Det tog inte lång tid innan min gamla klasskompis från gymnasiet ringde till mig som på beställning. Jag minns att jag gick på fotbollsplanen på väg hem, då han med desperation i rösten undrade om jag kände någon som kunde tänkas vilja ha en hund. En hund som skulle avlivas inom ett par dagar om inte han lyckades hitta ett hem åt henne. Jag lyssnade på hans berättelse om Dina.

Hon var en ettårig labradorblandning som redan hade blivit omplacerad som valp eftersom första ägaren börjat plugga och inte hade tid med en valp. Sedan hade hon hamnat hos min gamla klasskamrat och hans pojkvän, men när de hade gjort slut kunde han inte lämna Dina hos exet eftersom han behandlade henne illa. Men själv kunde han inte ha henne eftersom han knappt hade någonstans att bo och reste mycket.

Han hade tagit med henne hit till stan, där ett lesbiskt par gjort ett försök att ha henne. Men de hade tröttnat på henne redan efter en dag! Hon låg inte still i ett hörn som de hade förväntat sig (hur kan man förvänta sig något sådant av en ettåring!?) och hotade nu alltså med avlivning. Ingen kunde vilja ha en sån hund tyckte de.

Jag sa att jag var intresserad, men jag måste få litet tid på mig att planera först. Tankarna snurrade. Jag hade ganska nyligen träffat min pojkvän, och jag undrade om han var allergisk. Och skulle jag i så fall låta det hindra mig? Vad går först? Jag ringde till honom och kände mig fånig som bara efter tre månaders förhållande nästan fråga honom om lov att skaffa mig en hund. Men vad kunde jag göra? Han kanske var han med stort H, kanske inte, men jag måste ändå fråga honom hur dumt det än kändes så i början av förhållandet.

Han blev förvånad minst sagt. Men jag förklarade läget och han tyckte att jag skulle ge henne en chans. Och det tyckte mamma också. Jag blev glad, visserligen verkade hon rent omöjlig att handskas med, men jag hade ju redan förberett mig ett tag mentalt att en dag handskas med en svår hund, men att det skulle ske nu, så plötsligt! Jag kunde ju åtminstone ge henne en ärlig chans. Jag skulle göra vad jag kunde, och visade det sig att hon var för hemsk skulle jag få ta ett svårt beslut. En hund som hade flyttat så mycket, framför allt under sitt första levnadsår, kanske bara hade en väg att gå... Men jag skulle inte ge upp i första taget.

Egentligen hade jag velat se på hunden först, bekantat mig med henne innan jag gjorde mitt val, men tjejerna var bestämda, det fanns inte plats för en förtitt, antingen skulle jag få henne eller också skulle de avliva henne på en gång. Det fick bära eller brista.

Jag var verkligen nervös när jag skulle möta tjejerna som kom med hunden till mig. Jag mötte dem vid parkeringen, de gav mig Dina och hennes saker, koppel, två halsband, en boll och litet mat och annat. De sa att hon är omöjlig att gå med, så jag måste vara hård. Sedan stack de. Där stod jag med hjärtat hårt bankande med en helt okänd hund. Jag måste visa mig stark, nu var inte läge för oro, och så promenerade vi hem till Dinas nya hem. Och visst var hon svår att gå med, men hon var söt. Jag hade varit orolig för att jag skulle tycka att hunden var ful - hur skulle jag då orka kämpa med henne? Det här skulle nog gå bra.

När jag kom hem såg jag i papprena jag fått med, att det var Dinas ett-års dag just den dagen, 2:a februari 2006. Jag kramade om den förvånansvärt snälla och tillitsfulla hunden och grattade henne. "Du har fått världens bästa present på din ett-årsdag" sa jag. "Du har nu kommit hem." Sen grät jag litet av känslosvallet som kom över mig. Ja, jag blir litet tårögd nu i skrivande stund vid tillbakablicken och minnet av den dagen. Stackars hund, hur kunde någon tycka illa om henne? Hur kunde någon låta en sån liten raring flytta omkring så mycket? Jag skulle aldrig någonsin släppa henne ifrån mig! Hon förtjänade att få ett tryggt och fast hem. Här fick hon alltså sitt femte hem under sitt första levnadsår. Att få henne att lita på att hon skulle få stanna här skulle inte bli det lättaste.

Jag hade gått i flera år och funderat på om jag borde skaffa mig hund. Jag var ensam och halvt apatisk, det kunde gå dagar och till och med veckor utan att jag ens gick utanför dörren! En hund skulle tvinga mig till att ta tag i livet, en hund skulle innebära att jag lämnade hemmet flera gånger om dagen. Jag skulle få rutiner, jag skulle ha någon att bry mig om, jag skulle ha någonting att göra och fokusera på.

Men jag visste inte vilken sorts hund som skulle vara den bästa för mig. Jag hade visserligen tidigare haft två hundar i mitt liv, som barn, men båda ganska kortvarigt eftersom de inte fick vad de behövde hos oss. Detta minns jag som en skräckupplevelse, hundar som mådde mycket dåligt, andra gången pappa kom hem med en hund hade jag lärt mig att inte fästa mig vid den, jag visste att mamma inte accepterade hunden och även den här hunden skulle bli kortvarig i vårt hem.

Så jag tvekade förstås. Skulle jag verkligen klara att ta hand om en hund och ge den vad den behöver? Eller skulle min apatiska tillvaro göra så att jag inte skulle orka gå ut med hunden, träna den och ge den allt det som en hund behöver? Det hade jag svårt att tro, men jag tänkte noggrannt över dessa saker. Konstigt nog var det just mamma som tryckte på om att jag skulle skaffa hund. Hon, som hade bannlyst hundar från sitt hem, och varit så grym mot familjens hundar. Hon skulle till och med betala för hunden, inom rimliga gränser förstås. Antagligen tänkte hon som jag, jag behövde få ändring på min livsstil.

Jag började titta runt på hundannonser på internet och i tidningar. Mest för skojs skull, och för att vänja mig vid tanken på att kanske faktiskt bli hundägare. Jag har ju alltid älskat hundar, jag är bara rädd för att fästa mig vid dem alltför lätt - jag hade ju fått uppleva hur ont det kunde göra om någonting gick fel. Jag tittade på små hundar, men de har aldrig lockat mig särskilt mycket.

Jag tittade på valpar och kennlar och omplaceringshundar. Helst ville jag förstås ha en söt liten valp att forma från start. Men jag fastnade ändå för omplaceringshundarna. Det finns så många därute som behöver hjälp, fina hundar som råkat illa ut i livet. Till slut ville jag öppna mitt hem för alla världens hemlösa hundar. Hur skulle jag kunna välja? Jag började fundera kring litet svårare hundar. De kräver mycket mer av ägaren, men det var också precis vad jag behövde.

Jag var arbetslös och hade all tid i världen för att fullt engagera mig i en hund. Och en snäll väluppfostrad hund hade inte krävt den fokusering som jag var ute efter. Och jag började känna mig mentalt beredd på att handskas med en ganska svår hund, jag kunde trots allt rätt så mycket om hundar och ville verkligen träna intensivt med en hund, så en mellanstor litet svår hund var vad jag ville ha.