Tydligen är jag fortfarande kvar i bloggvärlden trots att jag inte fått någon uppgift om att min blogg skulle ha flyttats ännu. Det är väl bara att le och vara glad för det, och blogga vidare :-)

Idag hade jag tänkt skriva om Dinas päls, den är så vacker! Men som om det inte vore nog med det berömmet inträffade nyligen något mer som jag tänkte skriva om, men först pälsen.

Jag blir alltid lika orolig när Dina är inne i en pälsbytes-period. Då blir hon så sträv och konstig i pälsen, och varje gång tror jag att hennes fantastiskta silkeslena päls nu är borta, men när hon väl fått den nya pälsen är hon i sin fullaste prakt. Jag har nog aldrig själv mött på någon hund som har lika go och fin päls som hon har och de flesta vi möter brukar kommentera just hur len hon är. Ljuset reflekteras mot hennes päls så fint också - något som jag först nu börjat tycka är fint. Tidigare har jag tyckt att det ser så konstigt ut med alla ljusreflektioner när man är så van vid att hundar har ganska matt päls.

Jag antar att hon är en naturlig skönhet, eftersom jag inte kan förknippa hennes välmående päls med varken något schampoo eller mat hon äter eftersom hon ser ungefär likadan ut oavsett schampo eller mat, och hon schamponeras inte så överdrivet ofta heller för den delen. Jag borstar heller nästan aldrig igenom hennes päls, hon har ganska kort päls och så len och fin som den är blir det aldrig några tovor heller, så det finns ju ingen anledning till att borsta.

Som om jag inte redan har gett henne tillräckligt med beröm tänker jag fortsätta. Hon har börjat gå så fint ute med mig. Förr störtade hon ut genom dörren innan man ens knappt hunnit öppna dörren i trapphuset. Och då har jag ändå alltid haft som regel att hon måste sitta ner innan jag öppnar, men det har inte hjälpt. Nästan varje gång vi gått ut har jag nästan ramlat ut ur trapphuset, men nu går hon så mycket finare, vad som orsakat den förändringen är antagligen att hon får litet mer uppgifter i livet.

Sen trippar hon så fint med mig. Visst går hon inte perfekt, men så mycket mycket bättre än innan. Jag behöver inte vara rädd för att bli nerdragen längre. Jag har ju ramlat ett antal gånger då hon dragit för mycket, och stark är hon eftersom hon faktiskt till och med dragit ner en "jätte" ... dvs en kille som är bodybuilder och rätt stor sådan.

Detta fick hon alltså beröm för. Inte för att hon dragit ner en bodybuilder förstås, utan för att hon har slutat dra. Jag pratade precis med en granne här som berömde henne så mycket så. "Jag ser er ibland här ute och jag blir alltid lika glad, för hon går så fint med dig nu."  Dessutom berömde hon Dina för att hon är så mycket lugnare även när hon sitter på min franska balkong och tittar. Det har inte handlat om aggressioner - aldrig i några sammanhang faktiskt, utan snarare om iver och tok-glädje. Men nu kan hon sansa sig litet. Kanske är det de magiska tre åren fyllda som gör skillnaden?

Det är hur som helst många som berömmer henne och det är hon verkligen värd, min lilla snorpa som inte haft det alltför lätt i livet.