Igår blev det utgång. Jag har känt mig litet dålig, jag har något konstigt magbesvär, så jag hade nästan ställt in mig på att stanna hemma, men mot slutet av kvällen bestämde jag mig för att i all hast ändå följa med killen och andra till krogen. De hade ju varit på förfest och killen var inte särskilt nykter hehe.

Det blev allt en trevlig kväll, konstigt att jag idag kände mig litet småhängig trots att jag bara tog två stycken Aqua Tini, men jag blev nog full bara av att titta på killen som vinglade runt. På hemvägen styrde hans fötter envist mot skogen bort från cykelvägarna. När jag kommenterade det påstod han att han är en riktig naturmänniska hihihi. Det är nog bland det sista jag skulle kalla honom, så det blev en debatt om saken. Jag var tydligen inte alls någon naturmänniska, men han däremot, han var tydligen en riktig scout. Den som känner honom vet hur komiskt det lät i mina öron.

Som om det var planerat att jag skulle visa vem av oss som egentligen är en naturmänniska fick jag med mamma ut i skogen idag. Jag föreslog det redan igår när jag var hos dem på eftermiddagen, men hade bara svaga förhoppningar om att det verkligen skulle bli av. Men visst kom jag ut i skogen! Vi åkte till Svalehults skogar, Bergtäkt hette visst området. Vi hade båda var sin kamera med oss, jag ville ta litet höstbilder och mamma ville lära sig hantera sin nya digitarlkamera. Det är väl en del att lära sig för någon som inte är så van vid tekniska saker.

Det blev en ganska lång tur i skogen. Jag hade redan träningsvärk från gårdagens promenad hem från krogen, förstås i högklackat vilket jag aldrig lär mig att tänka på i förväg, så både vaderna och låren var ansträngda (jag tror det är rätt bra styrketräning för benen att gå i högklackat, men samtidigt inte särskilt ergonomiskt), men det brydde jag mig inte om alls, när skogen kallar har muskler inte mycket att säga till om. Vi tittade efter både svamp och lingon men hittade inget utav det. Visst såg vi litet svamp men inget vi kände till som ätbart. 

Jag hade velat släppa lös Dina, det hade gjort det hela mycket enklare för både henne och mig, men det vågade jag förstås inte göra i en okänd stor skog, dessutom ville hon ju bada i alla vattendrag och det var inte så lämpligt, särskilt med tanke på att hon i så fall skulle smutsa ner hela mammas bil då, så hon fick springa runt och nosa med ett långt flexi-koppel istället, och hon var nöjd med det, drog inte särskilt mycket och var såpass lyhörd att jag känner mig riktigt nöjd. Det var litet spännande att sniffa runt i skogen, ibland fick hon upp spår som hon helst hade velat följa men när jag kallade på henne vände hon direkt och gick i vår riktning igen. Duktig flicka!



Första stoppet blev i en riktigt jobbig skog. Jag förstår inte varför det ska vara så besvärligt att gå ut i svenska skogar, åtminstone de skogar som finns häromkring. Det är en riktig fröjd att gå runt i skogar i Finland (påstår mamma som har mer erfarenhet än jag av det), men här var det bara jobbigt, en massa bröte och gropar och jobbigheter. Jag ramlade i en sankmarks-plätt men som tur är landade jag rätt på en stor mosse så jag blev inte alls blöt. Detta för att Dina fick för sig att hon skulle springa just när jag hade det som besvärligast. När vi kom tillbaka till bilen märkte jag att mina byxor hade gått sönder, en stor reva i knät. Konstigt eftersom jag inte fått så särskilt ont i själva knät.

Vi körde ner en bit och kom till mycket bättre marker, så där gick vi återigen en runda. Skogen låg där mörk som i natten, så tät var den upptill, samtidigt som det såg ut att vara mycket vandrar-vänligt. Visst gick vi en stund inne i skogen också, och hittade stora högar med potatis som antagligen jägarna lämnat åt viltet. Det var jätteintressant tyckte Dina, och hon hade svårt för att välja vilken av de hundratals potatisarna hon skulle ta med sig. Sen var hon förstås också tvungen att kissa rätt i en av potatishögarna också hahaha. Förutom potatis hittade hon också två ben att bära på, gnagade väl litet på dem också men lät dem faktiskt till min förvåning vara efter ganska kort stund.

Efter en stunds vandring hamnade vi i ett mycket konstigt område. Det kändes som om vi var i en helt annan värld. På båda sidor såg det ut ungefär som på bilden. Visserligen var det inte sådär mörkt och mystiskt hela tiden, men även fast solen sken var känslan kuslig. Synd att man inte kan fånga allt ögat ser på bild, för det var riktigt märkligt. Det kändes som att vi befann oss i ett katastrofdrabbat område, en död värld. Vart man än såg stack döda trädstumpar upp i all oändlighet. Man fick litet kalla kårar. Jag tyckte det var som om vi var på någon skräck-safari av något slag.




Mamma hade med sig kaffe och kakor, och vi hade båda gjort i ordning smörgåsar och vi satte oss på en solig plats vid vägkanten och fikade. Det var en riktigt fin dag, det blåste inte nämnvärt, solen sken, och såhär års slipper man svärmarna av knott och mygg, så det var mycket trivsamt. Dina fick ett litet tuggben och jag slängde litet godis i snåret som hon skulle söka efter medan vi satt och fikade. Sen hittade hon en pinne att gnaga på. Som ni ser nöjer hon sig inte med små pinnar direkt... Fast den här var ändå tunn, annars brukar hon släpa på pinnar som snarare liknar stockar.




Jag önskar att jag hade bil, och körkort förstås. Jag skulle kunna göra så mycket mer med Dina då. Som att åka iväg till olika skogar, jag älskar att springa runt i skogar, där finns så mycket att se, åtminstone tycker jag det, men jag är medveten om att många andra bara tycker att det är en massa träd och mossa och att allting ser likadant ut. Det är vad jag tycker om städer, så jag antar att det inte är så konstigt att andra inte ser det unika i olika skogar.

Tanken var ju som sagt att jag skulle ta en del höstfoton, men skogen vi hamnade i var inte alls höstig. Visst såg man att det var höst, men det var inga sprakande färger, mest brunt och grönt och grått, så det blev inte så roliga bilder trots allt. Överallt växte höga buskar av ljung, några okända svampar men det var nog ungefär allt i höstväg som var värt att fota.



Men det gör inte alls så mycket. Det är bara så underbart att få komma ut i skogen ibland, till riktiga stora skogar, här hemma får jag hålla mig till små skog-liknande trädgrupperingar, och det är trots allt en skillnad även om de mindre skogarna förstås också har en känsla av skog i sig. För en gångs skull är Dina trött också. Inte trött av tristess utan trött av utmattning efter många intryck och en helt annan typ av rörelse, mycket balans och hopp och annat som man inte riktigt får när man går längs en vanlig cykelväg.