där eller inte. Om hundägarna inte tycker om att han kommer begär han att de ska koppla sina hundar och gå ut och vänta tills han är färdig med sin hund där inne.
Allt det här verkar ju vara något avlägsna berättelser, en typ av vandringssägner, någon har hört från någon som hört från någon... Jag brukar vara försiktig med att fästa för stor tilltro till sådana berättelser, men helt säkert finns det en del sanning i dem även om de antagligen har blivit omformulerade från mun till mun.
Så med tanke på sådana här händelser är det ju inte alls konstigt att folk är rädda för att låta sina hundar träffa andra hundar. Det är så fruktasnvärt tråkigt att just pitbullen så ofta hamnar hos helt fel människor. Jag sa ju till kvinnan att inte alla pitbullar är farliga, men hon var så rädd för dem att hon aldrig skulle våga lita på dem.
Men den där killen däremot, honom är jag rädd för. Han har väl ingen rätt att göra som han gör. Jag förstår inte varför han inte har blivit polisanmäld av dem som mött på honom. Men jag antar att polisen inte skulle kunna göra så mycket åt saken, och det tycker jag är mycket frustrerande. En sådan människa ska helt enkelt inte få ha en hund.
Det är ju enkelt att säga att man inte borde göra som han begär, d.v.s. koppla sin hund och vänta utanför tills han är färdig där inne i rastgården. Det är väl en sak om han är där före de andra, men om han kommer in efteråt och begär en sådan sak känns helt fel. Men det finns nog inte mycket annat att göra än att faktiskt göra precis som han säger eftersom man förstås är rädd om sin hund.
Mycket tråkigt att det får vara såhär. Det borde finnas hårdare lagar kring hundägarskap.
Fördomar
För ett tag sedan läste jag om en hund som alltid får ett gott bemötande av okända människor. Stolt satt jag här och tänkte att Dina minsann också får mycket beröm av folk som vi träffar på. Men det stämmer egentligen bara till hälften.
Jag bor i ett invandrartätt område, och jag menar verkligen vad jag säger, baserat på iakttagelser. Svenskar tycker att Dina är jättesöt och hon får otroligt mycket beröm, medan invandrarna snarast verkar tro att hon ska äta upp dem. Eller rättare sagt, de säger det högt till och med. Så jag har väldigt svårt för att veta vad utomstående har för uppfattning om min hund, de är minst sagt delade.
Självklart finns det svenskar som blir rädda för henne, och invandrare som tycker jättemycket om henne, men jag ser till det stora hela, och det är trots allt en ganska markant skillnad. Jag säger inte att jag inte förstår dem som är rädda för Dina, jag har hört många skräckhistorier från krigsdrabbade länder. Mitt ex var livrädd för katter, i synnerhet svarta katter. Han berättade att folk hade gått omkring och skjutit katter på gatorna, för de var så galna, och jag kan tänka mig att det var ännu värre med hundar i städer där det fanns många lösdrivande krigsdrabbade hundar.
Det som är tråkigt är att de för över sin rädsla till sina barn också. Många barn idag får nog lära sig att akta sig för främmande hundar. Det är inte som när jag själv var barn och man plingade på i varenda hus som verkade ha hund och man frågade om man fick gå ut och gå med hunden. Det är ett jättefint minne att bära med sig, alla snälla människor som lät oss barn gå ut med deras hundar, men idag lever nog inte den traditionen kvar. Barn får lära sig att akta sig för främmande hundar, och jag skulle antagligen göra precis det samma om jag hade barn. Det finns så många hundar som inte är vana vid hundar, och nu den senaste tiden har man ju även fått höra skräckhistorier om hundar och barn.
Jag är inte alltid övertygad om att det är hundens fel att olyckor sker, men oavsett vems fel det är kan det vara bra att lära barnen att inte gå på okända hundar. Men det är så oerhört tråkigt att se folk vara riktigt rädda för hunden, att barn får lära sig att hunden är en fiende, ett monster. Särskilt irriterande är de barn som står och hetsar hunden och sen springer skrikande iväg och brister ut i gråt i tron om att hunden tänker äta upp dem. Just det hör vi ofta, både från barn och vuxna, att Dina skulle äta upp dem.
Jag blir litet ledsen av det faktiskt, särskilt som jag vet att Dina aldrig skulle attackera någon bara sådär, hon älskar människor och skulle vilja hälsa på dem allihop. Dessutom är hon så feg att hon antagligen inte skulle attackera någon oavsett situation. Att hon skulle äta upp någon känns så morbidt, så avlägset. Att folk har en sån bild av henne, det sticker till litet. Men i sådana situationer ska man väl försöka komma ihåg gamlingarna som strålar med breda leenden och kärlek i blicken när man passerar dem tillsammans med Dina.
Vampyrjakt
" Hej! Dina här igen, det var ett tag sen jag skrev här.
Idag tänkte jag berätta om små märkliga saker. Ibland kommer det små saker in här hemma som svävar i luften och piper entonigt. Jag skulle så väldigt gärna vilja nosa på dem, fast mamma säger att det börjar klia om de skulle trycka in sin snabel i min nos.
Vadå snabel? Är det någon slags korsning mellan fågel och elefant, i extrem miniatyr? Nej, nu vet jag vad det är! Det måste vara det de kallar för vampyrer! För de påstår att de dricker blod också.
Ikväll kom en vampyr in här, men när modiga pappa försökte fäktas mot den blev den feg och svävade upp i taket. Jag ville förstås hjälpa till i kriget mot vampyren och skydda mamma och pappa mot den, men jag kan helt enkelt inte nå den hur högt jag än hoppar. Jag tog till och med sats från pappas utsträckta ben men kom ändå inte tillräckligt högt upp.
(Pappa klagade och blev irriterad på mig, jag som bara försökte skydda honom!)
Om jag hade fått litet längre öron kanske jag hade kunnat flyga upp till taket som Dumbo, och då hade jag nosat litet på den och morrat så den förstår att den inte ska ge sig på mina människor. Kanske hade jag fångat den mellan tänderna till och med. Så retligt att den ska vara så högt upp!
Men vet ni vad! Pappa är min stora hjälte, för han smällde minsann till den till slut, så den blev alldeles platt och jag fick nosa på den. Konstigt att de där små menlösa sakerna skapar sån skräck hos människor att de till och med gör skräckfilmer om dem, men tjah, de säger ju att vampyrer är rätt farliga, så jag ska nog bli lika modig som pappa och skydda människorna mot det stora hotet! Kom an bara, om ni vågar! Dina the vampire-killer is prepared for fight!"
Lyckad apport
Jag var jättetrött efter jobbet idag men bestämde mig för att det inte skulle stå i vägen varken för litet slapp städning eller för Dina. Vi var ute och jag fick med mig bollen, det var ett tag sedan, men givetvis glömde jag godis mitt i ivern. Men det gick så bra så.
Dina har aldrig förstått det där med apport. Det är så mycket roligare att bli jagad än att komma tillbaka med vad det nu är hon ska hämta. Ibland, med nöd och näppe, funkar det om man har godis. Men jag kastade ändå iväg bollen för att hon skulle få leka litet, något fick vi ju ändå hitta på, och om det skulle bli en jaktlek så fick det väl bli det.
Men otroligt nog kom hon tillbaka till mig med bollen, och jag blev förstås jätteglad och ivrig att prova litet mer. Hon ville inte alls komma med bollen när jag kallade på henne andra gången, men då satte jag mig på huk med ryggen mot henne som jag fått lära mig att göra vid inkallningsträning, och hon släppte bollen precis under rumpan på mig hihihi.
Det satte igång mig riktigt ordentligt, jag kastade bollen flera gånger och gjorde om proceduren, inte alltid med perfekt resultat, men det hände bara en eller två gånger att hon inte kom med bollen till mig. Ibland ville hon helst springa rätt förbi mig och bli jagad, men hon kom ändå med den, efter att jag bara en gång behövde ta tag i halsbandet, inte rycka utan bara hålla henne nära så hon inte skulle springa sin väg, och då fick jag bollen så fint i handen.
Jag blev så oerhört förvånad, när hon knappt ens vill samarbeta med det när jag har godis att muta henne med, och nu räckte det "bara" med något överflödigt beröm. Så fort hon tog bollen i munnen ropade jag "Bra" eller "Duktig tjej" och lockade och hejade på henne, även när hon inte riktigt gjorde som hon skulle, för det fick henne att vilja göra rätt. Det var så otroligt roligt att det gick!
Det enda felet jag gjorde var nog att jag var litet för ivrig. Jag slängde bollen en gång för mycket, man ska sluta medan hunden fortfarande tycker att det är intressant, men man lär sig av misstag! Jag är verkligen supernöjd med att hon visade sådan arbetsvilja, det är inte så vanligt.
Små vovvar - är de hundar eller katter?
I lördags träffade jag på fem månader gamla taxen Ferdinand. Han fick mig att undra hur mycket hund det egentligen finns i de små hundarna. Han var nämligen mer som en katt än en hund. Han lekte inte som en hund, han betedde sig över huvud taget inte som någon hund, förutom de gånger han skulle skälla på någon eller något som gick utanför lägenheten vi var i. Lekarna var typiska kattlekar. Krafs under filten som han attackerade, jaga saker som rör på sig, och när han lekte med någon leksak såg det verkligen ut som kattlek, aldrig något lekmorrande eller nåt. Han skulle klättra runt i soffan och ligga i knät på människorna, blev buren och klappad på som en katt, och på alla möjliga vis var han mer som en katt, jag blev helt förvirrad och visste inte hur jag skulle kommunicera med honom. Han betedde sig inte alls som en tax.
På söndagen fick jag träffa Nikita, en mycket fin korthårig chihuahua. Hon såg inte riktigt ut som en vanlig chihuahua. Hon hade litet längre nosparti och inte riktigt så "rund" i utseendet som chihuahuor brukar vara och såg mer ut som en riktig hund. Med "riktig hund" menar jag då att hon inte var som en docka, en leksak som sitter innanför bröstfickan vid promenader. Hon hade litet mer naturliga proportioner till sin extremt lilla kropp. Jag har mött flera chihuahuor och den här var verkligen liten, till och med i chihuahua-storlek mätt, trots att hon börjar närma sig vuxen ålder, men samtidigt mer som en hund än någon chihuahua jag förr mött, och definitivt mer hund än vad taxen från lördagen var.
Alltså visade den lilla chihuahuan att jag hade fel i min teori om att små hundar inte är som hundar. Det är bara taxar som är konstiga. För någonstans måste jag ju generalisera. (Givetvis är jag inte seriös med det uttalandet.) Men en sak är helt säker, jag blev verkligen förvirrad av den där Ferdinand.
Creative Dogs
Elin är en ung agility-tränare, men det jag tycker är mer intressant att se är hennes klickertränings-filmer¨, och hennes hund Älva som är oerhört arbetsvillig och verkar ha stor koll på sig själv. Det som är roligast att titta på hos creativedogs.se är filmerna, tycker jag, och då kan man gå in på youtube och söka efter creativedogs. Det finns mycket agility, men det finns många andra intressanta filmer där också, jag hade litet svårt för att plocka ut en favorit att lägga ut här.
Ett tips är att om du söker bland creativedogs filmer, gå då till de äldsta filmerna och kika dig framåt, för där finns så otroligt intressanta filmer om hur snabbt hunden förstår vad hon ska göra med klickerträning. Jag undrar hur lång tid hon skulle behöva med Dina för att få henne någorlunda lydig. För nu känns det som att hon inte lyder det minsta, när jag jämför med Älva. Antagligen skulle hon lyckas ganska snabbt. Tänk om jag också kunde vara sådär duktig med hundar!
Här är en liten film där Elin och Älva värmer upp inför agility-träning. Jag vill ändå rekommendera alla "stimuluskontrol"-filmer i början på deras filmsamlingar, samt "Träning för regniga dagar".
Ut och träna med hundarna i helgen!
I köket om natten
Det blev en tråkig dag idag för Dina, även om den började litet roligt med att få träffa farmor och allt. Jag har mått skit idag, helt deppig och sån där. Suttit och tittat på film och inte orkat aktivera mig själv och än mindre Dina.
Jag skulle baka en födelsedagstårta till killen, han fyller år på söndag och vi ska till hans mamma på kalas, och jag sa att jag skulle stå för tårtan. Men eftersom jag mått som jag gjort har jag inte orkat göra någonting, men nu på kvällskvisten började jag få litet panik, så det var bara till att panikhandla på OKQ8 och sätta igång.
Jag är alltid så oerhört kreativ när det kommer till bak och matlagning. Ge mig ett recept och jag åstadkommer något helt annat. Det är konstigt egentligen eftersom jag sällan bakar eller lagar någon speciell mat, men det är ändå vad som händer när jag väl står där i köket.
Detta är mitt livs andra tårta som jag gör. Jag trodde inte att jag kunde göra tårtor, speciellt som jag alltid får för mig att mixtra litet ur eget huvud hehe. Första tårtan, som jag gjorde i början av den här månaden till Dinas ära (fast hon fick ju inget av den själv) blev ju god men ful. Jag hoppas att jag ska lyckas bättre med den här, både smak- och utseendemässigt. Litet prestationsångest har man ju eftersom hans mamma och hennes man + en till gäst ska äta av den.
Jag ska inte avslöja alltför mycket, men jag hade ingen aning om vad jag skulle ha som fyllning. Helt plötsligt stod jag där och tärnade litet marsipan, kokade mjölk och smör, och blandade i marsipanen och det blev till en kräm som jag hade som fyllning. Det var litet våghalsigt av mig eftersom jag inte hade någon aning om vad som egentligen skulle bli av en sån blandning, men det ser åtminstone ut att funka hehe.
Dessutom har jag ju som mål att göra tårtor så personliga som möjligt, verkar det som av de två jag gjort. Dinas tårta fick ju tre chokladhundar som utsmyckning, vad som blir av den här tårtan låter jag bli osagt, ifall killen skulle få för sig att läsa här imorgon.
Så visst kom jag igång, och Dina verkar vara så trött av en slödag att hon inte ens orkar vara med i köket några längre stunder utan ligger mest på sin bädd och sover, så jag antar att jag inte behöver ha så dåligt samvete över att inte ha orkat göra något med henne idag.
Men det är klart jag har det ändå. Speciellt med tanke på att hon antagligen får bli ensam kvar hemma hos killen imorgon när vi är borta, och på kvällen ska vi dessutom hem till några vänner och då får hon stanna hemma igen. Hmm, ja vi får se hur det blir med allt imorgon. På söndag ska jag gottgöra det och passa på att gå till den stora hundrastgården och träna litet med Dina.
Det ska Vänersborgs kommun ha litet creds för ändå, att de faktiskt gjort i ordning en sån stor rastgård för hundar, som innehåller både "skog" och en öppen gräsplätt, en sån där bänk med bord och sittbänk ihop för människorna att sitta vid medan hundarna kanske springer runt och leker, och dessutom sponsrar de med bajspåsar så man kan plocka upp efter sina hundar. Men bäst av allt: det är verkligen en stor rastgård, något annat än de vanliga tråkiga små inhägnade fyrkanterna.
Så det borde hon väl ta emot som en godkänd muta ändå, och glömma morgondagens ensamhet? ;-)
Spännande start på dagen
Jag har hur som helst försökt förklara att hon behöver röra på sig ganska mycket, jag satsar på 1,5 timmar om dagen. Och blir det mer så är ju ingen skada skedd direkt. Nåja, jag antar att jag får vara glad över att han över huvud taget går ut med henne ibland. Och någon gång händer det ju att de faktiskt går litet längre också.
Men det känns inte bra att sticka iväg till jobbet de morgnar då han har morgonpromenadpasset, för då har jag så dåligt samvete hela dagen för att hon bara fick den korta vändan på morgonen, och så måste jag skynda mig hem och då är jag oftast helt slut, men ändå måste jag direkt ut på långpromenad med henne det första jag gör bara för att kompensera för morgonen. Okej, jag är inte heller så superbra på det där med morgonpromenader. Allt som oftast försover jag mig, och då finns det inte tid till de där långpromenaderna jag önskar att jag kunde unna henne varje gång innan hon blir lämnad ensam hemma. Men jag försöker ändå trötta ut henne på promenaderna, aktiverar henne på olika sätt så att en ganska kort promenad ändå ska kännas meningsfull för henne.
Glad galen hund
Jag tycker att den här bilden representerar den aktiva personligheten hos Dina. Hon ser väl inte alltid ut så, men hon har alltid den energin som syns på bilden. Alltid ska man väl inte säga eftersom hon "alltid" bara ligger och sover och "alltid" gör det och det och det ... men ett av hennes vanligast förekommande personlighetsdrag, kan jag väl åtminstone få säga. Glad och smått galen.
Bajs
Dina har skött sig så bra när det gäller bajshögar ute i gräset. Hon har nästan alltid ignorerat högarna, ibland kanske sniffat litet på avstånd. Vid någon enstaka gång har hon visserligen rullat i någon spillning men normalt sett har man aldrig behövt bry sig om att hålla extra koll så fort man ser en hög någonstans.
Men den senaste tiden har hon plötsligt börjat äta bajs. Det är så äckligt. Jag undrar vad som fått henne att så plötsligt vilja äta det från att inte alls ha brytt sig om det. Det blev en rätt jobbig promenad förut, eftersom vi hamnade på en cykelväg där folk uppenbarligen fått för sig att man inte behöver plocka upp efter sina hundar. Det var bajs precis överallt. Förstår inte att folk bara lämnar det sådär. I skog och andra ställen är det väl ingen fara men i bostadsområden tycker jag det är rätt vidrigt att folk inte plockar upp efter sina hundar.
Visst kan jag förstå att vissa tycker det är äckligt att plocka upp, jag tycker inte heller det är någon njutning precis. Men så illa är det inte att man låter bli att plocka upp det, klarar man inte av att göra det så ska man inte gå på såna områden med sin hund.
På rymmen
Det senaste inlägget hade sin verkan. Idag stack hon iväg på riktigt.
Vi tog en av våra vanliga vägar men gick den tvärtom, så Dina blev glatt överraskad flera gånger om när hennes favoritställen helt plötsligt dök upp. Det är litet kul att se hur hon undrar hur hon hamnade där utan att ha gått dit den vägen som hon brukar. I den lilla lövskogen mötte vi en liten foxterrier så jag kunde inte släppa henne lös.
Den andra hunden såg oss aldrig, trots att jag och dess matte hann utväxla blickar och leenden, den gick i sin egna lilla värld styrd av sin nos som fått upp ett spår. Vi gick omkring i skogen tills de andra hade vänt och kom tillbaka, vilket jag hade anat att de skulle göra. Sen gick vi samma rutt, hoppade över diket och plötsligt fick hon se sin älskade lerplan (jag byter visst namn på området hela tiden, jag vet bara inte vad man ska kalla ett sånt ställe.)
Där släppte jag henne och hon var så förvirrad att hon var tvungen att springa runt och undersöka stället för att se om det verkligen var samma plats. Hon stack över diket på andra sidan och redan då borde jag ha anat att något kunde hända. Hon brukar inte sticka sin väg sådär. Speciellt brukar hon inte strunta sådär blankt i vad jag säger. Men jag kopplade inte riktigt då. Hon kom ändå tillbaka efter att jag hade gömt mig. Varje gång hon gick i förväg och verkade lita fullt på att jag skulle följa efter henne svängde jag av åt ett annat håll.
Vi gick uppför en liten kulle och satt där en stund. Därifrån ser man över till cykelvägen som löper fram parallellt med våran plan, och vi bara satt där för att träna litet på hennes tålamod. Men hon slappnade aldrig av ordentligt. På cykelvägen gick en kille som verkade ganska intressant. Alla svartklädda människor är extra intressanta, speciellt om de är av hankön och framför allt om de råkar ha en keps eller något annat på huvudet. De är nämligen potentiella pappor. Förr kopplade jag inte, men nu är det länge sen som jag upptäckte mönstret. Min pojkvän har nämligen nästan uteslutande svarta kläder och nästan alltid keps på sig. Men hon satt snällt bredvid mig, hon förstod väl att han inte var pappa ändå.
Både jag och Dina började tröttna på att sitta där. Jag såg till att det inte fanns någonting på cykelvägen som skulle locka henne innan jag reste på mig, vilket automatiskt uppfattas av henne som att hon får springa sin väg. Dina sprang som väntat iväg vid signalen. Och hon hoppade återigen över ett dike och rätt ut på cykelvägen. Bakom buskarna hörde jag en moped, som jag hade försökt vänta ut tidigare, men den hade stannat. Och givetvis skulle den sätta igång just när Dina smet iväg!
Jag ropade och visslade, jag sprang åt andra hållet, inget hjälpte. Hon försvann. Efter ett tag fick jag syn på henne, hon hann ikapp den potentiella pappan, och stod nu och skuttade upp mot honom. Han såg ganska förvirrad ut, men efter ett tag såg han mig på andra sidan genom buskarna och skrattade (vilken tur att han inte blev arg) och viftade i riktning mot mig, sa förmodligen någonting också, och då kom Dina framrusande. Men stannade halvvägs.
Hon hade upptäckt något nytt. Friheten. Trotset. Så hon stack igen men sprang bara runt en kort sväng, men hon kom fortfarande inte tillbaka till mig. Om jag har lärt mig något om hundar så är det att man inte ska jaga dem om de sticker sin väg. Där stod jag och var skitarg (men mest orolig) och visste inte alls vad jag skulle göra. Jag sprang iväg igen, ropade, gömde mig och visslade. Ingen reaktion. Jag såg henne inte ens. Jag vet inte om hon hade stuckit iväg eller om hon bara gömde sig i det höga gräset, men oavsett vad hon gjorde så kom hon ju hur som helst inte till mig.
Moppen hade tystnat igen så den behövde jag inte oroa mig för. Men istället började jag oroa mig för arga människor. Jag satt där på huk i en buske och svor för mig själv. Till slut började jag gå tillbaka dit där jag sett Dina senast, och då dyker hon upp där ur gräset. Jag vet som sagt inte om hon hade gömt sig där hela tiden eller sprungit runt ett varv någonstans under tiden, men när hon ändå tog ett skutt emot mig så skuttade jag åt andra hållet, vilket fick henne att börja jaga mig och det var ju det jag ville, så jag satte igång att springa och fick så äntligen tag på henne.
Jag visste inte alls hur jag borde bete mig i det läget. Skulle jag vara glad för att hon hade kommit till mig, eller skulle jag vara arg för att hon inte lyssnat på mig? Jag suckade, sa inte ett ord, kopplade henne och gick hem som om inget hade hänt. Inombords bubblade det förstås, mest över frågor som uppstod. Hur ska man bete sig när hunden sticker iväg egentligen? Dags att sätta nosen i boken igen, jag har inte läst klart "Problemhund och hundproblem" än, kanske kan den ge mig några tips.
Dina försvann ut i mörkret!
Jag övade henne litet på att gå fot när vi kom ut, och tydligen är det en bra metod för sen höll hon sig ganska lugn i kopplet en bra stund, så det är något jag ska börja med när vi går ut, och när/om hon börjar dra och bli jobbig. Vi skred i rasande tempo allt längre och längre, tills vi vände när jag började känna mig litet småsvettig. (Självklart stannade vi till litet då och då så att Dina fick nosa omkring och göra ifrån sig)
På tillbakavägen gick jag i mina egna tankar och tittade upp på stjärnorna och månen. Jag hade kommit in i en avslappnad stämning och flög ut i tanken och hade inte så jättestor koll på omgivningen. Jag tänkte att en sån här promenad om dagen skulle göra både mig och Dina riktigt slimmade och... DINA!
I vissa situationer reagerar kroppen snabbt, som av sig själv innan man ens hunnit tänka. Ibland är det precis tvärtom, allting går i slow-motion och man hinner tänka miljoner tankar innan man ens hunnit blinka. Detta var en situation av det senare slaget. Jag visste att jag höll i kopplet. Det hängde där löst i min hand. Hur länge hade jag gått där i mina egna tankar? När tittade jag till henne senast? När och hur kunde hon ha tagit sig lös ur kopplet utan att jag märkte det? Min kropp ville inte reagera, jag kunde inte hejda stegen och det kändes som att jag hade gått minst 10 meter från dess att insikten nådde mig om att Dina var borta.
Det var så mörkt, och vi var långt hemifrån, en svart hund syns inte i natten och vad som helst kunde ju hända! Äntligen nådde min blick kopplet som hängde löst i min hand. Och där, i andra änden av kopplet gick hon tyst som en mus bredvid mig. En sån skrattretande lättnad sköljde över mig. Hon gick ju där och skötte sig utomordentligt bra, så bra att jag inte alls märkte av henne, antagligen även hon tagen av promenadens tempo.
Jag är så van vid att hon drar och sliter i mig åt alla möjliga håll, även ofta då hon går "bra" är det ett ständigt motstånd i kopplet i handen. Så det kan tydligen bli litet skrämmande när hon helt plötsligt går precis bredvid mig och bara följer mina steg utan minsta avvikelse. Leende lycklig och svettig kom jag hem, det här ska vi nog göra litet oftare. Jag har alltid vetat att Dina funkar bäst i koppel i snabbt tempo, och det är väl egentligen bara bra för mig och min kondition hehe.
Slö dag
Jag och Dina gick ut för att öva litet olika saker nu när vädret varit så fint (men kallt!). Det blev några godissök ute, jag satte henne helt enkelt bredvid mig, kastade iväg godiset i gräset och väntade en stund för att hon skulle sluta fokusera platsen med blicken och titta på mig istället, då glömmer hon av var godiset landade. Sen får hon söka efter den. Jag gömde några godbitar i träd, hon börjar förstå det där men hon sniffar fortfarande mest på marken fast att hon ser att jag står och gör någonting med trädet innan jag säger att hon ska leta.
Sen fick hon balansera på ett fallet träd. Hon har suttit på den förut, men idag var hon riktigt duktig. Hon fick verkligen anstränga sig för att hålla balansen ibland, och några gånger ramlade hon ner på mig hihi. Men då var det bara upp igen. Där skulle hon sitta en stund. Sen gömde jag några godisar litet längre bort i barken och hon fick gå balansgång för att leta sig till godiset. Jättebra träning.
Sen försökte jag med apport av pinne men det blev ett kast, en hund som sprang efter pinnen och ville bli jagad. Så mycket retriever är hon, hmpfh! Det låter som att vi gjorde massor, men det var ändå ingen jättelång promenad och väldigt korta övningspass, så jag trodde att jag skulle ha en hyperaktiv hund idag - just idag av alla dagar då jag är tröttare än vanligt till och med.
Men på hemvägen insåg jag att hon varit helt annorlunda hela dagen. Helt lugn. Helt ... harmonisk. Jag kunde ju inte låta bli att undra vad det är för fel på henne haha. När vi kom hem drack hon vatten och dunsade ner i golvet och slocknade på en gång! Jag blev så förvånad. När grannen frågade om jag skulle följa med ut och låta hundarna busa en stund tackade jag nej, bäst att inte stressa upp henne med busiga lekar nu när hon är så lugn.
Givetvis tog han åt sig en stor del av äran. "Erkänn att hon har blivit mycket lugnare den senaste månaden." Jo, åtminstone den senaste dagen, tänkte jag. Men visst, det kanske är sant att hon blivit lugnare den senaste tiden, men det har nog inte så jättemycket med hans fyra promenadtillfällen att göra, då vi "bytt hund" så att han kunnat ryta till åt henne och dra i kopplet så hon får en liten chock. Han skulle bara veta vad mycket vi har tränat det senaste ihop, jag och Dina. Vi är som helt nya "hund och matte" jämfört med hur vi var förr. Tydligen är det vad Dina behöver, intensiv träning, och mycket träning. Det räcker inte med att gå på lydnadskurs en gång i veckan som han gör med sin hund. Han tränar inte mer med henne än det de gör på kursen och hunden är alltid med på noterna, åtminstone nästan.
Det är inte bara den citerade kommentaren som gör att han verkligen bröstar upp sig som om det vore han som gjort underverk med Dina. Han pratar om det med de andra grannarna också, och han kommenterar så mycket. Varje framsteg Dina gör tar han som sitt verk, även om han inte ens har varit med när hon lärt sig det. Jag är ganska tolerant av mig och låter ofta folk få tro och tycka som de vill, men jag har blivit så irriterad på det där att jag börjat motargumentera honom för att ta ner honom på jorden, för att se mitt jobb med henne. Jag förtjänar väl också beröm? Ibland behöver människan också få höra "Bra" och få litet kli bakom örat ;-) Men han lyssnar inte alls på vad jag säger, och upprepar det han sa innan jag yttrade mig, som om han spolade tillbaka tiden och det jag sagt aldrig sagts.
Jag har ju tidigare nämnt att jag kanske inte är världens bästa på argumentation eller framföra en åsikt eller ens en tanke, men nog tycker jag att han ignorerar mig för att själv få känna sig riktigt stolt över sig själv. Okej, jag överdriver kanske litet, men ändå bara just : litet.
Tandborstning
Jag var och handlade idag, och slank in i en djuraffär för att leta efter ett bättre halsband till Dina. Jag hittade inte vad jag sökte, och det är ju onödigt att köpa ett halvbra halsband när hon redan har några halvbra, bättre att vänta på det perfekta då, eller beställa efter på internet. Det ska helst vara av fleece eller annat mjukt material på undersidan så det inte sliter så mycket på pälsen, gärna halvstryp och med reflex och det ska ju helst vara snyggt också. Ganska många krav alltså, vilket gör chanserna att hitta det perfekta halsbandet ganska litet.
I hyllan mittemot fanns massor av olika hundtandborstar. Där fanns t.ex. eltandborste. Jag har aldrig sett det tidigare, och blev litet förvånad. Först tänkte jag att det måste ju vara ganska onödigt, hunden blir förmodligen rädd för den i början, och biter den sönder tandborsten har man ju slängt massa pengar i sjön, så att säga. Men det vore nog ändå ganska praktiskt, om hunden tillåter borstning med eltandborste, det tar inte lika lång tid och borstningen går säkert litet smidigare.
Jag beslöt mig för att prova tandborstning på Dina. Hittills har jag mest kört med olika typer av tuggben för tändernas skull, och så vitt jag vet har hon aldrig fått tänderna borstade. Det är det dumma med att ha en omplaceringshund, egentligen, man kan aldrig säga aldrig om vad hon har gjort eller inte har gjort. Hittills har hon haft riktigt fina tänder, men nu börjar hon få litet tandsten. Egentligen borde hon komma iväg på skrapning också, men det är åtminstone bättre än inget att faktiskt börja borsta tänderna på henne. Jag tyckte att det skulle gå lika bra med en helt vanlig tandborste, särskilt som jag inte ens vet om hon tillåter borstning eller om hon bara skulle bita sönder borsten, så jag köpte ett paket med tre tandborstar på coop för åtta kronor istället för att lägga hundralappar på en elektrisk hundtandborste hehe.
Väl hemma var jag ju ivrig att prova på det. Så fort jag hade packat ur allting blev det alltså tandborstning (utan tandkräm) som gällde. Jag blev förvånad över att det faktiskt gick hyfsat bra. Hon bet visserligen ihop tänderna så jag fick bara borsta på utsidan av tänderna, men hon försökte inte ens tugga på tandborsten. Litet ovant var det ju, så hon försökte vrida bort huvudet men gick inte sin väg iallafall. Det bådar ju gott. Så nu ska jag börja borsta tänderna på henne, öva på det en kort stund varje dag, bara så hon blir van vid det innan jag höjer kraven.
Det finns speciella tandkrämer för hundar i olika smakvarianter. Jag har bara tänkt på dem som "diskmedel" tidigare, först nu förstår jag att den faktiskt smakar gott och gör borstningen litet mer intressant för hunden. Är det gott så lär sig nog hunden att nästan se fram emot tandborstningen! Jag ska öva litet med tandborsten men sen ska jag nog faktiskt satsa på riktiga grejer, en bättre tandborste och tandkräm.
Jag hittade en liten film om tandborstning på peteducation.com.
Borstar ni tänderna på era hundar? Hur ofta i så fall, och använder ni er av tandkräm? Har ni speciella tandborstar för hundar?
Makeover
Hav tålamod, snart är makeovern förhoppningsvis färdig! Tills dess ber jag som sagt om ursäkt för hur det ser ut på sidan just nu.
Mvh
Nanna
En söt liten valp!
Det var från början inte meningen att Dina och lilla 8-veckors Tilda, som nu varit i sitt nya hem i tre dagar, skulle få träffas än. Hon är så liten än och Dina är vild och galen. Men Tildas matte och husse (tror de också kallar sig för mamma och pappa hehe) har märkt av att den lilla skruttan redan är ganska dominant av sig och skäller på andra hundar, så de tyckte att det nog bara vore bra om hon fick träffa Dina.
Så det blev en långpromenad med Dina hem till dem. Hon borde ha gjort av med en del energi på vägen dit, vi gick dit i rask takt och jag funderade ett tag på att släppa henne i rastgården som vi passerade på vägen, men hon skulle ju helst orka gå hem också sen så det fick vara. Dina visade hur som helst inga som helst tecken på trötthet när den lilla kom ut för att hälsa på oss. (fast hon var mest rädd för Dina i början och ville inte alls hälsa)
Låt er inte luras, en söt bild men det var inte vad vi såg i verkligheten. Förstår inte hur kameran kunde fånga en så fin bild när hundarna mest fjantade runt, Dina ville leka och Tilda började precis få litet mod till sig att börja närma sig Dina. Ett bevis på att hundar hinner kommunicera mer med varandra än vad man ser med blotta ögat....
Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över att Dina betedde sig som hon gjorde. Hon var helt vild och framfusig, ville fram och hälsa och busa och hoppade efter henne så fort Tilda kom i närheten så att hon blev rädd igen och tog avstånd. Vi har träffat på små välling-magade valpar förut, och då har hon blivit så lugn, knappt vågat röra på sig, men inte med Tilda inte, där skulle det bara busas och hälsas.
Vi släppte dem lösa båda två efter ett tag, och det gick till en början ganska bra, åtminstone bättre än när Dina var kopplad, men snart satte hon igång och busa och sprang runt och lilla Tilda blev nog omkullsprungen ett antal gånger. Det är väl egentligen inte så konstigt eftersom Tilda började busa med henne, så det är väl klart hon också skulle busa.
För en gångs skull är Dina faktiskt trött när vi kom hem. Annars brukar hon aldrig bli trött. Det krävs en hel helg hemifrån innan hon ska bli helt harmonisk och lugn. Och helt harmonisk är hon fortfarande inte, men trött. Piper ändå och vill ut och ha ännu mera roligt - efter flera timmar utomhus med promenad och bus! Dessutom fick hon träna litet i att gå fot med Tildas "pappa" flera varv. Han tränade visst inför när Tilda blir stor hihi.
Världens sötaste lilla skrutt är hon med sin lulliga päls och stora tassar och lilla lilla svansen. Musklerna spelade under huden redan nu, så hon kommer nog bli ganska så stark en dag. På bilderna här ser hon mycket större ut än vad hon egentligen är. När jag satt på huk nådde hon nästan inte ens upp till knät på mig när hon ställde sig på bakbenen hihi. Bara en liten skrutt men redan en tuff liten dam. Tror hon kommer bli en riktigt fin lydig hund, hon har hamnat hos bra och engagerade människor, så tuffheten ska nog gå att träna bort innan hon blir för stor och stark. Hon kan redan sitta på befallning och kommer vid inkallning, efter tre dagar!
Hundens språk: Jag vill ut!
När Dina vill ut börjar hon bära runt på saker, då främst mina sockar eller tofflor. Hon bär dem med största tillförsikt som om de var hennes valpar, och ställer fint ner dem när det behövs, ifall hon t.ex. vill sträcka på sig för att se ut genom fönstret. Ofta går hon med dem ett varv i lägenheten, för att sedan bädda ner sig med "valpen" i sin bädd. Sen väntar hon på att jag ska koppla det till att hon behöver gå ut och göra ifrån sig. Reagerar jag inte så hämtar hon en ny "valp", ibland kan jag hitta henne gosandes med fem sockor fint uppställda bredvid sig i bädden.
Men det är inte alltid sockarna och tofflorna är ett tecken på att hon vill ut. Ibland får de stå för lek och demonstrationer av annat slag. Det är ett alldeles speciellt mönster när det kommer till utgåendet. Faktiskt rätt gulligt, men jag förstår inte riktigt varför hon tagit sig den vanan, den berättar ju inte direkt för oss andra vad hon egentligen vill - om man inte är klok som jag och lyckas lista ut det förstås.
Kanske kan det bero på att jag nästan alltid slänger av mig sockarna när jag kommit hem. Jag tycker om att vara barfota. Och när vi ska ut måste jag alltså ta på mig dem så att jag inte fryser om tårna. Kanske är det alltså så att hon kopplar sockarna till att det snart är dags att gå ut. Men det är fortfarande ett litet märkligt beteende hihi.
Morgonpigg vovve
God morgon ute i stugorna!
Dina förvånade oss denna morgon. Hon vaknade helt självmant, dock efter att vi redan var uppe och rörde. Annars måste jag nästan väcka henne, hon skulle kunna sova hur länge som helst på morgnarna. Hon är mamma upp i dagen, hehe. Hon går inte upp förrän jag börjar prassla med bajspåsar och klä på mig ytterkläderna, då lunkar hon fram, gör några yoga-övningar och sen är det full fart. Men inte idag minsann, hon vaknade till liv samtidigt som vi.
...fast efter frukosten gick hon tydligen och la sig igen. Inte en tanke på kisse-promenad inte. Det var ju delvis därför jag började tänka på hund, någon som väcker mig på morgonen, men så är det alltså inte, utan snarare tvärtom.
Jag har heller inte hört att hon skulle ha skällt på tidningsleverantören. Han springer i trappan varje natt och då morras det minsann, ibland skäller hon också. Men inatt har jag inte märkt av något sådant. Inte har hon heller pratat i sömnen. Annars ger hon så fantastiskt roliga ljud ifrån sig om nätterna. Små försök till skällanden och yl, som kanske håller på upp till en minut eller så, samtidigt som hon "springer". Jag måste försöka spela in det någon gång för det är verkligen roligt. Man önskar ju att man kunde få veta vad hon drömmer om egentligen. Är det mardrömmar och hon springer ifrån faror och ropar på hjälp, eller är det hjältedrömmar där hon jagar iväg skurkar, eller bara roliga drömmar där hon jagar fåglar och harar och annat roligt? Det lär jag ju aldrig få veta, men fantisera går ju.
Kanske är det därför hon var litet piggare denna morgon, även om hon nu sover igen. Kanske är det därför även jag är mycket piggare idag. Jag har lyckats sova en hel natt! Och jag låg nog inte vaken vid läggdags i mer än en timme heller. Helt otroligt, jag känner mig nästan som en ny människa, en till sån här natt och jag kanske känner mig som en människa igen - men det är nog för mycket begärt att få sova två nätter i rad.
Ha en fin dag nu allihop!
Det läskiga inlägget
Efter två år med henne har jag upptäckt ett mönster. De läskiga objekten verkar bli fler om hösten. Jag vet inte om det kan ha med ljuset att göra. Dagarna blir kortare, mörkret faller på och allting ser litet annorlunda ut i mörker. Men vad är det för skillnad på höstmörkret och sommarnatten? Är det intensivare dofter i luften? Eller är det för att allting blir litet blött och fuktigt, och blänker i gatlyktans sken? Eller är det för att det blåser mer och saker rör på sig?
Det är bara att hålla sig tålmodig. Gå fram till alla skrämmande föremål om det är möjligt, sitta där och klappa dem som om de vore hundar. Prata med dem och prata med Dina, lugnt så hon förstår att hon inte behöver bli stressad över sakerna. Hon kan vänja sig vid ett objekt, men kommer hon någonsin att sluta hitta andra skrämmande saker? Saker som plötsligt finns ute på gården som inte fanns där förut?
Hon skäller inte ofta. Faktiskt så sällan att man blir förvånad när hon väl skäller. Hon kan morra och skälla på främmande människor i trappan, hon brukade skälla på brevbäraren (nu har vi postboxar längst ner i varje trappuppgång så han försöker ju inte bryta sig in genom dörren längre hehe). Varje natt skäller hon på tidningsbudet. Men om dagarna och kvällarna skäller hon inte. Möjligtvis någon gång då hon blir för ivrig i lek, en uppmaning om att kasta leksaken så hon får jaga den, eller så.
Men är det en chipspåse i busken 15 meter ifrån fönstret sätter hon igång och skäller. Det handlar förstås om att vakta hemmet från läskiga saker, och en frustration över att hon inte kan springa dit och ta reda på vad det är som lurar i busken. Det kan ibland kännas som att hon hallucinerar, hon skäller rakt ut mot ingenting, och vi kan stå där som fån och undra vad hon skäller åt. Då ställer jag om till min "röntgensyn" och ser dessa små små betydelselösa saker som tydligen är så läskiga, som chipspåsen igår kväll, som knappt syntes.
Det är så skoj att springa lös!
Idag har mamma tagit med mig på riktigt roliga äventyr! Först gick vi till grusplanen, där fick jag springa lös som vanligt. Sen lekte vi godissök, men jag tyckte inte det var så jätteroligt. Ibland är man faktiskt sugen på litet mer saftiga fibrer, som gräs. Mamma sa att jag såg ut som en ko.
Sen kom det ett jättestort gult monster dit, då kopplade mamma mig. Den började gräva i diket med sin konstiga snabel, vi gick till andra sidan diket och förbi monstret. Sen var vi inne i en liten lövskog. Jag tyckte det var jättespännande, och dessutom släppte mamma mig lös där också! Åh, det fanns så många spår att följa, men så fort mamma visslade kom jag tillbaka till henne. Ibland försvinner hon så plötsligt om jag inte kommer på en gång, och då blir jag orolig. Fast jag har ju lyckats hitta henne varje gång men man vet ju aldrig, en dag kanske hon försvinner för gott, så det är bäst att komma när hon visslar.
I skogen hittade vi en gammal jordkällare. Mamma tyckte det såg så mysigt ut, för där fanns stockar som människor kan sitta på, och en massa metallplattor som luktade stearin och rök. Vi gick runt runt i den lilla skogen. Mamma var så nöjd med mig att hon lovade något ännu roligare om jag skötte mig i koppel.
Så gick vi vidare, och jag trodde att vi skulle gå hem till Ronja och Elias. Men mamma gick ut i gräset bredvid vägen där människor rider på sånadär hundar med två rullande ben. Mamma tittade på mig och sa:
-Ska jag verkligen våga släppa dig lös här?
Jag tittade på henne med min allra rarast blick, och sa att det är väl klart hon kan släppa mig lös! Så där släppte hon lös mig igen! Åh, jag var så lycklig att jag var tvungen att springa flera varv så fort jag kunde. Jag snubblade i en stor vattenpöl också, men jag tror inte mamma såg det för hon skällde inte på mig.
Mamma visade mig en jättestor gräsplätt. Där satt vi och tog det lugnt en stund, sen fick jag göra litet konster och äta godis som mamma hade i fickan.
Just det ja! En gång försvann mamma sådär mystiskt igen. Ena stunden gick hon där långt bakom mig, och så var hon plötsligt borta. Det gäller att vara snabb då. Jag sprang in i skogen och sen hörde jag att mamma visslade så jag kom tillbaka, och hittade henne bakom en buske. Vilken tur! Jag började ju bli riktigt orolig där ett tag. När hon kom fram därifrån gick jag och gömde mig bakom en annan buske. Hihi. Jag satt där och väntade tills mamma vinkade till mig, hon hade nog tjuvkikat och sett var jag gömde mig.
Mamma sa något om någon hund och kopplade mig, och så gick vi hemåt igen. Det luktade jättespännande på marken, jag spårade och mamma bara drog mig vidare. Jag spårade så ordentligt att jag nästan missade att den hunden som jag kände lukten av faktiskt bara gick 10-15 meter framför oss. Efter ett tag märkte jag att det gick en hund bakom oss också. Så jag visste inte riktigt åt vilket håll jag ville gå, gick jag framåt så drog mamma mig bakåt, och om jag gick bakåt så drog hon mig framåt, hon verkade heller inte riktigt veta vilken hund hon ville hälsa på.
När vi började närma oss hemmet igen träffade vi de där jättelånga hundarna, som mamma kallar för "korvarna". Jag fick hälsa på dem och vi skvallrade litet om hundar i grannskapet. När vi kom hem så sov jag en stund, men sen orkade jag inte bara ligga där, så jag ville hitta på bus. Mamma gömde godis i en rulle som jag letade efter jättelänge. Jag blev nästan litet sur på mamma för hon hade gömt den på en så svår plats. Sen busade jag massor med pappa. Nä, nu orkar jag inte sitta här och vara still längre... hmm, jag ska nog döda mammas tofflor!
Bus och kel på er!"
Äntligen blir det valp!!
Nu kan vi hitta på en massa hundbus och aktiviteter ihop. Eller tjah, åtminstone snart när valpen blivit litet större. Jag är så lycklig för hennes räkning! De skulle ha skaffat hund tidigare i sommar men p.g.a. familje-angelägenheter var de tvungna att låta valpen gå till någon annan, men nu är det dags. Åh, vad jag längtar efter att få komma och hälsa på dem och klappa den lilla. Det är så sällan jag kommer i kontakt med valpar och de är ju bara så söta! Antagligen kommer jag att få en ny period av "åh, varför fick jag inte Dina som valp!" men det går över. Jag får be henne berätta om hur jobbig den där valpperioden verkligen är. Hehe.
Jag är väldigt kluven när det kommer till att skaffa hund. Ska man ta en omplaceringshund, som verkligen behöver en, eller en liten valp som man får arbeta med från start, lära in allt som valpen ska lära sig o.s.v. En svår balansgång tycker jag. Ofta är de som tar hand om omplaceringsdjur fast där för evigt. Det betyder så mycket att ta en omplaceringshund, både för hund och människa. Jag själv är inte en av dem som är fast. Varken det ena eller det andra väger över.
Har man fått en svår omplaceringshund så blir det nog inte lika lockande att ta en till, även om man har sett helt underbara exempel på omplaceringshundar. Det svåra är ju att man inte alls vet vad hunden har varit med om som valp och unghund. Man har ingen aning om vad den fått lära sig. Men det är också det som är tjusningen, har hunden varit med om en dålig uppväxt t.ex. så är det ju just det som är det viktiga med omplacering, att kunna ge trygghet, rehabilitera, ge den ett nytt hem och en ny familj.
Jag skulle ha jättesvårt för att ta det valet i dagsläget - men som tur är behöver jag ju inte göra det valet nu heller. Jag har Dina och hon håller mig tillräckligt sysselsatt som det är. Nu ska vi på promenad, jag önskar er en fortsatt skön dag!
Utfodring
När jag fick Dina var hon väldigt mager, det hade hon uppenbarligen varit ända sedan födseln, för i vet.utlåtandet vid valpkontrollen hade det skrivits att hon hade dåligt med hull. Jag gav henne litet mer mat än vad som stod som rekommendation på paketet, för att hon skulle få bulla upp sig litet, men efter ett tag hade hon bullat upp sig litet väl mycket. Inte så att hon blev tjock, men jag åtgärdade det innan det skulle bli problem. Det gäller att alltid vara vaken och se hur hunden ser ut, hur den mår, om den verkar litet hängig och trött o.s.v.
Det svåra är ju att de inte kan säga det till oss människor ifall de är hungriga. Äter gör de flesta oavsett om de behöver det eller inte hehe. Särskilt om de erbjuds något extra gott.
Jag försöker hålla koll på vad Dina får i sig. Har hon fått "litet gott" hos mina föräldrar t.ex. kan jag minska eller utesluta kvällsportionen helt. Det samma gäller om vi har tränat ovanligt mycket med godis en dag. Men då måste man också tänka på att hundfodret innehåller en hel del viktiga ämnen som hunden bör få i sig, som kanske inte finns i det där andra som hon fått i sig under dagen. Så det är hela tiden en balansgång. Man vill ju ha en hund som orkar vara med, som mår bra och som varken är undernärd eller övergödd.
Hur gör ni med era hundar? Hur vet ni hur mycket mat de ska ha?
Spela död
Jag bestämde mig för att hon kan få lära sig det istället, att ligga på sidan, som i "spela död". Men för att spela död måste hon ju ligga still vilket hon gärna inte gör. Hon är så ivrig att göra rätt och få godiset att hon har svårt att vara still, när hon fortfarande är osäker på om hon gör rätt. Hon kan ju sitta och ligga still så länge jag vill - så hon lär sig nog det också så småningom.
När hon har förstått att hon ska ligga still ska jag steg för steg börja hasa mig litet längre ifrån henne, och hon ska då ligga kvar. Till slut kommer hon nog att lyssna på mig redan från avstånd, och då kan vi ha en liten uppvisning.
Idag har Dina börjat förstå att hon ska ligga still när hon ska spela död. Men jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska använda för ord, och nu börjar det ju bli dags att lära in det också. Idag har jag använt mig av "pang" så det får väl bli det. Än så länge säger jag det väldigt lugnt så det låter ju inte som ett "PANG!" - det är en lugn övning och kräver väl också att jag åtminstone i början låter mjukt och lugnt så att hon inte blir uppspelt.
Det är så gulligt för hon har fått för sig att hon måste göra "dödsryckningar" innan hon ligger helt still. Först fjantar hon sig och vill inte ligga still, sen börjar hon tänka och man ser hur hon koncentrerar sig. Sen trycker hon ihop framtassarna och viftar med dem två gånger, sen suckar hon och ligger helt still (till och med ögonen och svansen är helt stilla). Jag trodde att det bara var en tillfällighet och att hon av ren frustration viftade med tassarna så, men hon gjorde så varje gång så det ingår tydligen i tricket nu haha.
Tråkig helg
Det är så härligt att jag hittat en sån plats, som är rolig för både henne och mig att gå på, samtidigt som det inte finns så mycket som drar hennes uppmärksamhet ifrån mig. Jag behövde inte ens duscha av henne när vi kom hem trots att platsen till stora delar skulle kunna beskrivas som en gigantisk lerpöl. Hon är allt ganska duktig på att lyssna på mig.
När vi kom in på vår gård träffade vi två av grannens barnbarn. Man ser direkt på barn hur pass vana de är vid hundar - och de här hade tydligen hund båda två. Så de blev inte rädda när Dina plötsligt fick för sig att hoppa upp och pussa på dem - något som absolut måste tränas bort men det var ändå skönt att de inte alls brydde sig. Jag antar att en av dem bor ihop med rottweilern som brukar vara här ibland, vad den andra pojken har för hund kan jag inte lista ut, men det gör ändå så att Dina inte är så stor i deras ögon, trots att hon nästan är i ögonhöjd med dem hehe.
De tyckte att hon var väldigt busig för att vara tre år. Hm, ganska kloka småpojkar, de kan inte vara mer än sex-sju år. Kanske också yngre än så. Kloka - men ack så "dampiga" ... de krossade nästan mina fönster när deras farmor/mormor precis flyttade in här, genom att sparka en fotboll rätt i fönstrena om och om igen. Men det hände ju inget som tur är.
Tiden böjer på sig
Jag har jättesvårt för det där med tid. Jag har inget begrepp om hur lång tid det gått från dag A till dag B. Jag tyckte det var jättelänge sen som jag var hos mina föräldrar och spelade fotboll barfota med Dina, grillade och hade det gott i solen, men det var visst bara för exakt en vecka sen, insåg jag nu. Efter födelsedagskalaset. Jättekonstigt att tiden kan böja på sig sådär.
Hemma hos mamma och pappa har vi satt upp en lina som löper tvärs över gården från altanen till lekstugan, som vi fäster Dina vid när vi är ute. Senast provade jag ändå att ha henne lös och det gick ju hur bra som helst. Men jag vågar ändå inte låta henne vara lös någon längre stund för det finns hundar i grannskapet som kan locka, samt att inte alla vill ha hundar i deras trädgårdar hehe. Men mest av allt för att hon lätt kan ta sig till bilvägar och det vore bara dumt att pröva lyckan sådär. Och hon har det ju gott med linan hur som helst...
Förutom när jag råkar sparka iväg hennes boll så långt att hon inte kommer åt den, tar sats och störtar efter den och tar sig loss på ett eller annat sätt. Det har hänt några gånger, ibland har linan lossat från altanen (och den är ändå ordentligt ditspikad) eller också har remmen som hennes koppel sitter fast i gått av... Hon verkar inte bry sig om det ett smack, hon blir varken rädd eller får ont av smällen som jag själv blir livrädd av.
Jag tänkte inte på att filma förrän Dina redan var rätt trött efter en stunds lek, så hon är inte så jätterolig längre utan vill mest vila och gosa med sin boll. Men ändå en skön tillbakablick. Hösten kom verkligen med september. Som det ska vara för en gångs skull.
Blöt häl
Jag brukar le litet åt min pojkvän när han ska ut i regnet. Idag är han inte här, men jag tänker ändå på honom. Det bästa regnskyddsplagget han har är en skinnjacka. Kanske en munktröja under med luva, och så keps under. Det roligaste är att han aldrig ens knäpper jackan, så inte undra på att han blir blöt!
De där fåfänga dagarna är för min del över för länge sen. Full mundering och ut och plaska, det är så mycket roligare så! Regnjacka, regnbyxor och stövlar. Bättre än så kan det nästan inte bli! Plötsligt är inte regnet något omöjligt väder. Det går att vara glad och pigg på promenaden även i regnet. Det är kanske inte det snyggaste, men jag skrattar nog mer åt helt fel klädda människor som går och hukar sig i regnet och ser besvärade ut på ett ganska roande vis, än åt pigga människor med god hållning iklädda regnkläder.
Jag visste att mina stövlar läckte, det upptäckte jag i våras. De har hunnit användas många många gånger sedan dess, men de har inte läckt mer, så jag fick för mig att jag inbillat mig alltihop. Men idag blev jag tvungen att kliva i flera djupa pölar och då insåg jag att det är ena hälen som läcker. Inte så farligt, men det är nog ändå dags att köpa nya stövlar. Det är bara så svårt att hitta bra stövlar tycker jag. De jag har nu har en helt annan passform än den traditionella stöveln. Kunde jag hitta ett par som sitter lika bra blir jag väldigt glad.
Regniga dagar är ändå rätt mysiga. Man kan göra mycket hemma också. Dina har lärt sig att buga idag. Det är väl inte bra att lära hunden för många saker på en gång, men ligga på sidan kunde hon redan innan egentligen, och vinka faller sig ganska naturligt för en hund när den vill ha godis och hon kan det så bra nu. Så att lära sig att buga var det nog ingen fara med, hon verkar kunna hålla isär det någorlunda. Men nu får jag ta det litet lugnt med nya saker ett tag och repetera sånt hon redan kan istället.
Fluffig äppelkaka
Jag skulle avstå från godsaker idag, jag fick med syrran på långpromenad vilket tydligen var bra eftersom hon också var sugen på något, så där fick vi båda litet distraktion. Men när jag kom hem var suget stort och plötsligt var jag igång med att baka äppelkaka igen. Den förra försvann på något mystiskt vis ur frysen ... hmm.
Hundar och barn är nog rätt lika ändå. Dina satt där i köket med mig hela tiden och "hjälpte till" genom att vara så nära mina fötter som möjligt så jag skulle tappa balansen och tappa all deg på golvet så att hon kunde få något gott att smaka på. Men det hände förstås inte, jag är van att balansera mellan hennes tassar numera...
Roligast var ändå när jag började klyfta äpplen, tyckte hon. Precis som barn tycker att det bästa med bakning är att man får slicka skålen, tycker Dina att det är underbart att få äta upp några kärnhus från äpplena. Hon kunde ju inte få alla, för det blev en del, men några la jag ändå undan så jag kunde ge henne när jag var färdig med stöket.
(Ibland när man sitter och äter äpplen bildas det en slemmig pöl mellan hennes tassar, men ögonen är frälst fästa vid äpplet och hon vågar knappt andas under hela tiden som det tar att få i sig äpplet. Det blir inte många äppelskrutt kastade i soporna här inte.)
Kakan blev jättegod. Den blev fluffigare än förra gången, kanske vispade jag äggen och sockret längre än senast, jag minns inte hur jag gjorde senast. Jag bytte också så att jag fick i mer dinkelmjöl än vetemjöl, och kan konstatera att jag lika gärna kunde ha gjort kakan på enbart dinkelmjöl. Men det borde väl ändå inte bidra till fluffigheten? Receptet finns förresten på min hemsida under rubriken "Det gröna köket" >> "Frestelser".
Nu är det hög tid för mig att hoppa i säng och drömma om kanel och äpplen och annat som gör hösten till en mysig årstid. Jag undrar vad jag ska hitta på för morgondagen. Jag borde passa på och ta en långtur med Dina. Regnar det inte alldeles förfärligt kanske jag tar med en bit äppelkaka och kaffe i termos och sätter mig ute i skogen och övar på avslappning utomhus med Dina.
Gömma benet
Liten film
Allt fler börjar upptäcka det där området där jag brukar släppa Dina lös. Litet tråkigt för det innebär att jag inte alltid kan släppa henne. Det är mest andra hundägare och hundar som går där, antagligen har de sett oss från cykelvägen som löper parallellt med grusvägen (eller vad jag ska kalla det) och tänkt att det ser så roligt ut att de också börjat gå där med sina hundar.
Nåja, jag såg att långt där borta längre fram fanns både en bil och två hundar, så jag stannade på vår sida av den långa planen (den sträcker kanske ca en kilometer rakt fram) och där övade vi litet på Dinas nya konster. De är inte särskilt avancerade, men det är ändå bra arbete för henne att lära sig nya saker. Jag tänkte prova på om hon kan göra samma saker ute som hemma och här ser ni att det gick ganska bra.
Det blev litet dumt för hon ska vara så himla nära jämt när hon ska göra sina tricks, (igår fick jag mig en klo i läppen när hon vinkade, t.ex). Jag fick backa undan med kameran då och då och såg inte riktigt vad jag filmade, men det blev visst bättre än förväntat!
Överaktivitet
Dina har alltid haft gott om överskottsenergi. Hon är alltid på väg någonstans, vill alltid att det ska hända något. Hon ser rätt jagad ut även när hon sitter ner och tar det lugnt, framför allt utomhus då. Jämför man henne med andra hundar som ser helt harmoniska ut inser man verkligen hur rastlös Dina är.
Hittills har jag försökt bli av med hennes stress med helt fel metoder. Uppenbarligen är de ju fel eftersom hon inte blivit bättre. Inspirerad främst av Cesar Millan, har jag försökt motionera bort hennes stress. Men ju mer hon rör på sig desto mer aktiv verkar hon ju bli.
Efter att ha läst Hallgrens tankar om detta inser jag hur fel jag har gått till väga. Det handlar om att trötta ut hunden mentalt. Få hjärnan att arbeta. Det kan ju hända att Cesar också hade rått mig till hjärngymnastik, vem vet. Att förlita sig så på ett tv-program är helt fel. På TV ser man hur människor gör, och hör vad de pratar om. Och bara delar av det. Vi får egentligen ingen djupare inblick i varför de gör så, vad som händer, vad de tänker på o.s.v. Men Cesar tillämpar ändå metoder som jag antagligen för det mesta kommer att ta med en nypa salt.
Det är ju klart att man blir piggare av motion. Det ser man ju också på människor, så varför skulle det inte vara så med hundar också. Och jag menar självklart inte att man ska utesluta motion, hunden behöver röra på sig, kan man inte se till att den får röra på sig tycker jag inte att man har rätt att skaffa hund från första början. Om det är du själv eller grannen som går ut med hunden kvittar väl, kan man inte gå ut med hunden själv ser man till att få hjälp med det. Lyckas man inte ska man helt enkelt inte ha hund alls enligt mig.
Jag har läst ytligt om att aktivera hunden. Det står litet här och litet där, och många säger det till mig, pratar om det. Men vadå, aktivera hunden? Har jag tänkt. Det har jag väl gjort. Det handlar förstås inte om att aktivera fysiskt utan psykiskt. Men även det trodde jag att jag hade gjort. Men ju mer jag lär mig om det desto mindre känns det som att jag vet. På ett positivt sätt. Det finns så mycket att lära sig därute, om man bara kommer åt informationen. Faktiskt så var jag inne på det här spåret helt i början när jag fick Dina, men av någon anledning övergick "köttbullemetoden" i för strikt ledarskapstänkande. Nu är jag alltså tillbaka där jag började, och nu tänker jag hålla mig kvar här.
Hjärngymnastik är något som får stå på Dinas dagliga schema nu. Men det är kanske ändå inte det viktigaste. Jag har själv förstått det nu, men nu gäller det att få alla andra att förstå samma sak. Att absolut undvika alla kamplekar och jaktlekar med henne. Inte därför (som jag tidigare tänkt) att det handlar om dominans, utan därför att det utsöndrar stresshormoner - som visserligen är bra för en för lugn hund, men när man har en pigg hund som aldrig verkar komma till ro, ska man undvika all den typen av hetsiga lekar.
Litet synd är det ju, eftersom det faktiskt är rätt kul med just de lekarna. Jag kommer förstås inte utesluta dem helt ur hennes liv, men framöver är det ändå den lugnande leken som har första prioritet. En dag kanske jag också har en harmonisk hund som kan sitta snällt bredvid mig när jag sitter på picknick... (hur mycket tror jag på det i nuläget hahaha, men inget är ju omöjligt) Sitta still kan hon ju. Det är inte det det handlar om, själva sittandet. Det är den ständiga jakten efter något intressant som det gäller. Nosen tar aldrig någon paus, ögonen flackar och hon kan helt enkelt inte bara slappna av.
Massa nya saker att komma ihåg
Idag har Dina lärt sig "Vinka" då hon vinkar med sin vänstra tass. Dessutom har vi övat litet mer på att hon ska ligga på sidan. Det lärde hon sig när tanken var att hon skulle lära sig att rulla, men hon tycker det verkar obehagligt att rulla, så hon lägger sig bara på sidan och stannar där hehe. Så idag bestämde jag mig för att hon ska få behålla det tricket, som "spela död" ... så det kunde hon egentligen redan innan, men bara med hjälp av handrörelser och helt utan ord, nu ska jag försöka få henne att koppla ljudet till handlingen.
Vi har övat massor massor, och hon tycker det är jättekul och vill inte ta några pauser. När jag går iväg för att t.ex. röka vid balkongen så kommer hon efter och nosar efter godis med en jättevaken glad blick och störtar tillbaka in i köket där vi suttit och tränat, så fort jag börjar röra på mig igen. Hihi. Det är så roligt att lära sig nya saker som innebär godsaker (som idag mest har bestått av hennes kvällsportion av maten).
Men när ska hon bli trött egentligen, det undrar jag. Förr sov hon visserligen alldeles för mycket, men borde inte en hund ändå sova ganska mycket, eller har jag helt fel? Jag läste att det är bra att hunden är aktivt vaken ca 5 timmar om dagen - men hon kräver väl minst 10 aktiva timmar om dagen innan hon kan slappna av ordentligt... Visst överdriver jag kanske litet, men ja, ni förstår kanske ändå vad jag menar.
Ena stunden får man inte och sen måste man
"Människor är så konstiga. Jag kommer nog aldrig riktigt lära mig hur de fungerar. Mamma tog med mig på en jätterolig promenad. Hon sa litet saker till mig och så fick jag godis. Hon blev jätteglad när jag struntade i att gå och hälsa på den där hunden som vi såg.
Men när vi var på väg hemåt igen tyckte jag att jag skulle imponera litet på mamma med att visa att jag faktiskt orkar springa hur mycket som helst fortfarande. Hon ska inte tro att hon kan få slut på min energi minsann! Så jag sprang och sprang och sprang och sprang. Det är så härligt när jag inte behöver ha koppel på mig och bara får springa runt, runt.
Men så fort jag var nära en lerpöl sa mamma att jag inte fick gå dit för jag skulle bli så blöt. Men jag blev ändå jätteblöt när jag sprang runt, runt. Det har ju regnat massor så det är väl klart man blir blöt då!
Det konstiga är att alltid när jag är blöt och vi kommer in, så måste jag bada. Först får jag inte bada där ute för mamma vill inte att jag ska bli blöt - och sen badar hon mig så jag blir helt jätteblöt! Jag förstår inte riktigt varför hon får blöta ner mig men jag får inte bada på egen hand. Ute gör det ju inte ens någonting för där skvätter jag ju inte ner hela lyan, som jag gör när mamma badar mig inne... Människor alltså!
Mamma trodde att jag skulle vara trött efter promenaden, leken och badet. Hihihi. Hon kan ju försöka inbilla sig det. Jag försökte busa med pappa. Han leker så sällan med mig nuförtiden, fast mamma har ju blivit jätterolig. Hon sa att hon skulle ta fram något som skulle göra mig trött, och jag fick den där saken som jag fick i födelsedagspresent av Ronja och Elias. Man får en massa godis om man drar i snöret. Fast det är litet svårt om inte mamma hjälper litegrann.
*gäsp*
Nä, nu ska jag nog ta och sova en stund. Mamma kanske har rätt, jag blev visst litet slö efter en lång kamp med mojängen för att få litet godis... Vi hörs en annan gång!"
Dumma mamma
Dagen började fint för Dina med en morgonpromenad i solsken och när "mamma" (d.v.s. jag) fick för sig att bada Dina hoppade hon snällt och fint i badkaret, vilket hon annars sällan har gjort. Att bada står inte med på topplistan direkt (om det inte handlar om pölar och fria vatten förstås). Men idag stod hon snällt där och lät sig badas länge och väl och helt utan något bråk, vilket slutade med både förvåning och jättemycket beröm och lite av Dinas favoritgodis.
Sen fick jag för mig att jag skulle städa (snarare sanera) hela badrummet och ville vädra i lägenheten under tiden, så jag lät balkongdörren och köksfönstret stå öppet. När jag väl var färdig därinne efter kanske en timmes skrubbande och skvättande, hittade jag stackars Dina hopkrupen på sin lilla bädd med bokstavligt talat hackande tänder. Inte tänkte väl jag på att hon blir kall när hon är blöt och dörren står på vid gavel...
Så det var snabbt på med ett stort badlakan. Annars tycker hon inte riktigt om att ha saker på sig och skakar av sig det men nu kurade hon ihop sig i lakanet, fortfarande huttrande. Det var så synd om mitt "lilla" knyte så jag la mig på golvet med henne och försökte värma henne litet så vi hade ett riktigt myskalas.
Men hon skakar fortfarande rejält. Det gör hon säkert helt medvetet bara för att jävlas och ge mig dåligt samvete. Och det lyckas hon bra med, så nu ska jag låta henne hoppa upp i min säng så hon kommer undan det kalla golvet. Och vira in henne i mitt täcke minsann.
Borde förresten lägga mig och vila själv också för jag fick med stor sannolikhet en lätt hjärnskakning i lördags för det är fortfarande konstigt. Haft svårt att koncentrera blicken längre bort, nu har det blivit bättre men kan till exempel inte se på tv ens en halvtimme utan att det blir dimmigt i huvudet. Men jag orkar inte bara ligga och ta det lugnt hela tiden heller.
Väskor
För några veckor sedan satt jag och tittade litet efter praktiska väskor för hundpromenader och aktiviteter. Ofta är tjejbyxor inte alls gjorde för att förvara någonting i fickorna. Jag gillar både den tajta och den lösa modellen av byxor, och de lösa har ju ofta stora sidofickor, men de är så långt ner att det är svårt att snabbt få upp en godbit om man ska berömma hunden. Men de flesta byxor har fickor som det inte riktigt får plats någonting i. Det samma gäller kjolar, och oftast finns det ju inga fickor alls i kjolar.
Väskan ska helst rymma både bajspåsar, godis, mobil och nycklar, och gärna en boll. Ett plus är ju om det dessutom finns en plats för en visselpipa eller klicker. Inte för att jag själv använder mig av något av det, men det skulle jag ändå kalla en komplett hundväska. Mobilen är heller inte särskilt viktig för min del, men det är något många har svårt att lämna ifrån sig. Själv lämnar jag nästan alltid telefonen hemma när jag går ut och går.
Det är något jag ibland får litet sura kommentarer för, men bara för att vi lever i ett mobilsamhälle betyder det inte att jag måste vara tillgänglig dygnet runt. Så var det ju förr i tiden, tänk tiden före nummerpresentatörerna då, då kunde man inte ens veta ifall någon hade ringt eller ej. Och inte var det hela världen. Nu kan jag åtminstone se om någon hört av sig och ringa upp när jag kommit in. När jag är ute och går så är jag ute och går. Jag vill kunna koncentrera mig på Dina, träningen eller promenaden istället för telefonen. Men det var inte mobiler det skulle handla om nu.
Jag hittade en del praktiska väskor i olika internetbutiker. Det finns väskor man kan fästa i kopplet, eller i skärpet, haka fast i jackan eller byxorna. De finns i olika storlekar och i olika syften. Men plötsligt slogs jag av tanken på en helt vanlig midjeväska. En sån där som alla pappor har när de är turister och ser fjantiga ut hehe. Det är kanske inte så snyggt, men det är väl inte så mycket snyggare med väskorna som hakas fast i byxlinningen heller, ser väl ungefär likadant ut, tänker jag.
En sån hade jag när jag var liten. Och den var faktiskt rätt snygg för att vara midjeväska, svart med litet disktreta färger. Den skulle ju bli en perfekt hundväska! Så jag ringde till mamma och bad henne leta upp den. Det enda felet är väl själva skärpet på den, insåg jag när jag fick den. Den hade gärna fått vara svart istället för lysande lila, men det är inte hela världen. Jag är jättenöjd över den, den har plats för allt jag nämnde, med tre olika fickor så man vet var man har sakerna. Mycket praktisk och allting är lättillgängligt under promenaderna. Och det ser inte så fånigt ut om man har den i sidan och inte rätt på magen. *s* (dessutom mer praktiskt att ha den på höger sida då man lätt slinker ner med handen och plockar fram en godbit när det behövs, om man nu tränar med "köttbullemetoden")
Vägrar släppa "byten"
Varför ställa till med sånt bråk över pinnar och kottar då? Jo, därför att det inte alltid handlar om pinnar och kottar. Ibland har hon någonting mycket värre, och om hon ska släppa det måste hon också lära sig att släppa pinnen. Det absolut värsta är när hon hittar hela döda fåglar. Då finns det ingenting som kan få henne att lossa den. Börjar jag få övertaget och hon inser att hon bara har två val, väljer hon alternativ två: sväljer den hel innan jag hinner få tag i den. Det är riktigt illa.
Den värsta gången när det kommer till fåglar var en gång då hon hittade en stor död duva. Vi gick med henne jättelänge bara för att hon skulle tröttna och släppa den, men nä-e då! Till slut blev vi helt desperata och försökte bända loss den ur hennes käftar med pinnar och slutligen tog jag i den äckliga fågeln för hand och drog. Detta var första gången hon visade att om hon inte får bära så tänker hon svälja.
Jag såg hur hon bit för bit lät fågeln sjunka ner i halsen och jag blev ju helt hysteriskt (ja, det är väl inte det bästa att bli hysterisk, men det blev jag då). Jag slog henne då måste jag erkänna. Det var enda gången jag slog henne och jag kommer aldrig att göra det igen. Det hjälpte ju inte då, så varför skulle det någonsin hjälpa att slå hunden - men framför allt så känns det fruktansvärt att slå sin hund! Jag höll i fågeln och Dina bet så det krasade, jag hade en vinge i handen, hon hade resten av fågeln någonstans mellan strupen och matsäcken.
Konstigt nog har det inte blivit några komplikationer av hennes fågelätande. Självklart måste man avmaska - men hon borde ju få ont. Bli sjuk. Vissa fåglar är ju inte direkt dagsfärska heller som hon stoppat i sig.
Den enda gången som det gått illa var när hon hittade ett märgben som hon vägrade släppa. När jag såg att hon tänkte svälja den när vi bråkade om den bestämde jag mig istället för att ta det hemma. Där kan jag binda fast henne så att hon inte kan böja sig ner. Till slut släpper hon bytet och då är jag där och tar det ifrån henne. Hon kan ju inte svälja ett helt märgben, då kan det inte gå bra.
När vi kom in upptäckte jag dessvärre att hon lyckats fastna med benet runt hakan. Den var innanför huggtänderna. För att ni ska förstå någorlunda hur jag menar att den satt fast har jag den här bilden på hur det såg ut.
Vi försökte lirka loss den. Länge. Jag var rädd att tänderna skulle gå av om vi tog i för mycket, så till slut lät vi henne vara. Hon kanske lyckades bättre själv. För hon försvarade fortfarande sitt byte och bet ihop ordentligt för att vi inte skulle kunna ta det. Efter en stund gick hon till vattenskålen om och om igen, hon var uppenbart törstig. Då insåg jag att även hennes tunga hade fastnat därunder.
Snart var det inte heller roligt för Dina, och hon kom villigt till mig för att få hjälp att få bort obehaget. Där såg jag hur tungan klämdes fast under benet och hon försökte slita loss den. Vi försökte lirka igen, men det gick helt enkelt inte. Jag ringde till mamma och sa att vi får åka till veterinären kommande dag. Det var så sent att djurkliniken förstås hade stängt då.
Men när vi gick och la oss med oro i hjärtat, började Dina verkligen bli desperat och hon slet på benet med sina tassar och blev helt hysterisk. Jag hörde ett duns och studsade upp ur sängen. Hon hade lyckats få bort benet och snabbt var jag där och tog den innan hon fick för sig att börja gnaga på den igen. Det slutade trots allt bra, men kom ihåg detta när ni ger märgben till era hundar! De ska vara så stora att hunden inte ska kunna svälja den hel, och se till att de är så stora att de inte kan fastna med den runt käken!
Det här med "Loss" är något av det svåraste att jobba med henne med. Hon vet vad det betyder. För om hon är på humör så släpper hon det hon har i munnen. Men det är ytterst sällan hon vill. Hon vill antingen ha dragkamp eller att man ska jaga henne, när det handlar om lek. Självklart belönar jag henne inte med det om hon inte släpper, men jag vet inte hur alla andra människor i hennes omgivning gör med den saken. Kanske har hon lärt sig att det lönar sig, att hon får som hon vill till slut.
När det gäller ätbara saker går det absolut inte att muta henne med andra godbitar, oavsett vad man erbjuder henne. Så ja, detta är ett stort problem. Kanske finner jag lösningar i böckerna jag lånat, men jag tar ändå gärna emot tips på hur jag ska gå till väga med det här, för uppenbarligen har inga av mina egna metoder funkat - och jag har provat en hel del olika. Så vad säger ni?
Fördjupning med Hallgren
Biblioteket här i min stadsdel är väldigt liten och jag trodde inte att jag skulle finna så mycket hundböcker, men några fanns det, och där fanns flera böcker av Hallgren. Jag kikade litet på M. Mohlins bok, minns inte titeln på den och den fanns inte med på min lista heller, men jag bestämde mig ändå till slut för två böcker av Hallgren: Problemhund och Hundproblom, samt Lyckliga Lydiga Hundar.
Får se om jag hinner plöja igenom dem båda till slutet av månaden nu, annars är det ju inte omöjligt att låna om heller. Jag tycker det är jättemysigt att bara sitta ner och läsa, oavsett vad det är för bok nästan, men det finns ju så mycket annat också som pockar på min uppmärksamhet, inte minst hunden. Men det ska bli intressant att läsa, och jag kommer att kommentera böckerna litet senare i månaden.
Som jag skrev här om dagen, hösten är här. Dina har nästan fällt färdigt verkar det som, jag trodde inte att det skulle vara så snart över, men man ska nog inte ropa hej än.... Hon ser så liten och smal ut nu i sin nya päls, trots att hon alltid är ganska tunnhårig. Det är så tråkigt när vinterpälsen kommer fram för hon blir så sträv, som en terrier. Annars har hon helt silkeslen baby-päls om somrarna och det är så gosigt så! Hon får ofta beröm för det.
Lydnadskurs nivå 1
Sedan hämtades hundarna, de var i alla storlekar och åldrar, renrasiga som blandraser. Små valpar och vuxna hundar blandat, med ungefär samma krav på lydnad, där gjorde man inte någon större skillnad på hund och hund, när det kommer till vad man kan kräva av hunden, däremot jobbade man på hundens nivå när det gäller träningsteknik, alla hundar är individuella och behöver olika metoder.
Övningarna var ungefär de samma som vi gick igenom på min allmännlydnadskurs. Skillnaden var ändå stor, instruktören var mycket mer engagerad i träningen och tog sig tid för varje hund. Hans metoder var ganska tuffa, alltså hårda. Men där fanns hundförare som synbart tränade med fokus på positiv förstärkning också.
Det enda som jag blev litet tveksam till var när han pratade om hundarna i nivå 3. Där är det meningen att hunden ska vara totalt undergiven. Han beskrev det som att "människor som inte vet något om hundar tycker sig se en rädd hund som springer med svansen mellan benen, men det handlar bara om en totalt lydig hund."
Jag skulle inte vilja ha en hund som kryper med vikta öron och svansen mellan benen så fort jag umgås med den. Jag bryr mig inte om hur mycket han sysslat med hundar, hur stor erfarenhet han har och vad han lärt sig om hundar - jag vill ha en hund som ser glad och pigg ut när den tittar på mig. Jag trodde att den kommentaren skulle sätta spår för mina iakttagelser i övrigt under kursen, då han pratade om detta under teori-delen.
Men när jag såg honom arbeta med hundarna kunde jag ändå inte låta bli att imponeras. Han var mycket skicklig. Men jag har en känsla av att jag inte skulle bli så glad av att deltaga i en lektion på nivå 3.
Kloklippning
Men ibland måste man ju klippa också. Det verkar ju helt omöjligt att veta var pulpan går, och ibland händer ju olyckor. Idag hände en olycka. Det gör ont i hjärtat att höra det där pipet som säger att "det där gjorde ont!" se blodet komma från tassen och veta att man själv är orsaken till det. Men jag visar förstås inte min osäkerhet för Dina utan behåller lugnet och fortsätter pilla litet på tassen så att hon inte ska bli alltför rädd. Men hur långa ska klorna vara egentligen? Jag vet verkligen inte. Jag måste komma ihåg att rådfråga när jag går till veterinären nästa gång, jag glömde ju det senast.
Dessutom är Dina en klobitare. Jag vet inte om det beror på att de är för långa, eller om hon bara gör det av någon annan anledning, som för att rengöra dem eller något. Det här med klor är verkligen svårt! Det hjälper inte hur mycket jag än läser om det, det är ändå hur svårt som helst. När jag hade katter var det mycket enklare. Dem ser man ju oftast pulpan på. Och så är de lättare att hålla fast hehe.
Hösten - hundens årstid
Idag började hösten enligt kalendern. Jag tycker visserligen att den har börjat för en halv månad sedan även om det varit en del riktigt fina dagar, men vem har sagt att hösten kännetecknas av fulhet?
Jag förknippar hösten med hundar, eller hundar med hösten. Jag vet inte varför, men jag tycker helt enkelt att det är hundens årstid. Någon annan som förstår varför? Tala i så fall om det för mig, så jag också förstår vad det är med hösten och hundarna. Kanske är det den vackra höstnaturen. Svamparna. Kanske är det sommaren som varit för varm för hunden som gör hösten litet mer behaglig och får mig att associera dem till varandra?
Det tråkiga är ju att dagarna blir kännbart kortare. Det är fruktansvärt trist att jag inte började med Dinas träning tidigare. För nu blir det snart svårt att släppa henne när det är mörkt, de ljusa timmarna är det meningen att jag ska tillbringa på jobbet och jag tycks väl vara den enda av oss som engagerar sig i henne. Jag hatar att jobba! Det förstör hela mitt liv. Hur kan man slösa bort den viktigaste delen av dagarna på att jobba. Tjäna andra, tjäna pengar åt andra, tjäna skattepengar åt staten och kommunen. Slita ut sin kropp och bli bitter över att inte hinna med något meningsfullt i livet. Jag hatar det. Nu är det sagt.
Och här sitter jag, hemma istället för på jobbet idag igen. Gårdagens trötthet sitter fortfarande i och jag känner mig som en gamling på väg mot pärleporten, det kan inte vara hälsosamt att vara såhär trött. Jag blir gammal i förtid. Dina verkar också trött för hon bara sover och sover och sover.
