Idag kan jag konstatera att det nog handlade om mer än bara "övergödning" ... Dels var det nog ovanan, minnet av de små späda katterna och antagligen trötthet från Dinas sida som fick det att se värre ut än vad det är.

Hon har visserligen rätt låg energi och motivation och visst har hon gått upp i vikt, men det är ändå inte fullt så allvarligt som det kändes som igår.

Trots bristen på motivation och den sega reaktionen på kommandon släppte jag henne lös i snön tidigare idag. Det gick väl sådär, hon kom inte lika ivrigt och snabbt vid inkallning som jag lyckats träna henne till mot slutet före resan, men det är ju inte så konstigt heller. Hon stack ju inte iväg, inte ens när det tydligt syntes på henne att hon insåg att hon kunde göra det. En liten avledningsmanöver från min sida fick henne att glömma den tanken snabbt.

Så det dröjer nog inte lång tid innan jag har jobbat upp samma intresse och förhoppningsvis ännu bättre än hon hade tidigare. Fysiken oroar jag mig inte alls för, det balanseras med tiden.

Det är faktiskt till och med rätt skönt att ha något så konkret att fokusera på, att ha någonting att jobba med. Jag kanske är en sån där människa som behöver ha litet problematiska hundar att jobba med för när hon fungerar som jag vill och det inte känns som att det finns så mycket mer att träna på blir det nästan litet tråkigt.

För den skull ska jag ju självklart inte sträva efter att hon ska fortsätta vara en svår hund, mitt mål är att hon en dag ska kunna slappna av och vara mindre stressad, kanske ett omöjligt mål att uppnå men det är ändå dit vi siktar. Men en sak i taget, nu ska vi komma tillbaka dit där vi slutade innan jag åkte ifrån henne!