Det senaste inlägget hade sin verkan. Idag stack hon iväg på riktigt.

Vi tog en av våra vanliga vägar men gick den tvärtom, så Dina blev glatt överraskad flera gånger om när hennes favoritställen helt plötsligt dök upp. Det är litet kul att se hur hon undrar hur hon hamnade där utan att ha gått dit den vägen som hon brukar. I den lilla lövskogen mötte vi en liten foxterrier så jag kunde inte släppa henne lös.

Den andra hunden såg oss aldrig, trots att jag och dess matte hann utväxla blickar och leenden, den gick i sin egna lilla värld styrd av sin nos som fått upp ett spår. Vi gick omkring i skogen tills de andra hade vänt och kom tillbaka, vilket jag hade anat att de skulle göra. Sen gick vi samma rutt, hoppade över diket och plötsligt fick hon se sin älskade lerplan (jag byter visst namn på området hela tiden, jag vet bara inte vad man ska kalla ett sånt ställe.)

Där släppte jag henne och hon var så förvirrad att hon var tvungen att springa runt och undersöka stället för att se om det verkligen var samma plats. Hon stack över diket på andra sidan och redan då borde jag ha anat att något kunde hända. Hon brukar inte sticka sin väg sådär. Speciellt brukar hon inte strunta sådär blankt i vad jag säger. Men jag kopplade inte riktigt då. Hon kom ändå tillbaka efter att jag hade gömt mig. Varje gång hon gick i förväg och verkade lita fullt på att jag skulle följa efter henne svängde jag av åt ett annat håll.

Vi gick uppför en liten kulle och satt där en stund. Därifrån ser man över till cykelvägen som löper fram parallellt med våran plan, och vi bara satt där för att träna litet på hennes tålamod. Men hon slappnade aldrig av ordentligt. På cykelvägen gick en kille som verkade ganska intressant. Alla svartklädda människor är extra intressanta, speciellt om de är av hankön och framför allt om de råkar ha en keps eller något annat på huvudet. De är nämligen potentiella pappor. Förr kopplade jag inte, men nu är det länge sen som jag upptäckte mönstret. Min pojkvän har nämligen nästan uteslutande svarta kläder och nästan alltid keps på sig. Men hon satt snällt bredvid mig, hon förstod väl att han inte var pappa ändå.

Både jag och Dina började tröttna på att sitta där. Jag såg till att det inte fanns någonting på cykelvägen som skulle locka henne innan jag reste på mig, vilket automatiskt uppfattas av henne som att hon får springa sin väg. Dina sprang som väntat iväg vid signalen. Och hon hoppade återigen över ett dike och rätt ut på cykelvägen. Bakom buskarna hörde jag en moped, som jag hade försökt vänta ut tidigare, men den hade stannat. Och givetvis skulle den sätta igång just när Dina smet iväg!

Jag ropade och visslade, jag sprang åt andra hållet, inget hjälpte. Hon försvann. Efter ett tag fick jag syn på henne, hon hann ikapp den potentiella pappan, och stod nu och skuttade upp mot honom. Han såg ganska förvirrad ut, men efter ett tag såg han mig på andra sidan genom buskarna och skrattade (vilken tur att han inte blev arg) och viftade i riktning mot mig, sa förmodligen någonting också, och då kom Dina framrusande. Men stannade halvvägs.

Hon hade upptäckt något nytt. Friheten. Trotset. Så hon stack igen men sprang bara runt en kort sväng, men hon kom fortfarande inte tillbaka till mig. Om jag har lärt mig något om hundar så är det att man inte ska jaga dem om de sticker sin väg. Där stod jag och var skitarg (men mest orolig) och visste inte alls vad jag skulle göra. Jag sprang iväg igen, ropade, gömde mig och visslade. Ingen reaktion. Jag såg henne inte ens. Jag vet inte om hon hade stuckit iväg eller om hon bara gömde sig i det höga gräset, men oavsett vad hon gjorde så kom hon ju hur som helst inte till mig.

Moppen hade tystnat igen så den behövde jag inte oroa mig för. Men istället började jag oroa mig för arga människor. Jag satt där på huk i en buske och svor för mig själv. Till slut började jag gå tillbaka dit där jag sett Dina senast, och då dyker hon upp där ur gräset. Jag vet som sagt inte om hon hade gömt sig där hela tiden eller sprungit runt ett varv någonstans under tiden, men när hon ändå tog ett skutt emot mig så skuttade jag åt andra hållet, vilket fick henne att börja jaga mig och det var ju det jag ville, så jag satte igång att springa och fick så äntligen tag på henne.

Jag visste inte alls hur jag borde bete mig i det läget. Skulle jag vara glad för att hon hade kommit till mig, eller skulle jag vara arg för att hon inte lyssnat på mig? Jag suckade, sa inte ett ord, kopplade henne och gick hem som om inget hade hänt. Inombords bubblade det förstås, mest över frågor som uppstod. Hur ska man bete sig när hunden sticker iväg egentligen? Dags att sätta nosen i boken igen, jag har inte läst klart "Problemhund och hundproblem" än, kanske kan den ge mig några tips.