"Vem är du, och var har du gjort av min hund?"

Jag känner inte alls igen henne. Vi gick och mötte Tilda och hennes matte, vi möttes utanför en av hundrastgårdarna men skulle först öva på att gå förbi andra hundar och sedan hälsa fint. Vi hade planerat det riktigt bra. Vi skulle först gå förbi varandra som om vi inte kände varandra. Det var ett tag sen Dina träffade Tildas matte "N", så hon kanske inte skulle reagera så mycket på henne. Tilda var liten valp när vi träffade henne för ett halvår sedan. Kommer ni ihåg henne?



Så hundarna skulle hur som helst med största sannolikhet inte komma ihåg varandra. När vi gått förbi skulle vi vända, sätta hundarna och vi människor skulle hälsa på varandra utan att hundarna blev alldeles tokiga. Jättebra plan som vi var beredda på inte skulle gå riktigt som det skulle, men vi hade det ändå som mål.

Så hur gick det då? Så fort Dina fick syn på dem blev hon litet tokig och villa fram och hälsa, men det gick ändå att gå förbi ganska smärtfritt. Men när vi väl stannade var det något som hände. Dina blev helt hysterisk och började skälla. Dina som knappt skäller alls, skällde som den värsta byrackan någonsin, oavbrutet och öronbedövande.

Hon kände förstås igen N. Hon skällde och skällde, jag gick allt längre bort från dem men fick ingen kontakt med henne. Vad gör man åt skällande hundar? Jag har ingen aning för Dina brukar som sagt inte skälla.

Efter en lång tids skällande gav jag upp. Man ska inte ge upp men jag gjorde det. Jag är sjuk och har sovit dåligt och påverkad av stark medicin så jag insåg att jag kanske själv var en del av boven i dramat. Men hon skällde så hysteriskt att jag faktiskt inte visste om det verkligen var Dina jag hade i kopplet. Vi gick till rastgården och Dina fortsatte skälla.

En av anledningarna till träffen, förutom det uppenbara att låta hundarna busa av sig tillsammans, var att Tilda är så dominant mot andra hundar. Tidigare har Dina alltid varit undergiven alla, stora som små, gamla som unga. Men sedan senaste löpet har hon blivit lite förändrad och säger ifrån lite mot yngre jobbiga honor. Så Dina skulle alltså sätta Tilda på plats, var vad som var tanken.

Skällandet fortsatte i rastgården. Det var som om tre och ett halvt års tysthet plötsligt behövde skällas ut. Dina sa ifrån när Tilda nafsade efter henne eller klättrade på henne. Tilda lyssnade i en sekund, sedan på igen. Så höll de på i ca 45 minuter, Dina var för exhalterad för att lyckas säga ifrån på skarpen, Tilda för envis för att ge sig. Till slut såg det ut som att Dina verkligen tröttnade på Tilda och skällandet började låta som "snälla låt mig bara få nosa på den här fläcken ifred, en enda sekund ifred, snälla du."

Med ringande öron och snurrig i huvudet gick vi hemåt. Jag tror att jag fick mer mental stimulans av det här än Dina. Jag är helt slut medan Dina ligger och piper och vill ut igen. Jag hoppas verkligen att hon inte fastnade i skäll-stilen nu efter det här. Jag stod där som ett frågetecken, förstod inte alls vad som hade hänt.

Jag hade ju med mig kamera också, men skällandet fick mig att glömma av att ta kort på dem. På hemvägen fick Dina göra lite vardagliga aktiviteringsövningar för hon verkade ju som sagt fortfarande inte det minsta trött. Då passade jag på att ta kort men de blev inte alls bra. Jag skyller på febern.