Det tog inte lång tid innan min gamla klasskompis från gymnasiet ringde till mig som på beställning. Jag minns att jag gick på fotbollsplanen på väg hem, då han med desperation i rösten undrade om jag kände någon som kunde tänkas vilja ha en hund. En hund som skulle avlivas inom ett par dagar om inte han lyckades hitta ett hem åt henne. Jag lyssnade på hans berättelse om Dina.

Hon var en ettårig labradorblandning som redan hade blivit omplacerad som valp eftersom första ägaren börjat plugga och inte hade tid med en valp. Sedan hade hon hamnat hos min gamla klasskamrat och hans pojkvän, men när de hade gjort slut kunde han inte lämna Dina hos exet eftersom han behandlade henne illa. Men själv kunde han inte ha henne eftersom han knappt hade någonstans att bo och reste mycket.

Han hade tagit med henne hit till stan, där ett lesbiskt par gjort ett försök att ha henne. Men de hade tröttnat på henne redan efter en dag! Hon låg inte still i ett hörn som de hade förväntat sig (hur kan man förvänta sig något sådant av en ettåring!?) och hotade nu alltså med avlivning. Ingen kunde vilja ha en sån hund tyckte de.

Jag sa att jag var intresserad, men jag måste få litet tid på mig att planera först. Tankarna snurrade. Jag hade ganska nyligen träffat min pojkvän, och jag undrade om han var allergisk. Och skulle jag i så fall låta det hindra mig? Vad går först? Jag ringde till honom och kände mig fånig som bara efter tre månaders förhållande nästan fråga honom om lov att skaffa mig en hund. Men vad kunde jag göra? Han kanske var han med stort H, kanske inte, men jag måste ändå fråga honom hur dumt det än kändes så i början av förhållandet.

Han blev förvånad minst sagt. Men jag förklarade läget och han tyckte att jag skulle ge henne en chans. Och det tyckte mamma också. Jag blev glad, visserligen verkade hon rent omöjlig att handskas med, men jag hade ju redan förberett mig ett tag mentalt att en dag handskas med en svår hund, men att det skulle ske nu, så plötsligt! Jag kunde ju åtminstone ge henne en ärlig chans. Jag skulle göra vad jag kunde, och visade det sig att hon var för hemsk skulle jag få ta ett svårt beslut. En hund som hade flyttat så mycket, framför allt under sitt första levnadsår, kanske bara hade en väg att gå... Men jag skulle inte ge upp i första taget.

Egentligen hade jag velat se på hunden först, bekantat mig med henne innan jag gjorde mitt val, men tjejerna var bestämda, det fanns inte plats för en förtitt, antingen skulle jag få henne eller också skulle de avliva henne på en gång. Det fick bära eller brista.

Jag var verkligen nervös när jag skulle möta tjejerna som kom med hunden till mig. Jag mötte dem vid parkeringen, de gav mig Dina och hennes saker, koppel, två halsband, en boll och litet mat och annat. De sa att hon är omöjlig att gå med, så jag måste vara hård. Sedan stack de. Där stod jag med hjärtat hårt bankande med en helt okänd hund. Jag måste visa mig stark, nu var inte läge för oro, och så promenerade vi hem till Dinas nya hem. Och visst var hon svår att gå med, men hon var söt. Jag hade varit orolig för att jag skulle tycka att hunden var ful - hur skulle jag då orka kämpa med henne? Det här skulle nog gå bra.

När jag kom hem såg jag i papprena jag fått med, att det var Dinas ett-års dag just den dagen, 2:a februari 2006. Jag kramade om den förvånansvärt snälla och tillitsfulla hunden och grattade henne. "Du har fått världens bästa present på din ett-årsdag" sa jag. "Du har nu kommit hem." Sen grät jag litet av känslosvallet som kom över mig. Ja, jag blir litet tårögd nu i skrivande stund vid tillbakablicken och minnet av den dagen. Stackars hund, hur kunde någon tycka illa om henne? Hur kunde någon låta en sån liten raring flytta omkring så mycket? Jag skulle aldrig någonsin släppa henne ifrån mig! Hon förtjänade att få ett tryggt och fast hem. Här fick hon alltså sitt femte hem under sitt första levnadsår. Att få henne att lita på att hon skulle få stanna här skulle inte bli det lättaste.