Ibland brukar jag sätta igång Dinas hjärna med hjälp av en toapappersrulle. Jag lägger några godbitar i rullen och knycklar ihop den och ger den till Dina så får hon gräva fram godiset. Det är den allra enklaste metoden. Men det är roligare när man gör litet mer av det hela.

Då viker jag ihop ena änden av rullen och lägger i några hårda godbitar (leversnittar eller dylikt)  i den, viker ihop andra änden så det blir som en liten marackas. Sen skramlar jag litet med den och låter hunden nosa på den. Sen får hon sätta sig någonstans, oftast i köket, medan jag går runt och skramlar med marackasen litet överallt i lägenheten och gömmer den på något litet klurigt ställe. Med klurigt menar jag att det ska bli en liten utmaning för hunden att plocka fram rullen från gömstället.

Sen går jag till köket till en ivrig hund som oftast sitter i lutande läge (för att få se så mycket som möjligt utan att behöva göra mig upprörd över att hon flyttat på sig hihi...) Jag säger "sök". Ja, jag har provat att säga litet vad som helst, ordet har ingen betydelse för henne, bara jag låter på ett visst sätt och gör en utsvävande gest med handen förvandlas hon till en tecknad seriefigur som springer på stället utan att komma fram i en sekund, sen är hon "swisch!" borta.

I och med att godiset är i pappersrullen så blir det litet svårare för henne att hitta den, så det kan ta ganska lång tid. En gång letade hon i över en halvtimme. Vilket tålamod! På det sättet får hon verkligen använda sin nos ordentligt. När hon väl har hittat den måste hon lösa problemet med att komma åt den, och sedan återigen fundera över hur hon ska få ut godiset. Jätteskoj!