Idag överraskade jag Dina med att slinka in i en liten skog här i närheten som vi sällan går in i. Där släppte jag henne lös för att hon skulle få springa av sig all sin överskottsenergi hon byggt upp under min dvala.

Det var riktigt härligt att se hur hon sprang runt så fort hon bara förmådde, undvek alla hinder så galant trots den höga farten och okända skogen. Den är nämligen ganska snårig och tätbevuxen så jag hade hjärtat i halsgropen ett antal gånger då det såg ut som att hon skulle rusa huvudstupa rätt in i ett träd!

Hon lyssnade inte så jättebra på mig, helt upptagen av att bröta runt, men efter ett tag gick det ändå att koppla henne igen, och det var en lycklig Dina (och matte) som kom innanför dörren igen.