Ska man bli irriterad eller tacksam?
Vi har börjat gå ut med min granne och hans hund. Grannen är ganska bra på hundar och ger en hel del tips. Han är jättesnäll och har bjudit med mig på allmännlydnadskursen han går på med sin hund. Och ger mig papper att läsa från kurserna m.m. Han är engagerad i Dina och vill hjälpa till med att få pli på henne.
Det har hela tiden funnits ett litet "men" ... Han verkar litet skum på något vis och jag har inte riktigt förstått mig på honom, men nu är det ett MEN. Det känns som att han vill ta över Dina från mig helt. Han sa t.ex. att när han har fått pli på dem så ska han lära dem att springa med cykel. Sen rättade han sig snabbt och sa att när Daisy (hans hund) blivit litet lugnare ska han lära henne. Men han sa "dem".
Dessutom tror han att han har fått ordning på Dina. Idag bytte vi hundar en stund så att han kunde träna henne litet mer, och visst gav det resultat till slut - som alltid när man har ryckt och skällt i en kvart. Han sa att hon nog nått en vändpunkt ikväll, men jag vet nog bättre. För den vändpunkten ser man vid alla längre promenader, hon lugnar ner sig till slut efter långt tålamodsprövande rättande. Men hon är alltid likadan sedan.
Han verkar vägra tro på att hon kan gå lugnt med mig. Det är faktiskt inte helt sällan jag kan få henne att gå någorlunda lugnt med mig, ibland även i "fot". Han tror stenhårt på att jag inte kan kontrollera henne - bara för att hon blir extremt envis och bråkig när vi möter andra. Men när hon väl har fått gå en stund med "de andra" lugnar hon till slut ner sig, det är inget nytt, men det vill han inte alls lyssna till.
Det är jättebra träning för Dina att vi går de här promenaderna ihop. Men det är så himla irriterande att han inte tror att jag har någon kontroll alls över henne när han inte är med. Jag vet helt enkelt inte om jag ska bli irriterad på honom eller om jag ska vara tacksam för hjälpen. Eller varför måste jag välja det ena eller det andra? Jag är nog både och.
Det är så svårt att motivera varför jag ens är irriterad. Så irriterad att jag inte har någon ro i kroppen för att gå och lägga mig nu. Det är det läskiga med nya bekantskaper, särskilt i grannskapet; om man inte längre vill så måste man nästan flytta för att slippa olustkänslor. Jag vet inte hur man hanterar sånt här hehe.
Haha ja ibland är jag allt tacksam. Men ibland kan man inte låta bli att bli lite sur. Oftast hänger han med på turer, vi går tillsammans, och han tar själv små runder med Nemo. Men det är ju jag som står för allt annat, så ibland kan jag tycka att han kan göra lite lite mer så att det åtminstone underlättar för mig (som tex när jag var tvungen att jobba över en massa igår).
Men han lär sig snabbt. Pratade nyss med honom "jag kanske hade tänkt fiska med en arbetskamrat idag efter jobbet.. men jag tar nog det på torsdag istället eftersom du jobbar mycket idag också!". Haha.
jag förstår din irritationen men också att du tycker det är snällt. Glöm bara inte bort att det är DIN hund och att det är DU som är ägaren. Visa honom det också ibland så han inte tar åt sig all ära för träning o sånt :)
Berätta för honom hur du känner vad gäller det hela. Så här är det säger du och lyssnar du inte på det kan du dra åt helvete. Du får en chans. Samtidigt... som jag är väldigt tacksam för allt du hjälpt mej med så tar jag inte att du inte lyssnar på mig och inte tror att jag klarar någonting alls. Så var det med den saken och nej du behöver inte flytta om det skär sig bekantskapen. Varför ska du göra det?
Ja det är väl ett bra sätt att bli av med dårarna och ingen som inte vill behöver gå in i glaskupan. Man får göra den så stor som det behövs så klart. Kanske den blir så stor att det är 90% av åskådarna som hamnar i den, men dt hoppas jag inte;)
Jag skulle också vara irriterad. Antingen säger du åt honom typ det du skrivit eller så skaffar du dig en annan promenadkompis. Sådär kan man ju inte ha det. Känner igen situationen på en som tror hon vet bäst när det gäller hundar. Mina är ungefär en miljon gånger lydigare än hennes....
