Är det jag som har fördomar om människor, eller människorna som har fördomar om Dina? Avgör själva.

För ett tag sedan läste jag om en hund som alltid får ett gott bemötande av okända människor. Stolt satt jag här och tänkte att Dina minsann också får mycket beröm av folk som vi träffar på. Men det stämmer egentligen bara till hälften.

Jag bor i ett invandrartätt område, och jag menar verkligen vad jag säger, baserat på iakttagelser. Svenskar tycker att Dina är jättesöt och hon får otroligt mycket beröm, medan invandrarna snarast verkar tro att hon ska äta upp dem. Eller rättare sagt, de säger det högt till och med. Så jag har väldigt svårt för att veta vad utomstående har för uppfattning om min hund, de är minst sagt delade.

Självklart finns det svenskar som blir rädda för henne, och invandrare som tycker jättemycket om henne, men jag ser till det stora hela, och det är trots allt en ganska markant skillnad. Jag säger inte att jag inte förstår dem som är rädda för Dina, jag har hört många skräckhistorier från krigsdrabbade länder. Mitt ex var livrädd för katter, i synnerhet svarta katter. Han berättade att folk hade gått omkring och skjutit katter på gatorna, för de var så galna, och jag kan tänka mig att det var ännu värre med hundar i städer där det fanns många lösdrivande krigsdrabbade hundar.

Det som är tråkigt är att de för över sin rädsla till sina barn också. Många barn idag får nog lära sig att akta sig för främmande hundar. Det är inte som när jag själv var barn och man plingade på i varenda hus som verkade ha hund och man frågade om man fick gå ut och gå med hunden. Det är ett jättefint minne att bära med sig, alla snälla människor som lät oss barn gå ut med deras hundar, men idag lever nog inte den traditionen kvar. Barn får lära sig att akta sig för främmande hundar, och jag skulle antagligen göra precis det samma om jag hade barn. Det finns så många hundar som inte är vana vid hundar, och nu den senaste tiden har man ju även fått höra skräckhistorier om hundar och barn.

Jag är inte alltid övertygad om att det är hundens fel att olyckor sker, men oavsett vems fel det är kan det vara bra att lära barnen att inte gå på okända hundar. Men det är så oerhört tråkigt att se folk vara riktigt rädda för hunden, att barn får lära sig att hunden är en fiende, ett monster. Särskilt irriterande är de barn som står och hetsar hunden och sen springer skrikande iväg och brister ut i gråt i tron om att hunden tänker äta upp dem. Just det hör vi ofta, både från barn och vuxna, att Dina skulle äta upp dem.

Jag blir litet ledsen av det faktiskt, särskilt som jag vet att Dina aldrig skulle attackera någon bara sådär, hon älskar människor och skulle vilja hälsa på dem allihop. Dessutom är hon så feg att hon antagligen inte skulle attackera någon oavsett situation. Att hon skulle äta upp någon känns så morbidt, så avlägset. Att folk har en sån bild av henne, det sticker till litet. Men i sådana situationer ska man väl försöka komma ihåg gamlingarna som strålar med breda leenden och kärlek i blicken när man passerar dem tillsammans med Dina.