Idag har Dina tagit den ena hälften av sitt ursprung på allvar. Så fort jag släppte lös henne sprang hon ner i diket och hittade två gräsänder att jaga upp i luften. Sedan sprang hon efter dem tills de förstod att inte flyga på marknivå längre. Jag blev ganska förvånad för jag har aldrig sett änder här tidigare.

Labradorer är ju fågelhundar, men apport är trots allt någonting som inte alls går in i hennes förstånd, det är mycket roligare att kampa, slita och dra som den andra delen av hennes ursprung gör.

När vi hade busat där ute en stund, och Dina fått ett antal rusnings-attacker, gick hon fram till en stor pöl för att lapa vatten. Hon fick ju för sig att detta var en stor vid, men grund pöl, så hon vadade fint in i den tills det utan förvarning hördes ett plums och upp stiger en förvånad hund. Nej, den pölen var inte så rolig tyckte hon.

Förälskelsen för bad har hon nog också ärvt av labradoren, men det ska ske på hennes villkor. När marken plötsligt försvinner under hennes tassar så att hon oväntat får sig ett dopp uppskattas tydligen inte så mycket. Men det var snart glömt när hon återigen upptäckte diket och tog sig ett nytt dopp - på sina egna villkor den här gången.