Jag har nyligen kommit hem från mina föräldrar. Det blev inget äppelpaj-bak som jag trodde, istället släppte jag lös med mammas seketär i hennes rabatter. Många långa bruna skruttiga pinnar som stack upp åkte i komposten, samt stora buskar som låg halvruttna över rabatten.

Jag hann precis göra klart det jag hade planerat att göra (glömde dock tvätta några krukor som jag skulle rädda från väder och vind) innan det började regna på allvar. Dina lekte mest med bollen, men blev litet rastlös när det började regna. Då satt hon på altanen och pep om att få gå in, men det fick hon inte. Inte för att jag ville vara elak mot henne, utan för att hon inte hade trivts så bra där inne ändå, eftersom alla andra var ute och hon hade velat komma ut när hon insett det.

Mamma och pappa hade tyvärr inte samma tur som jag, de håller på att lägga en ny trappa och höll på att "greja" med cement, och de kunde inte avsluta jobbet trots att regnet öste ner och molnen drog över oss så att det plötsligt blev väldigt mörkt.

Så medan de kämpade på lagade jag mat, kokade potatis, stekte någon slags panerade gourmet-fiskar till dem och falafel till mig själv. Falafeln brändes vid och blev ganska knapriga, men tydligen lyckades jag rätt bra med både fisken och potatisen, trots att jag inte är särskilt duktig på att laga mat, särskilt inte köttgrejer eftersom jag själv varit vegetarian i ca 9 år.

Medan jag gjorde i ordning sallad "råkade" Dina få en liten salladsbit. Jag vet att hon inte tycker om sallad, men till min förvåning knaprade hon på den ändå. (Senare hittade jag den dock uppslamsad på golvet så hon bara lurades med mig). Jag funderar över hur bra det egentligen kan vara att äta just sallad. Varken Dina eller Toffee, kaninen som bor i mammas och pappas trädgård, äter sallad. Okej, en hund kan man ju förstå, men när inte ens en kanin äter det, börjar man ju undra vad de egentligen har besprutat de små bladen med egentligen...

Jag tror bestämt att Dina, om hon fick välja vem hon skulle bo hos, skulle välja min pappa till sin husse. Man blir faktiskt litet avundsjuk när hon bara har ögon för honom. Inte konstigt med tanke på att han alltid ger henne en massa förbjudna godsaker när ingen ser. Plötsligt är en halv ost liksom bara försvunnen, eller andra saker. Jag har sagt till honom många gånger att han inte kan mata henne hur som helst. Jag menar inte att det är farligt att ge henne litet ost, men hon får inte lite ost, eller korv, eller ... tjah, vad det än kan vara.

Värst av allt är ju att han inte alls tänker på vad maten innehåller, jättesalt mat och annat som jag inte riktigt tycker om att han ger till henne. Men han bryr sig inte om vad jag säger. Han vill vinna Dinas hjärta till varje pris, och det har han ju lyckats med. Idag fick hon nog ändå inte så mycket konstigheter i sig, men jag ska inte säga något än. Det visar sig väl imorgon när vi går på promenad antar jag...

Nu är vi jättetrötta båda två, det blev mer av den här dagen än vi hade hoppats på. Dina sover som en stock redan!