Många gånger har jag och killen skrattat åt att Dina låter som en gris ibland. Det gör väl de flesta hundar antar jag, men vi är väl lättroade. Men hon inte bara låter som en gris, hon badar som en också! Jag hade rustat upp mig med gummistövlar nu när det varit litet regnigt till och från sedan inatt och hade inga som helst intentioner på att släppa lös Dina, utan skulle ta en lugn och sansad promenad på asfalterad väg.

Men när vi kom till passagen där vi ibland svänger in till den lilla lövskogen kunde jag ändå inte låta bli att svänga dit, och jag antar att jag redan då hade beslutat mig för att släppa lös Dina, väl medveten om att hon i så fall kommer att behöva ett bad när vi kommer in.

Väl inne i skogen släppte jag alltså lös henne, efter att ha letat efter tecken på eventuella hundar eller andra djur (och människor). Dina gick några steg men verkade mest förvirrad över att vara lös. Vad ska man göra nu då? Hon gjorde flera lekinviter mot mig och såg så förvirrad och vilsen ut när jag inte gav mig på några lekar, så till slut övade vi litet på apport. Det gick väl inte så jättebra, men hon har minsann blivit bättre på det sedan den där gången det liksom bara hände av sig självt att det lyckades. Dessutom är hon mycket bättre på "loss" sedan den gången, så något magiskt var det nog just den dagen. (läs inlägget från den dagen här)

Sen gick vi vidare och Dina lunkade efter mig, fortfarande på något sätt litet förvirrad. Hon hade kanske inte heller förväntat sig att få vara lös när det var så blött? Jag hade förstått hennes förvirrade uppsyn om hon var en sån där petig hund som inte tycker om regn och blött, men Dina tycker nog om nästan allt väder, förutom när det blåser riktigt ordentligt. Då vill hon helst stanna hemma, vilket ju är tur nu när det har varit så stormiga tider de senaste åren.

Men just som vi kom fram till diket som gränsar till våran grusplan fick hon plötsligt en knäpp. Hon sprang runt en buske i full fart, varv efter varv. Tills hon plötsligt försvann. Hon hade givetvis hittat någon fläck att rulla sig i. Då bryr hon sig inte om något annat, stinkande fläckar är det enda som betyder något. Det kvittar om det kommer andra hundar eller annat som borde vara intressant, ingenting kan avbryta den stora njutningen av att rulla sig i en stinkfläck.

Jag bråkade litet med henne, sen gick jag och gömde mig och ganska snart kom hon och letade, och då fick hon ett nytt ryck. Väl ute på grusplanen fick hon ett tredje ryck. Det är så roligt att springa genom långa vattenpölar (och isfläckar också för den delen, på vintern). Det såg så härligt ut att jag skrattade högt för mig själv medan hon sprang fram och tillbaka i den inte alltför rena pölen. På hemvägen hade jag således en brun hund och inte svart.

Det blev trots allt en toppenpromenad, och slutsatsen är så klychig som:

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!