Dina ville fortfarande inte röra på sig undr första delen av dagen - men ut måste hon ju så det blev en försiktig tripp nerför trappan här och ute var hon som vanligt. Drog som den bästa slädhund hon tror sig vara och sprätte med benen över den bruna högen och sådär, så hon kan ju inte ha haft alltför ont trots allt.

Återigen var trapporna upp lite svåra men det gick ändå bättre än igår. Inne var hon som paralyserad av smärta igen och vägrade röra på sig. Men alltför mycket stiltje blir förstås tråkigt efter två dagar så efter ett tag ville hon ändå se ut genom fönstret. För att göra det måste hon ställa sig på bakbenen och gjorde ett tappert försök men det gjorde ont. Hon tittade på mig och jag uppmuntrade henne till ett nytt försök och hon hivade upp sig sakta och arbetade ordentligt med lårmusklerna.

Efter det började hon röra på sig i lägenheten igen, och det var ju härligt att se - samtidigt som hon nu blev ännu mer rastlös och pep vilket ju bara är störande och irriterande. Jag vill ju inte att hon ska bli för ivrig och råka skada sig mer, så hon får inte utlopp för all energi hon nu samlat på sig.

Men nu under kvällspromenaden såg det faktiskt helt bra ut, hon gick bra i trappor och allt. Hon ska nog inte få springa lös än imorgon, men vi kan åtminstone bege oss på en långpromenad så hon får röra på sig igen. Jag är nog minst lika rastlös som hon, så det är inte bara hon som behöver röra på sig, hehe.

Men det har med andra ord blivit bättre så det var inget allvarligt som hände, även om hon förstås hade mycket ont och jag kände mig dålig för att jag inte kunde hjälpa henne. Det är lite intressant det där, att man känner sig dålig för någonting som det där, jag är väl inte en sämre matte än någon annan som inte råkar vara veterinär själv ;-)