Idag har jag mått skit. Jag trodde aldrig att det skulle gå att få Dinas uppmärksamhet när jag var så nere, men jag provade ändå att släppa henne lös och det gick bra - bortsett från att hon testade mig genom att lägga sig pladask på magen i en lerpöl. Skadan var ju redan skedd, men det är inte bara det det handlar om, hon ska lyssna när jag inte vill att hon gör något visst och vi bråkade litet, men hon la sig ner igen och till slut orkade jag inte med det gick surt iväg, självklart lunkade hunden efter med svansen hängandes.

Men jag lät henne springa iväg och hon jagade fåglar och hade så skoj. Jag provade att vända och gå åt andra hållet vid ett flertal gånger för att se hur snart hon skulle upptäcka det. Ibland tog det sin tid men hon kom alltid skuttandes efter mig, vid sista vändningen tittade hon på mig som "Vad håller du på med egentligen?" hihi.

Dessutom kastade vi boll och hon började förstå det där med apport, att det faktiskt är roligt att lämna tillbaks bollen för då får hon jaga den igen. Men hennes största motivation är fortfarande godiset.

Senare lyckades jag även locka med killen ut så att han fick uppleva hur det är att ha henne lös. Han kastade boll och nu var bollen riktigt rolig tyckte Dina. Dessutom gick hon mycket mer med oss, det var antagligen flockkänslan som fick henne att hänga efter oss på nära håll, det är roligare att vara med klungan än ensam medan resten av flocken är samlade. Vi blev ändå litet förvånade för hon brukar sköta sig sämre i koppel när vi är ute allihop istället för två och två, så vi trodde att hon skulle vara litet mer trotsig nu också, men som sagt, det kanske är flockkänslan som fick henne att följas åt en stor del av vägen.

Det är jättekul att vara ute med henne, men så fort jag kommer hem igen blir jag helt konstig. Orkar inte vara ledsen. Men jag har ändå en gott&blandat-påse här, och en dubbelnougat, som jag ska äta till filmen vi ska se strax. Mums! En apelsin ska jag nog också ta. *slurp*