Jag hade gått i flera år och funderat på om jag borde skaffa mig hund. Jag var ensam och halvt apatisk, det kunde gå dagar och till och med veckor utan att jag ens gick utanför dörren! En hund skulle tvinga mig till att ta tag i livet, en hund skulle innebära att jag lämnade hemmet flera gånger om dagen. Jag skulle få rutiner, jag skulle ha någon att bry mig om, jag skulle ha någonting att göra och fokusera på.

Men jag visste inte vilken sorts hund som skulle vara den bästa för mig. Jag hade visserligen tidigare haft två hundar i mitt liv, som barn, men båda ganska kortvarigt eftersom de inte fick vad de behövde hos oss. Detta minns jag som en skräckupplevelse, hundar som mådde mycket dåligt, andra gången pappa kom hem med en hund hade jag lärt mig att inte fästa mig vid den, jag visste att mamma inte accepterade hunden och även den här hunden skulle bli kortvarig i vårt hem.

Så jag tvekade förstås. Skulle jag verkligen klara att ta hand om en hund och ge den vad den behöver? Eller skulle min apatiska tillvaro göra så att jag inte skulle orka gå ut med hunden, träna den och ge den allt det som en hund behöver? Det hade jag svårt att tro, men jag tänkte noggrannt över dessa saker. Konstigt nog var det just mamma som tryckte på om att jag skulle skaffa hund. Hon, som hade bannlyst hundar från sitt hem, och varit så grym mot familjens hundar. Hon skulle till och med betala för hunden, inom rimliga gränser förstås. Antagligen tänkte hon som jag, jag behövde få ändring på min livsstil.

Jag började titta runt på hundannonser på internet och i tidningar. Mest för skojs skull, och för att vänja mig vid tanken på att kanske faktiskt bli hundägare. Jag har ju alltid älskat hundar, jag är bara rädd för att fästa mig vid dem alltför lätt - jag hade ju fått uppleva hur ont det kunde göra om någonting gick fel. Jag tittade på små hundar, men de har aldrig lockat mig särskilt mycket.

Jag tittade på valpar och kennlar och omplaceringshundar. Helst ville jag förstås ha en söt liten valp att forma från start. Men jag fastnade ändå för omplaceringshundarna. Det finns så många därute som behöver hjälp, fina hundar som råkat illa ut i livet. Till slut ville jag öppna mitt hem för alla världens hemlösa hundar. Hur skulle jag kunna välja? Jag började fundera kring litet svårare hundar. De kräver mycket mer av ägaren, men det var också precis vad jag behövde.

Jag var arbetslös och hade all tid i världen för att fullt engagera mig i en hund. Och en snäll väluppfostrad hund hade inte krävt den fokusering som jag var ute efter. Och jag började känna mig mentalt beredd på att handskas med en ganska svår hund, jag kunde trots allt rätt så mycket om hundar och ville verkligen träna intensivt med en hund, så en mellanstor litet svår hund var vad jag ville ha.