Ett av de största problemen med Dina är att hon alltid lyckas nosa sig till olika byten, som hon sedan vägrar att lossa. Ibland är det pinnar och kottar men dem får jag alltid henne till att släppa till slut - men oftast inte förrän jag halvt om halvt stryper henne utanför trappan hem. Jag tar alltså i kopplet och lyfter tills hon spottar ut det. Det är den enda metoden som har visat sig funka. Möjligtvis lämnar hon pinnar och kottar mot godis ibland. Men det blir ju nästan som en belöning för att hon har någonting i munnen och vägrar lyssna på mig, så den metoden är inte heller så bra.

Varför ställa till med sånt bråk över pinnar och kottar då? Jo, därför att det inte alltid handlar om pinnar och kottar. Ibland har hon någonting mycket värre, och om hon ska släppa det måste hon också lära sig att släppa pinnen. Det absolut värsta är när hon hittar hela döda fåglar. Då finns det ingenting som kan få henne att lossa den. Börjar jag få övertaget och hon inser att hon bara har två val, väljer hon alternativ två: sväljer den hel innan jag hinner få tag i den. Det är riktigt illa.

Den värsta gången när det kommer till fåglar var en gång då hon hittade en stor död duva. Vi gick med henne jättelänge bara för att hon skulle tröttna och släppa den, men nä-e då! Till slut blev vi helt desperata och försökte bända loss den ur hennes käftar med pinnar och slutligen tog jag i den äckliga fågeln för hand och drog. Detta var första gången hon visade att om hon inte får bära så tänker hon svälja.

Jag såg hur hon bit för bit lät fågeln sjunka ner i halsen och jag blev ju helt hysteriskt (ja, det är väl inte det bästa att bli hysterisk, men det blev jag då). Jag slog henne då måste jag erkänna. Det var enda gången jag slog henne och jag kommer aldrig att göra det igen. Det hjälpte ju inte då, så varför skulle det någonsin hjälpa att slå hunden - men framför allt så känns det fruktansvärt att slå sin hund! Jag höll i fågeln och Dina bet så det krasade, jag hade en vinge i handen, hon hade resten av fågeln någonstans mellan strupen och matsäcken.

Konstigt nog har det inte blivit några komplikationer av hennes fågelätande. Självklart måste man avmaska - men hon borde ju få ont. Bli sjuk. Vissa fåglar är ju inte direkt dagsfärska heller som hon stoppat i sig.

Den enda gången som det gått illa var när hon hittade ett märgben som hon vägrade släppa. När jag såg att hon tänkte svälja den när vi bråkade om den bestämde jag mig istället för att ta det hemma. Där kan jag binda fast henne så att hon inte kan böja sig ner. Till slut släpper hon bytet och då är jag där och tar det ifrån henne. Hon kan ju inte svälja ett helt märgben, då kan det inte gå bra.

När vi kom in upptäckte jag dessvärre att hon lyckats fastna med benet runt hakan. Den var innanför huggtänderna. För att ni ska förstå någorlunda hur jag menar att den satt fast har jag den här bilden på hur det såg ut.



Vi försökte lirka loss den. Länge. Jag var rädd att tänderna skulle gå av om vi tog i för mycket, så till slut lät vi henne vara. Hon kanske lyckades bättre själv. För hon försvarade fortfarande sitt byte och bet ihop ordentligt för att vi inte skulle kunna ta det. Efter en stund gick hon till vattenskålen om och om igen, hon var uppenbart törstig. Då insåg jag att även hennes tunga hade fastnat därunder.

Snart var det inte heller roligt för Dina, och hon kom villigt till mig för att få hjälp att få bort obehaget. Där såg jag hur tungan klämdes fast under benet och hon försökte slita loss den. Vi försökte lirka igen, men det gick helt enkelt inte. Jag ringde till mamma och sa att vi får åka till veterinären kommande dag. Det var så sent att djurkliniken förstås hade stängt då.

Men när vi gick och la oss med oro i hjärtat, började Dina verkligen bli desperat och hon slet på benet med sina tassar och blev helt hysterisk. Jag hörde ett duns och studsade upp ur sängen. Hon hade lyckats få bort benet och snabbt var jag där och tog den innan hon fick för sig att börja gnaga på den igen. Det slutade trots allt bra, men kom ihåg detta när ni ger märgben till era hundar! De ska vara så stora att hunden inte ska kunna svälja den hel, och se till att de är så stora att de inte kan fastna med den runt käken!

Det här med "Loss" är något av det svåraste att jobba med henne med. Hon vet vad det betyder. För om hon är på humör så släpper hon det hon har i munnen. Men det är ytterst sällan hon vill. Hon vill antingen ha dragkamp eller att man ska jaga henne, när det handlar om lek. Självklart belönar jag henne inte med det om hon inte släpper, men jag vet inte hur alla andra människor i hennes omgivning gör med den saken. Kanske har hon lärt sig att det lönar sig, att hon får som hon vill till slut.

När det gäller ätbara saker går det absolut inte att muta henne med andra godbitar, oavsett vad man erbjuder henne. Så ja, detta är ett stort problem. Kanske finner jag lösningar i böckerna jag lånat, men jag tar ändå gärna emot tips på hur jag ska gå till väga med det här, för uppenbarligen har inga av mina egna metoder funkat - och jag har provat en hel del olika. Så vad säger ni?