Slö dag

Även fast jag den här helgen faktiskt kom iväg hemifrån för första gången på säkert ... eh, ja kanske till och med flera månader, på rent nöje känns det som en lång seg helg. Särskilt idag har känts otroligt seg och lång, vilket förstås beror på att jag faktiskt inte somnade och gick upp före klockan fem idag, för att sedan vila ett par timmar i morgonsolens sken innan dagen startade ordentligt med alla aktiviteter.

Jag och Dina gick ut för att öva litet olika saker nu när vädret varit så fint (men kallt!). Det blev några godissök ute, jag satte henne helt enkelt bredvid mig, kastade iväg godiset i gräset och väntade en stund för att hon skulle sluta fokusera platsen med blicken och titta på mig istället, då glömmer hon av var godiset landade. Sen får hon söka efter den. Jag gömde några godbitar i träd, hon börjar förstå det där men hon sniffar fortfarande mest på marken fast att hon ser att jag står och gör någonting med trädet innan jag säger att hon ska leta.

Sen fick hon balansera på ett fallet träd. Hon har suttit på den förut, men idag var hon riktigt duktig. Hon fick verkligen anstränga sig för att hålla balansen ibland, och några gånger ramlade hon ner på mig hihi. Men då var det bara upp igen. Där skulle hon sitta en stund. Sen gömde jag några godisar litet längre bort i barken och hon fick gå balansgång för att leta sig till godiset. Jättebra träning.

Sen försökte jag med apport av pinne men det blev ett kast, en hund som sprang efter pinnen och ville bli jagad. Så mycket retriever är hon, hmpfh! Det låter som att vi gjorde massor, men det var ändå ingen jättelång promenad och väldigt korta övningspass, så jag trodde att jag skulle ha en hyperaktiv hund idag - just idag av alla dagar då jag är tröttare än vanligt till och med.

Men på hemvägen insåg jag att hon varit helt annorlunda hela dagen. Helt lugn. Helt ... harmonisk. Jag kunde ju inte låta bli att undra vad det är för fel på henne haha. När vi kom hem drack hon vatten och dunsade ner i golvet och slocknade på en gång! Jag blev så förvånad. När grannen frågade om jag skulle följa med ut och låta hundarna busa en stund tackade jag nej, bäst att inte stressa upp henne med busiga lekar nu när hon är så lugn.

Givetvis tog han åt sig en stor del av äran. "Erkänn att hon har blivit mycket lugnare den senaste månaden." Jo, åtminstone den senaste dagen, tänkte jag. Men visst, det kanske är sant att hon blivit lugnare den senaste tiden, men det har nog inte så jättemycket med hans fyra promenadtillfällen att göra, då vi "bytt hund" så att han kunnat ryta till åt henne och dra i kopplet så hon får en liten chock. Han skulle bara veta vad mycket vi har tränat det senaste ihop, jag och Dina. Vi är som helt nya "hund och matte" jämfört med hur vi var förr. Tydligen är det vad Dina behöver, intensiv träning, och mycket träning. Det räcker inte med att gå på lydnadskurs en gång i veckan som han gör med sin hund. Han tränar inte mer med henne än det de gör på kursen och hunden är alltid med på noterna, åtminstone nästan.

Det är inte bara den citerade kommentaren som gör att han verkligen bröstar upp sig som om det vore han som gjort underverk med Dina. Han pratar om det med de andra grannarna också, och han kommenterar så mycket. Varje framsteg Dina gör tar han som sitt verk, även om han inte ens har varit med när hon lärt sig det. Jag är ganska tolerant av mig och låter ofta folk få tro och tycka som de vill, men jag har blivit så irriterad på det där att jag börjat motargumentera honom för att ta ner honom på jorden, för att se mitt jobb med henne. Jag förtjänar väl också beröm? Ibland behöver människan också få höra "Bra" och få litet kli bakom örat ;-) Men han lyssnar inte alls på vad jag säger, och upprepar det han sa innan jag yttrade mig, som om han spolade tillbaka tiden och det jag sagt aldrig sagts.

Jag har ju tidigare nämnt att jag kanske inte är världens bästa på argumentation eller framföra en åsikt eller ens en tanke, men nog tycker jag att han ignorerar mig för att själv få känna sig riktigt stolt över sig själv. Okej, jag överdriver kanske litet, men ändå bara just : litet.

Kommentarer
Postat av: nemo

Man tackar. Man behöver inte alltid vara bäst på att prata för att vara journalist, det bästa är ju att man kan skriva på ett bra sätt. Fast det är klart att det är en fördel att vara pratglad ibland :) Men jag menar, är du sugen på det så backa inte på grund av att du inte alltid är så pratsam eller så.



Jag är allt bra nervös ibland också, speciellt om det är kändisar som jag ska göra exempelvis en telefonintervju med eller även om det är en politiker, en väldigt insatt person etc. Det är så det är. :)



Jag tror nog att Dina är lugn och trött på grund av dig! Ni har börjat träna lite mer (?) och med ett annat tänk från din sida. Och att träna korta pass är det bästa och sedan låta hundarna ta in dem och smälta det. Ta åt dig, för det är du som har och lever med Dina, inte din granne!!

2008-09-14 @ 20:54:30
URL: http://www.metrobloggen.se/viharhittatnemo
Postat av: Sanna

Konstig typ din granne. Och ohyfsad låter det som, tyvärr. Men du vet ju själv bäst vad som händer med Dina och dig, så det är bara att strunta i ovidkommande uttalanden från andra.

Ni är helt klart på rätt väg med strålande resultat! Visst är det en fin känsla när man märker att man är på samma linje med sin hund? En hund som arbetar med glädje och sedan somnar nöjd och belåten. Sedan är vissa hundar inte trötta så länge, men... ;o)

2008-09-15 @ 12:16:21
URL: http://www.bernerbloggen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0