Dagen började spännande för Dina. Hon fick gå sin morgonpromenad med pappa och farmor. Hon har inte träffat farmor på jättelänge nu. Jag kan ju inte meddela hur det gick eller vad som hände, men det blev hur som helst samma gamla kortis som alltid när killen tar ut henne, jag som hoppades att det skulle bli litet längre när hans mamma är med och allt. Den där 10-minuters rutten funkar bra i nödfall. Och visst har det blivit den vägen litet alldeles för många gånger även under min ledning. Under en period av dåligt mående var det nästan bara kortisen som gällde, dock inte utan dåligt samvete.

Jag har hur som helst försökt förklara att hon behöver röra på sig ganska mycket, jag satsar på 1,5 timmar om dagen. Och blir det mer så är ju ingen skada skedd direkt. Nåja, jag antar att jag får vara glad över att han över huvud taget går ut med henne ibland. Och någon gång händer det ju att de faktiskt går litet längre också.

Men det känns inte bra att sticka iväg till jobbet de morgnar då han har morgonpromenadpasset, för då har jag så dåligt samvete hela dagen för att hon bara fick den korta vändan på morgonen, och så måste jag skynda mig hem och då är jag oftast helt slut, men ändå måste jag direkt ut på långpromenad med henne det första jag gör bara för att kompensera för morgonen. Okej, jag är inte heller så superbra på det där med morgonpromenader. Allt som oftast försover jag mig, och då finns det inte tid till de där långpromenaderna jag önskar att jag kunde unna henne varje gång innan hon blir lämnad ensam hemma. Men jag försöker ändå trötta ut henne på promenaderna, aktiverar henne på olika sätt så att en ganska kort promenad ändå ska kännas meningsfull för henne.