Igår var jag med grannen och hans hund på deras lydnadskurs. Det var väldigt intressant, tränaren var en riktigt duktig instruktör. Kurserna börjar med teori, där deltagarna diskuterar veckan som gått, berättar om framsteg och problem som hänt sedan förra veckan, frågor och diskussioner. Det kändes som en jättebra och viktig del i en kurs.

Sedan hämtades hundarna, de var i alla storlekar och åldrar, renrasiga som blandraser. Små valpar och vuxna hundar blandat, med ungefär samma krav på lydnad, där gjorde man inte någon större skillnad på hund och hund, när det kommer till vad man kan kräva av hunden, däremot jobbade man på hundens nivå när det gäller träningsteknik, alla hundar är individuella och behöver olika metoder.

Övningarna var ungefär de samma som vi gick igenom på min allmännlydnadskurs. Skillnaden var ändå stor, instruktören var mycket mer engagerad i träningen och tog sig tid för varje hund. Hans metoder var ganska tuffa, alltså hårda. Men där fanns hundförare som synbart tränade med fokus på positiv förstärkning också.

Det enda som jag blev litet tveksam till var när han pratade om hundarna i nivå 3. Där är det meningen att hunden ska vara totalt undergiven. Han beskrev det som att "människor som inte vet något om hundar tycker sig se en rädd hund som springer med svansen mellan benen, men det handlar bara om en totalt lydig hund."

Jag skulle inte vilja ha en hund som kryper med vikta öron och svansen mellan benen så fort jag umgås med den. Jag bryr mig inte om hur mycket han sysslat med hundar, hur stor erfarenhet han har och vad han lärt sig om hundar - jag vill ha en hund som ser glad och pigg ut när den tittar på mig. Jag trodde att den kommentaren skulle sätta spår för mina iakttagelser i övrigt under kursen, då han pratade om detta under teori-delen.

Men när jag såg honom arbeta med hundarna kunde jag ändå inte låta bli att imponeras. Han var mycket skicklig. Men jag har en känsla av att jag inte skulle bli så glad av att deltaga i en lektion på nivå 3.