Jag fick litet dåligt samvete för att jag inte riktigt orkat engagera mig i Dina idag. Egentligen stämmer det inte alls för vi har förutom den tidigare berättade promenaden (och vanliga korta promenader) dessutom övat på olika tricks inomhus vilket Dina tycker är superkul. Men jag tyckte ändå att både hon och jag själv borde röra på oss litet mer idag än vad vi gjort, så jag tog med henne på en riktigt effektiv promenad. Målet var att jag skulle bli litet svettig innan vi kom hem.

Jag övade henne litet på att gå fot när vi kom ut, och tydligen är det en bra metod för sen höll hon sig ganska lugn i kopplet en bra stund, så det är något jag ska börja med när vi går ut, och när/om hon börjar dra och bli jobbig. Vi skred i rasande tempo allt längre och längre, tills vi vände när jag började känna mig litet småsvettig. (Självklart stannade vi till litet då och då så att Dina fick nosa omkring och göra ifrån sig)

På tillbakavägen gick jag i mina egna tankar och tittade upp på stjärnorna och månen. Jag hade kommit in i en avslappnad stämning och flög ut i tanken och hade inte så jättestor koll på omgivningen. Jag tänkte att en sån här promenad om dagen skulle göra både mig och Dina riktigt slimmade och... DINA!

I vissa situationer reagerar kroppen snabbt, som av sig själv innan man ens hunnit tänka. Ibland är det precis tvärtom, allting går i slow-motion och man hinner tänka miljoner tankar innan man ens hunnit blinka. Detta var en situation av det senare slaget. Jag visste att jag höll i kopplet. Det hängde där löst i min hand. Hur länge hade jag gått där i mina egna tankar? När tittade jag till henne senast? När och hur kunde hon ha tagit sig lös ur kopplet utan att jag märkte det? Min kropp ville inte reagera, jag kunde inte hejda stegen och det kändes som att jag hade gått minst 10 meter från dess att insikten nådde mig om att Dina var borta.

Det var så mörkt, och vi var långt hemifrån, en svart hund syns inte i natten och vad som helst kunde ju hända! Äntligen nådde min blick kopplet som hängde löst i min hand. Och där, i andra änden av kopplet gick hon tyst som en mus bredvid mig. En sån skrattretande lättnad sköljde över mig. Hon gick ju där och skötte sig utomordentligt bra, så bra att jag inte alls märkte av henne, antagligen även hon tagen av promenadens tempo.

Jag är så van vid att hon drar och sliter i mig åt alla möjliga håll, även ofta då hon går "bra" är det ett ständigt motstånd i kopplet i handen. Så det kan tydligen bli litet skrämmande när hon helt plötsligt går precis bredvid mig och bara följer mina steg utan minsta avvikelse. Leende lycklig och svettig kom jag hem, det här ska vi nog göra litet oftare. Jag har alltid vetat att Dina funkar bäst i koppel i snabbt tempo, och det är väl egentligen bara bra för mig och min kondition hehe.