Hej alla hundvänner!

Dina har nu blivit bra igen, hon är fortfarande litet försiktig med hopp och sånt inomhus men det är nog mest bara av vana snarare än att hon skulle ha ont. Så skönt att det gick över relativt snabbt!

Nåja, idag förljde Dina som vanligt mig till affären och väntade snällt på sin plats. Det är ganska sällan jag har med mig något kul till Dina från affären, men idag köpte jag faktiskt blodpudding. Jag ska prova att göra såna där godisar av det. Det kommer antagligen att bli lika uppskattat som allt annat gott.

Jag köpte dessutom grisöron. Jag har aldrig köpt dem och jag trodde aldrig att jag skulle göra det heller, men nu blev det hur som helst gjort. Och det är det mina misstag kommer att handla om.

Misstag nr 1:
Jag köpte grisöron. Det är äckligt!

Misstag nr 2:
Dina fick ett öra redan utanför affären. Den emottogs med stor skepticism men när jag skulle plocka upp den där den blev lämnad dög den plötsligt. Jag skrev en annan gång om hur hon började leka med sin tuggring som hon fick utanför affären, och hur hon blev helt omöjlig att gå med - men det var inte fallet nu, så det ingår heller inte i misstaget. men:

2 a) Det var mycket folk ute och alla vi mötte såg antingen skräckslaget eller äcklat på Dina. Jag sneglade på henne och jag förstod varför. Det såg nog på långt håll ut som att hon var skinnflådd på hakan/ansiktet/halsen beroende på hur hon höll örat. Och det ser inte särskilt trevligt ut även om man ser att det är ett torkat öra hon gnager på...

2 b) Istället för att dra som om det gällde livet att dra matte vågrätt utefter backen, segade hon jobbigt sakta efter mig och jag fick dra hem henne - ombytta roller. Jag är van vid tempo på promenaderna och orkade inte lunka i hennes takt, och det är ju också jag som ska bestämma takten.

Misstag nr 3:

Dina har lärt sig att hon inte får ta med sig några skatter in. Pinnar lämnas snällt utanför trappuppgången, eller bänds loss under bråk och kastas långt bort utan att få jaga efter den. Kottar måste spottas ut de med (hon hamstrar kottar, en gång hade hon hela 12 stycken kottar i munnen!!!) för att inte tala om ruttna äppelskrutt och andra mer dyrbara skatter.

Så ju närmare hemmet vi kom desto mer panikslagen blev Dinas blick. Jag kunde se hur hennes tankegång gick.

"Hur ska man kunna förhala promenaden så länge som möjligt så att man hinner få i sig hela örat?
Jag vet! Jag låtsas kissa hela tiden!
Ojoj, är vi redan här? Var ska jag kunna gömma det här så jag kan hämta det när vi går ut nästa gång?
Neee-hee-e! Här lämnas ingenting åt andra skattsökare!
Hellre då att jag sväljer den hel.. oj det gick visst inte.
Men hjälp! Hur ska jag hinna tugga i mig den här?
Vi är ju snart hemma och hon bara pratar sådär glatt som om det inte fanns några bekymmer alls...
Åh nej, där är dörren, nä, jag biter isär den i två delar och sväljer halvorna.
Nähä du! Du ska inte få ta den här ifrån mig!
Hu, bara en halva kvar då, men vi är ju redan vid dörren! Åh nej...
 Jag försöker lura med henne på en runda till! ...nehhe, okej, men du ger F-N i den här.. jaha, du bråkar inte ens?
Okej, vi går in då.
Bäst jag slukar den nu.
Ojoj, nu är det bara några trappsteg kvar innan hon stoppar i nycklarna och tvingar mig lämna den här! Varför tog hon den inte redan där ute?
Hjäääälp!
Jag vägrar ge upp.
............
sådär ja. Nu har jag två grisöronhalvor i magen. Hellre det än att jag inte hade fått dem alls!
Äntligen hemma, vatten!"


Med andra ord:

a) Ingen njutning av grisörontuggandet

b) Dubbelmoral och inkonsekvens. Med många timmars bråk sammanlagt genom åren, har jag lyckats lära henne att hon inte får ta med sig någonting in som hon plockat med sig ute. Och plötsligt vill jag att hon gör det. (under den ganska långa promenaden hade hon förstås helt glömt av att det var jag som gav henne örat)