Försummad
Anledningen till att jag har varit försvunnen härifrån är att det hänt saker i mitt privatliv som jag inte vill ta upp här, de flesta av er känner jag på sätt och vis som mina vänner (konstigt men sant) men det är ändå en blogg som vem som helst kan läsa och jag vill inte lämna ut mig för mycket just nu.
Jag har befunnit mig i någon slags dimma länge nu. Dumt nog har det gått ut över Dina, på så vis att jag inte riktigt har uppmärksammat henne alls. Hon har fått sina promenader men jag har inte orkat engagera mig i henne mer än så. Nu har jag tappat kontakten med henne helt, hon lyssnar inte alls på mig utan går som hon vill (även i koppel) men det ska nog inte bli så svårt att nå tillbaka till där vi slutade.
Men jag känner mig fruktansvärt orättvis mot henne... Hon har inte alls fått den uppmärksamhet hon behöver, men men, så är det i livet ibland. Det bästa med hundar är ju att de lever i nuet, hon kommer inte att bry sig om de här dagarna sedan, när jag ryckt upp mig.
Smärta och fradga?
När det gäller fästingarna har hon inte protesterat mot mina ingrepp över huvud taget, och när jag får loss den säger hon inte "Au!" men jag börjar ändå misstänka att den här fradgan måste innebära att hon fick väldigt ont. Det skummar massor och Dina liksom smackar med munnen, och det kan hålla på så ett tag, så det droppar skum på golvet ur hennes mun. Det är litet obehagligt att se på, det sticker till av oro i det där modershjärtat.
Dessutom hittade jag en konstig klump i huden på henne. Som en fettklump inne i huden. Det är antagligen inget farligt men jag blev ändå orolig, för den är ändå ganska stor, som lillfingerspetsen ungefär.
Dina vill byta ägare
Jag har nyligen kommit hem från mina föräldrar. Det blev inget äppelpaj-bak som jag trodde, istället släppte jag lös med mammas seketär i hennes rabatter. Många långa bruna skruttiga pinnar som stack upp åkte i komposten, samt stora buskar som låg halvruttna över rabatten.
Jag hann precis göra klart det jag hade planerat att göra (glömde dock tvätta några krukor som jag skulle rädda från väder och vind) innan det började regna på allvar. Dina lekte mest med bollen, men blev litet rastlös när det började regna. Då satt hon på altanen och pep om att få gå in, men det fick hon inte. Inte för att jag ville vara elak mot henne, utan för att hon inte hade trivts så bra där inne ändå, eftersom alla andra var ute och hon hade velat komma ut när hon insett det.
Mamma och pappa hade tyvärr inte samma tur som jag, de håller på att lägga en ny trappa och höll på att "greja" med cement, och de kunde inte avsluta jobbet trots att regnet öste ner och molnen drog över oss så att det plötsligt blev väldigt mörkt.
Så medan de kämpade på lagade jag mat, kokade potatis, stekte någon slags panerade gourmet-fiskar till dem och falafel till mig själv. Falafeln brändes vid och blev ganska knapriga, men tydligen lyckades jag rätt bra med både fisken och potatisen, trots att jag inte är särskilt duktig på att laga mat, särskilt inte köttgrejer eftersom jag själv varit vegetarian i ca 9 år.
Medan jag gjorde i ordning sallad "råkade" Dina få en liten salladsbit. Jag vet att hon inte tycker om sallad, men till min förvåning knaprade hon på den ändå. (Senare hittade jag den dock uppslamsad på golvet så hon bara lurades med mig). Jag funderar över hur bra det egentligen kan vara att äta just sallad. Varken Dina eller Toffee, kaninen som bor i mammas och pappas trädgård, äter sallad. Okej, en hund kan man ju förstå, men när inte ens en kanin äter det, börjar man ju undra vad de egentligen har besprutat de små bladen med egentligen...
Jag tror bestämt att Dina, om hon fick välja vem hon skulle bo hos, skulle välja min pappa till sin husse. Man blir faktiskt litet avundsjuk när hon bara har ögon för honom. Inte konstigt med tanke på att han alltid ger henne en massa förbjudna godsaker när ingen ser. Plötsligt är en halv ost liksom bara försvunnen, eller andra saker. Jag har sagt till honom många gånger att han inte kan mata henne hur som helst. Jag menar inte att det är farligt att ge henne litet ost, men hon får inte lite ost, eller korv, eller ... tjah, vad det än kan vara.
Värst av allt är ju att han inte alls tänker på vad maten innehåller, jättesalt mat och annat som jag inte riktigt tycker om att han ger till henne. Men han bryr sig inte om vad jag säger. Han vill vinna Dinas hjärta till varje pris, och det har han ju lyckats med. Idag fick hon nog ändå inte så mycket konstigheter i sig, men jag ska inte säga något än. Det visar sig väl imorgon när vi går på promenad antar jag...
Nu är vi jättetrötta båda två, det blev mer av den här dagen än vi hade hoppats på. Dina sover som en stock redan!
Segraren = Bloggen
Tidigare tyckte jag inte riktigt om blogg-tjänster, men efter att ha startat med det själv och provat på det ett tag, kan jag bara konstatera att det är bättre att blogga genom en "riktig" blogg.
Nu ska jag och Dina åka till mina föräldrar och baka äppelpaj och försöka laga dammsugaren eller konstatera att jag måste köpa en ny. Ha en trevlig söndag allihop!
Och till den som vill kika på min hemsida är adressen www.nanna-maria.com
Massaker-mord
Någon har mördat kampleksaken som Dina fick i julklapp förra året. Inte för att vi har använt den särskilt mycket just till kamplek, men den har fungerat jättefint som gosedjur vid sänggåendet och till ensamma lekar. Såhär såg den ut när jag en dag kom hem, helt massakerad:
Det var förstås trådar precis över hela lägenheten också, en brutal mördare har gått lös på den och lämnat mycket stök efter sig. Man kan ju undra vilken ondsint mördare som kan göra något sådant..... hehe.... Jag klippte bara av trasslet så har hon fortfarande kvar den hela delen av leksaken. Jag har just börjat undra hur det är möjligt att den hållt så länge, så populär som den varit att gnaga på.
Städningen gick inte särskilt bra idag. Dina blev nog glad när dammsugarslangen gick av, för då slapp hon gömma sig med hjärtat i halsgropen mer än en liten liten stund. Hmm, mycket irriterande tycker jag själv dock! Men nu ska jag göra mig i ordning, för jag ska på bio med Tildas matte.
Det var länge sen jag såg Tilda nu känns det som. Visserligen var det ju inte så jättelänge sen, men hon har nog vuxit en hel del sedan dess. Jag har fått höra att hon försöker sova i den här lilla korgen fortfarande, men den har förstås redan blivit för liten för henne.
Kanelbullens dag
Jag ska nog städa litet idag ändå, vilket Dina förstås inte alls tycker är så kul men någon gång måste man ju göra det också, jag är alldeles för slarvig av mig när det kommer till städning. Jag drar genom lägenheten med en sopborste litet då och då så jag blir av med hundhåren, men dammsuger och städar på riktigt gör jag alldeles för sällan. Nu har ju Dina slutat fälla också så man liksom glömmer bort det där med städning hehe.
Men först ska vi nog ta oss en rolig promenad, Dina börjar bli litet otålig här. Jag ville bara önska er en god kanelbullens dag, ät några bullar åt mig med, jag kommer nog inte få några själv om jag inte bakar dem och det tänker jag ju som sagt inte göra.
Så mumsa på! :-D
Massa bollar!
Hösten är en riktigt mysig tid, man kan ta fram en massa värmeljus och mysa i mörkret, eller snarare i skenet av levande ljus. Men mörkret är också ett problem som hundägare - man hinner ju inte göra så mycket kul med hunden innan mörkret faller på. Det är så mycket som ska göras efter jobbet och vips är det mörkt och man hinner inte riktigt göra något kul med hunden. Inte ens lediga dagar verkar ha tillräckligt med ljusa timmar.
Vi gick en ganska tråkig promenad (enligt mig) men för Dina blev det ju litet omväxling i promenadväg med nya vägar och nya dofter. Vi har en liten liten park här utanför, som jag aldrig riktigt har förstått mig på. Den är bland en massa små hus och där finns bara några buskar och en parkbänk. Jag har aldrig sett en människa där, men jag tänkte utnyttja parken idag innan det blev mörkt.
Så jag provade att släppa henne lös där, även om det finns två (små) bilvägar i närheten. Det är ändå ett ganska inramat område så jag trodde inte att det skulle bli några problem. Och visst gick det bra, det var jätteskoj att springa runt en av buskarna som en tok, men när jag utvidgade området litet för henne och visade att parken var litet större än bara den enda busken, fick Dina för sig att även hustomtarna var en del av parken. Och vips var hon borta.
Jag kunde ju inte jaga efter henne där heller - inte så mycket för att det var på andras tomtar, det privata området hade ju redan beträtts av en ovälkommen hund. Problemet var att om jag skulle gå efter henne i den riktningen skulle hon med all sannolikhet springa ifrån mig och ut på bilvägen och det ville jag förstås undvika till varje pris.
Snart såg jag vad det var som lockade henne på hustomten. Det låg massor av olika sorters fotbollar uppradade i trädgården, och bollar är ju alltid kul. Jag blev litet nervös för att hon skulle börja leka med dem, det hade väl varit ganska pinsamt, eller om hon hade börjat gräva i trädgården. Så jag sprang in i skogen och prasslade massor och då kom hon genast efter mig - utan boll tack och lov.
Väl i parken igen lät jag henne vara lös en stund till för att hon inte skulle tycka att det är tråkigt att lyda vid inkallning om man bara blir kopplad på en gång. Hon höll sig dock i närheten av mig resten av tiden även om det blev litet bus inne i buskarna, men det blir nog inte många lösa turer i den parken igen... Synd, för någonting borde man ju kunna utnyttja parken till, för den bara är där, helt oanvänd och tom.
Mycket beröm
Idag hade jag tänkt skriva om Dinas päls, den är så vacker! Men som om det inte vore nog med det berömmet inträffade nyligen något mer som jag tänkte skriva om, men först pälsen.
Jag blir alltid lika orolig när Dina är inne i en pälsbytes-period. Då blir hon så sträv och konstig i pälsen, och varje gång tror jag att hennes fantastiskta silkeslena päls nu är borta, men när hon väl fått den nya pälsen är hon i sin fullaste prakt. Jag har nog aldrig själv mött på någon hund som har lika go och fin päls som hon har och de flesta vi möter brukar kommentera just hur len hon är. Ljuset reflekteras mot hennes päls så fint också - något som jag först nu börjat tycka är fint. Tidigare har jag tyckt att det ser så konstigt ut med alla ljusreflektioner när man är så van vid att hundar har ganska matt päls.
Jag antar att hon är en naturlig skönhet, eftersom jag inte kan förknippa hennes välmående päls med varken något schampoo eller mat hon äter eftersom hon ser ungefär likadan ut oavsett schampo eller mat, och hon schamponeras inte så överdrivet ofta heller för den delen. Jag borstar heller nästan aldrig igenom hennes päls, hon har ganska kort päls och så len och fin som den är blir det aldrig några tovor heller, så det finns ju ingen anledning till att borsta.
Som om jag inte redan har gett henne tillräckligt med beröm tänker jag fortsätta. Hon har börjat gå så fint ute med mig. Förr störtade hon ut genom dörren innan man ens knappt hunnit öppna dörren i trapphuset. Och då har jag ändå alltid haft som regel att hon måste sitta ner innan jag öppnar, men det har inte hjälpt. Nästan varje gång vi gått ut har jag nästan ramlat ut ur trapphuset, men nu går hon så mycket finare, vad som orsakat den förändringen är antagligen att hon får litet mer uppgifter i livet.
Sen trippar hon så fint med mig. Visst går hon inte perfekt, men så mycket mycket bättre än innan. Jag behöver inte vara rädd för att bli nerdragen längre. Jag har ju ramlat ett antal gånger då hon dragit för mycket, och stark är hon eftersom hon faktiskt till och med dragit ner en "jätte" ... dvs en kille som är bodybuilder och rätt stor sådan.
Detta fick hon alltså beröm för. Inte för att hon dragit ner en bodybuilder förstås, utan för att hon har slutat dra. Jag pratade precis med en granne här som berömde henne så mycket så. "Jag ser er ibland här ute och jag blir alltid lika glad, för hon går så fint med dig nu." Dessutom berömde hon Dina för att hon är så mycket lugnare även när hon sitter på min franska balkong och tittar. Det har inte handlat om aggressioner - aldrig i några sammanhang faktiskt, utan snarare om iver och tok-glädje. Men nu kan hon sansa sig litet. Kanske är det de magiska tre åren fyllda som gör skillnaden?
Det är hur som helst många som berömmer henne och det är hon verkligen värd, min lilla snorpa som inte haft det alltför lätt i livet.
Tuggring
Trots att Dina fnös av frustration, tassade fram och tillbaka, gläfsade och gnagade precis bredvid mig lyckades jag på något vis somna. En timme senare vaknade jag och hoppade snabbt upp ur sängen. Hade hon ätit upp hela ringen!? Det var ju inte direkt meningen.
Men nejdå, hon kämpade fortfarande med den, efter en timme! Annars är hon litet av en expert på tuggben av alla slag och tuggar i sig dem på allt mellan 10-30 minuter. Men den här fick hon visst kämpa litet med. Jättebra. Jag tog förstås ringen (eller halva ringen som var kvar) ifrån henne, inte bara för att spara på den, utan för att stackarn ju var helt slut av att ha kämpat med den i en timme hahaha! Ändå förstår hon inte att sluta och spara på tuggsakerna till senare. Hon kan flåsa och nästan somna vid den, men hon måste enträget fortsätta gnaga tills den är slut.
Stinkfläcks-passion
Men när vi kom till passagen där vi ibland svänger in till den lilla lövskogen kunde jag ändå inte låta bli att svänga dit, och jag antar att jag redan då hade beslutat mig för att släppa lös Dina, väl medveten om att hon i så fall kommer att behöva ett bad när vi kommer in.
Väl inne i skogen släppte jag alltså lös henne, efter att ha letat efter tecken på eventuella hundar eller andra djur (och människor). Dina gick några steg men verkade mest förvirrad över att vara lös. Vad ska man göra nu då? Hon gjorde flera lekinviter mot mig och såg så förvirrad och vilsen ut när jag inte gav mig på några lekar, så till slut övade vi litet på apport. Det gick väl inte så jättebra, men hon har minsann blivit bättre på det sedan den där gången det liksom bara hände av sig självt att det lyckades. Dessutom är hon mycket bättre på "loss" sedan den gången, så något magiskt var det nog just den dagen. (läs inlägget från den dagen här)
Sen gick vi vidare och Dina lunkade efter mig, fortfarande på något sätt litet förvirrad. Hon hade kanske inte heller förväntat sig att få vara lös när det var så blött? Jag hade förstått hennes förvirrade uppsyn om hon var en sån där petig hund som inte tycker om regn och blött, men Dina tycker nog om nästan allt väder, förutom när det blåser riktigt ordentligt. Då vill hon helst stanna hemma, vilket ju är tur nu när det har varit så stormiga tider de senaste åren.
Men just som vi kom fram till diket som gränsar till våran grusplan fick hon plötsligt en knäpp. Hon sprang runt en buske i full fart, varv efter varv. Tills hon plötsligt försvann. Hon hade givetvis hittat någon fläck att rulla sig i. Då bryr hon sig inte om något annat, stinkande fläckar är det enda som betyder något. Det kvittar om det kommer andra hundar eller annat som borde vara intressant, ingenting kan avbryta den stora njutningen av att rulla sig i en stinkfläck.
Jag bråkade litet med henne, sen gick jag och gömde mig och ganska snart kom hon och letade, och då fick hon ett nytt ryck. Väl ute på grusplanen fick hon ett tredje ryck. Det är så roligt att springa genom långa vattenpölar (och isfläckar också för den delen, på vintern). Det såg så härligt ut att jag skrattade högt för mig själv medan hon sprang fram och tillbaka i den inte alltför rena pölen. På hemvägen hade jag således en brun hund och inte svart.
Det blev trots allt en toppenpromenad, och slutsatsen är så klychig som:
På jakt efter hösten (bildbomb)
Det blev allt en trevlig kväll, konstigt att jag idag kände mig litet småhängig trots att jag bara tog två stycken Aqua Tini, men jag blev nog full bara av att titta på killen som vinglade runt. På hemvägen styrde hans fötter envist mot skogen bort från cykelvägarna. När jag kommenterade det påstod han att han är en riktig naturmänniska hihihi. Det är nog bland det sista jag skulle kalla honom, så det blev en debatt om saken. Jag var tydligen inte alls någon naturmänniska, men han däremot, han var tydligen en riktig scout. Den som känner honom vet hur komiskt det lät i mina öron.
Som om det var planerat att jag skulle visa vem av oss som egentligen är en naturmänniska fick jag med mamma ut i skogen idag. Jag föreslog det redan igår när jag var hos dem på eftermiddagen, men hade bara svaga förhoppningar om att det verkligen skulle bli av. Men visst kom jag ut i skogen! Vi åkte till Svalehults skogar, Bergtäkt hette visst området. Vi hade båda var sin kamera med oss, jag ville ta litet höstbilder och mamma ville lära sig hantera sin nya digitarlkamera. Det är väl en del att lära sig för någon som inte är så van vid tekniska saker.
Jag hade velat släppa lös Dina, det hade gjort det hela mycket enklare för både henne och mig, men det vågade jag förstås inte göra i en okänd stor skog, dessutom ville hon ju bada i alla vattendrag och det var inte så lämpligt, särskilt med tanke på att hon i så fall skulle smutsa ner hela mammas bil då, så hon fick springa runt och nosa med ett långt flexi-koppel istället, och hon var nöjd med det, drog inte särskilt mycket och var såpass lyhörd att jag känner mig riktigt nöjd. Det var litet spännande att sniffa runt i skogen, ibland fick hon upp spår som hon helst hade velat följa men när jag kallade på henne vände hon direkt och gick i vår riktning igen. Duktig flicka!
Första stoppet blev i en riktigt jobbig skog. Jag förstår inte varför det ska vara så besvärligt att gå ut i svenska skogar, åtminstone de skogar som finns häromkring. Det är en riktig fröjd att gå runt i skogar i Finland (påstår mamma som har mer erfarenhet än jag av det), men här var det bara jobbigt, en massa bröte och gropar och jobbigheter. Jag ramlade i en sankmarks-plätt men som tur är landade jag rätt på en stor mosse så jag blev inte alls blöt. Detta för att Dina fick för sig att hon skulle springa just när jag hade det som besvärligast. När vi kom tillbaka till bilen märkte jag att mina byxor hade gått sönder, en stor reva i knät. Konstigt eftersom jag inte fått så särskilt ont i själva knät.
Vi körde ner en bit och kom till mycket bättre marker, så där gick vi återigen en runda. Skogen låg där mörk som i natten, så tät var den upptill, samtidigt som det såg ut att vara mycket vandrar-vänligt. Visst gick vi en stund inne i skogen också, och hittade stora högar med potatis som antagligen jägarna lämnat åt viltet. Det var jätteintressant tyckte Dina, och hon hade svårt för att välja vilken av de hundratals potatisarna hon skulle ta med sig. Sen var hon förstås också tvungen att kissa rätt i en av potatishögarna också hahaha. Förutom potatis hittade hon också två ben att bära på, gnagade väl litet på dem också men lät dem faktiskt till min förvåning vara efter ganska kort stund.
Efter en stunds vandring hamnade vi i ett mycket konstigt område. Det kändes som om vi var i en helt annan värld. På båda sidor såg det ut ungefär som på bilden. Visserligen var det inte sådär mörkt och mystiskt hela tiden, men även fast solen sken var känslan kuslig. Synd att man inte kan fånga allt ögat ser på bild, för det var riktigt märkligt. Det kändes som att vi befann oss i ett katastrofdrabbat område, en död värld. Vart man än såg stack döda trädstumpar upp i all oändlighet. Man fick litet kalla kårar. Jag tyckte det var som om vi var på någon skräck-safari av något slag.
Mamma hade med sig kaffe och kakor, och vi hade båda gjort i ordning smörgåsar och vi satte oss på en solig plats vid vägkanten och fikade. Det var en riktigt fin dag, det blåste inte nämnvärt, solen sken, och såhär års slipper man svärmarna av knott och mygg, så det var mycket trivsamt. Dina fick ett litet tuggben och jag slängde litet godis i snåret som hon skulle söka efter medan vi satt och fikade. Sen hittade hon en pinne att gnaga på. Som ni ser nöjer hon sig inte med små pinnar direkt... Fast den här var ändå tunn, annars brukar hon släpa på pinnar som snarare liknar stockar.
Jag önskar att jag hade bil, och körkort förstås. Jag skulle kunna göra så mycket mer med Dina då. Som att åka iväg till olika skogar, jag älskar att springa runt i skogar, där finns så mycket att se, åtminstone tycker jag det, men jag är medveten om att många andra bara tycker att det är en massa träd och mossa och att allting ser likadant ut. Det är vad jag tycker om städer, så jag antar att det inte är så konstigt att andra inte ser det unika i olika skogar.
Tanken var ju som sagt att jag skulle ta en del höstfoton, men skogen vi hamnade i var inte alls höstig. Visst såg man att det var höst, men det var inga sprakande färger, mest brunt och grönt och grått, så det blev inte så roliga bilder trots allt. Överallt växte höga buskar av ljung, några okända svampar men det var nog ungefär allt i höstväg som var värt att fota.
Men det gör inte alls så mycket. Det är bara så underbart att få komma ut i skogen ibland, till riktiga stora skogar, här hemma får jag hålla mig till små skog-liknande trädgrupperingar, och det är trots allt en skillnad även om de mindre skogarna förstås också har en känsla av skog i sig. För en gångs skull är Dina trött också. Inte trött av tristess utan trött av utmattning efter många intryck och en helt annan typ av rörelse, mycket balans och hopp och annat som man inte riktigt får när man går längs en vanlig cykelväg.
Soffpotatisar
Ändå tycker jag om att se på film, och ikväll såg jag alltså på film och lät för en gångs skull Dina sitta med mig i soffan. Hon visste inte riktigt hur hon skulle komma till rätta där, oftast brukar hon ligga avslappnat med huvudet mot min mage eller mitt lår eller så, men idag visste hon inte riktigt hur hon skulle bära sig åt, hon fick nämligen ligga där med mig under hela filmens gång och det är litet längre än vad hon är van vid så hon blev nog litet misstänksam efter ett tag hehe.
Hon hoppade ner en stund men kom snart tillbaka till mig och jag erbjöd återigen en plats i soffan. Ibland är det bara så gott att gosa med henne och det tycker nog hon också. Åh vad jag älskar henne! Hon har nog gjort mycket mer nytta för mig än någon annan känner till, men det är våra hemligheter, inte ens min pojkvän får ta del av dem. Det är det bästa med hundar, dem kan man lita på när det kommer till att bevara hemligheter hihi.
Hundrädsla
" På arbetet har flera män från mellanöstern direkt påtalat att de är rädda för hunden och på prommenaderna går kvinnor/barn/män omvägar för att inte komma för nära. Om jag minns rätt så står det i deras heliga skrift att hunden är ett orent djur, så jag funderar på om det är mer rädsla för det som anses orent, än egentligen hundrädsla. Kanske lättare att säga att man är rädd än att säga att din hund är ett orent djur som man inte ska komma i kontakt med. Så funderar jag. "
Det var en intressant iakttagelse måste jag säga. En sådan teori skulle ju också förklara en hel del.
Så till dagens ämne: I söndags gick vi som planerat till den stora hundrastgården. Oftast vågar folk inte komma in med sina hundar i inhägnaden om där redan finns en hund, åtminstone om den hunden råkar vara våran kära Dina, de går oftast rätt förbi, medan hunden tittar nyfiket och besviket åt vårat håll, antagligen är de flesta vana vid att komma in där ibland och får upp förhoppningarna när de passerar stället.
Att folk låter bli att komma in kan bero på många saker. Dels kanske deras hundar inte sköter sig så bra med andra hundar, eller också hade hundägaren planerat en stunds träning vilket förstås inte går om det springer en annan främmande hund lös och leker i området. Ofta tror jag att det mest handlar om människors rädsla för varandra. Vi människor lever så konstigt, våra hundar skulle vilja hälsa på alla sina artfränder (och alla andra också för den delen) men vi människor är så hämmade att vi nästan rodnar bara en okänd människa säger "God morgon" i ett möte på morgonpromenaden. Så jag skulle gissa på att det framför allt handlar om just det, pinsamheten, man vet helt enkelt inte vad man ska säga till den andra hundägaren och undviker situationen genom att helt enkelt gå förbi. Men sen finns också ett allvarligare hinder, och det är att folk helt enkelt är rädda för hunden som är i inhägnaden.
Men i söndags kom en kvinna med sin golden-hane, och frågade först om det gick bra om de kom in och sedan fick vi stå och titta på när Dina försökte leka som en tok med en något yngre hanhund som inte alls förstod sig på vilda jaktlekar och gnydde mest när han tittade på Dina. Det där gnyendet har jag nu fått för mig är rätt karakteristiskt för golden retriever eftersom jag hört det ljudet från dem flera gånger. De låter inte rädda, utan mer... frustrerade? Och ändå inte desperata som är vanligt för hundar som gnyr. Ungefär som "Men hallå, förstår du inte vad jag vill? Jag försöker ju kommunicera med dig" (hehe, jag kanske skulle ta och bli översättare från hundiska till svenska?)
Boss´ matte berättade att hon hört av en annan hundägare om en kille som brukar komma till rastgården tillsammans med sin pitbull. Han hade kommit in samtidigt som en annan liten hund varit i inhägnaden, och den ska då ha bitit ihjäl den mindre hunden, och killen hade då inte alls brytt sig om saken och bara betett sig som om ingenting hade hänt.
Om jag förstod det hela rätt så är det samma kille, eller åtminstone en kille med en pitbull, som brukar komma till rastgården utan att visa någon som helst hänsyn till om det finns andra hundar där eller inte. Om hundägarna inte tycker om att han kommer begär han att de ska koppla sina hundar och gå ut och vänta tills han är färdig med sin hund där inne.
Allt det här verkar ju vara något avlägsna berättelser, en typ av vandringssägner, någon har hört från någon som hört från någon... Jag brukar vara försiktig med att fästa för stor tilltro till sådana berättelser, men helt säkert finns det en del sanning i dem även om de antagligen har blivit omformulerade från mun till mun.
Så med tanke på sådana här händelser är det ju inte alls konstigt att folk är rädda för att låta sina hundar träffa andra hundar. Det är så fruktasnvärt tråkigt att just pitbullen så ofta hamnar hos helt fel människor. Jag sa ju till kvinnan att inte alla pitbullar är farliga, men hon var så rädd för dem att hon aldrig skulle våga lita på dem.
Men den där killen däremot, honom är jag rädd för. Han har väl ingen rätt att göra som han gör. Jag förstår inte varför han inte har blivit polisanmäld av dem som mött på honom. Men jag antar att polisen inte skulle kunna göra så mycket åt saken, och det tycker jag är mycket frustrerande. En sådan människa ska helt enkelt inte få ha en hund.
Det är ju enkelt att säga att man inte borde göra som han begär, d.v.s. koppla sin hund och vänta utanför tills han är färdig där inne i rastgården. Det är väl en sak om han är där före de andra, men om han kommer in efteråt och begär en sådan sak känns helt fel. Men det finns nog inte mycket annat att göra än att faktiskt göra precis som han säger eftersom man förstås är rädd om sin hund.
Mycket tråkigt att det får vara såhär. Det borde finnas hårdare lagar kring hundägarskap.
Fördomar
För ett tag sedan läste jag om en hund som alltid får ett gott bemötande av okända människor. Stolt satt jag här och tänkte att Dina minsann också får mycket beröm av folk som vi träffar på. Men det stämmer egentligen bara till hälften.
Jag bor i ett invandrartätt område, och jag menar verkligen vad jag säger, baserat på iakttagelser. Svenskar tycker att Dina är jättesöt och hon får otroligt mycket beröm, medan invandrarna snarast verkar tro att hon ska äta upp dem. Eller rättare sagt, de säger det högt till och med. Så jag har väldigt svårt för att veta vad utomstående har för uppfattning om min hund, de är minst sagt delade.
Självklart finns det svenskar som blir rädda för henne, och invandrare som tycker jättemycket om henne, men jag ser till det stora hela, och det är trots allt en ganska markant skillnad. Jag säger inte att jag inte förstår dem som är rädda för Dina, jag har hört många skräckhistorier från krigsdrabbade länder. Mitt ex var livrädd för katter, i synnerhet svarta katter. Han berättade att folk hade gått omkring och skjutit katter på gatorna, för de var så galna, och jag kan tänka mig att det var ännu värre med hundar i städer där det fanns många lösdrivande krigsdrabbade hundar.
Det som är tråkigt är att de för över sin rädsla till sina barn också. Många barn idag får nog lära sig att akta sig för främmande hundar. Det är inte som när jag själv var barn och man plingade på i varenda hus som verkade ha hund och man frågade om man fick gå ut och gå med hunden. Det är ett jättefint minne att bära med sig, alla snälla människor som lät oss barn gå ut med deras hundar, men idag lever nog inte den traditionen kvar. Barn får lära sig att akta sig för främmande hundar, och jag skulle antagligen göra precis det samma om jag hade barn. Det finns så många hundar som inte är vana vid hundar, och nu den senaste tiden har man ju även fått höra skräckhistorier om hundar och barn.
Jag är inte alltid övertygad om att det är hundens fel att olyckor sker, men oavsett vems fel det är kan det vara bra att lära barnen att inte gå på okända hundar. Men det är så oerhört tråkigt att se folk vara riktigt rädda för hunden, att barn får lära sig att hunden är en fiende, ett monster. Särskilt irriterande är de barn som står och hetsar hunden och sen springer skrikande iväg och brister ut i gråt i tron om att hunden tänker äta upp dem. Just det hör vi ofta, både från barn och vuxna, att Dina skulle äta upp dem.
Jag blir litet ledsen av det faktiskt, särskilt som jag vet att Dina aldrig skulle attackera någon bara sådär, hon älskar människor och skulle vilja hälsa på dem allihop. Dessutom är hon så feg att hon antagligen inte skulle attackera någon oavsett situation. Att hon skulle äta upp någon känns så morbidt, så avlägset. Att folk har en sån bild av henne, det sticker till litet. Men i sådana situationer ska man väl försöka komma ihåg gamlingarna som strålar med breda leenden och kärlek i blicken när man passerar dem tillsammans med Dina.
Lyckad apport
Jag var jättetrött efter jobbet idag men bestämde mig för att det inte skulle stå i vägen varken för litet slapp städning eller för Dina. Vi var ute och jag fick med mig bollen, det var ett tag sedan, men givetvis glömde jag godis mitt i ivern. Men det gick så bra så.
Dina har aldrig förstått det där med apport. Det är så mycket roligare att bli jagad än att komma tillbaka med vad det nu är hon ska hämta. Ibland, med nöd och näppe, funkar det om man har godis. Men jag kastade ändå iväg bollen för att hon skulle få leka litet, något fick vi ju ändå hitta på, och om det skulle bli en jaktlek så fick det väl bli det.
Men otroligt nog kom hon tillbaka till mig med bollen, och jag blev förstås jätteglad och ivrig att prova litet mer. Hon ville inte alls komma med bollen när jag kallade på henne andra gången, men då satte jag mig på huk med ryggen mot henne som jag fått lära mig att göra vid inkallningsträning, och hon släppte bollen precis under rumpan på mig hihihi.
Det satte igång mig riktigt ordentligt, jag kastade bollen flera gånger och gjorde om proceduren, inte alltid med perfekt resultat, men det hände bara en eller två gånger att hon inte kom med bollen till mig. Ibland ville hon helst springa rätt förbi mig och bli jagad, men hon kom ändå med den, efter att jag bara en gång behövde ta tag i halsbandet, inte rycka utan bara hålla henne nära så hon inte skulle springa sin väg, och då fick jag bollen så fint i handen.
Jag blev så oerhört förvånad, när hon knappt ens vill samarbeta med det när jag har godis att muta henne med, och nu räckte det "bara" med något överflödigt beröm. Så fort hon tog bollen i munnen ropade jag "Bra" eller "Duktig tjej" och lockade och hejade på henne, även när hon inte riktigt gjorde som hon skulle, för det fick henne att vilja göra rätt. Det var så otroligt roligt att det gick!
Det enda felet jag gjorde var nog att jag var litet för ivrig. Jag slängde bollen en gång för mycket, man ska sluta medan hunden fortfarande tycker att det är intressant, men man lär sig av misstag! Jag är verkligen supernöjd med att hon visade sådan arbetsvilja, det är inte så vanligt.
Små vovvar - är de hundar eller katter?
I lördags träffade jag på fem månader gamla taxen Ferdinand. Han fick mig att undra hur mycket hund det egentligen finns i de små hundarna. Han var nämligen mer som en katt än en hund. Han lekte inte som en hund, han betedde sig över huvud taget inte som någon hund, förutom de gånger han skulle skälla på någon eller något som gick utanför lägenheten vi var i. Lekarna var typiska kattlekar. Krafs under filten som han attackerade, jaga saker som rör på sig, och när han lekte med någon leksak såg det verkligen ut som kattlek, aldrig något lekmorrande eller nåt. Han skulle klättra runt i soffan och ligga i knät på människorna, blev buren och klappad på som en katt, och på alla möjliga vis var han mer som en katt, jag blev helt förvirrad och visste inte hur jag skulle kommunicera med honom. Han betedde sig inte alls som en tax.
På söndagen fick jag träffa Nikita, en mycket fin korthårig chihuahua. Hon såg inte riktigt ut som en vanlig chihuahua. Hon hade litet längre nosparti och inte riktigt så "rund" i utseendet som chihuahuor brukar vara och såg mer ut som en riktig hund. Med "riktig hund" menar jag då att hon inte var som en docka, en leksak som sitter innanför bröstfickan vid promenader. Hon hade litet mer naturliga proportioner till sin extremt lilla kropp. Jag har mött flera chihuahuor och den här var verkligen liten, till och med i chihuahua-storlek mätt, trots att hon börjar närma sig vuxen ålder, men samtidigt mer som en hund än någon chihuahua jag förr mött, och definitivt mer hund än vad taxen från lördagen var.
Alltså visade den lilla chihuahuan att jag hade fel i min teori om att små hundar inte är som hundar. Det är bara taxar som är konstiga. För någonstans måste jag ju generalisera. (Givetvis är jag inte seriös med det uttalandet.) Men en sak är helt säker, jag blev verkligen förvirrad av den där Ferdinand.
Glad galen hund
Jag tycker att den här bilden representerar den aktiva personligheten hos Dina. Hon ser väl inte alltid ut så, men hon har alltid den energin som syns på bilden. Alltid ska man väl inte säga eftersom hon "alltid" bara ligger och sover och "alltid" gör det och det och det ... men ett av hennes vanligast förekommande personlighetsdrag, kan jag väl åtminstone få säga. Glad och smått galen.
På rymmen
Det senaste inlägget hade sin verkan. Idag stack hon iväg på riktigt.
Vi tog en av våra vanliga vägar men gick den tvärtom, så Dina blev glatt överraskad flera gånger om när hennes favoritställen helt plötsligt dök upp. Det är litet kul att se hur hon undrar hur hon hamnade där utan att ha gått dit den vägen som hon brukar. I den lilla lövskogen mötte vi en liten foxterrier så jag kunde inte släppa henne lös.
Den andra hunden såg oss aldrig, trots att jag och dess matte hann utväxla blickar och leenden, den gick i sin egna lilla värld styrd av sin nos som fått upp ett spår. Vi gick omkring i skogen tills de andra hade vänt och kom tillbaka, vilket jag hade anat att de skulle göra. Sen gick vi samma rutt, hoppade över diket och plötsligt fick hon se sin älskade lerplan (jag byter visst namn på området hela tiden, jag vet bara inte vad man ska kalla ett sånt ställe.)
Där släppte jag henne och hon var så förvirrad att hon var tvungen att springa runt och undersöka stället för att se om det verkligen var samma plats. Hon stack över diket på andra sidan och redan då borde jag ha anat att något kunde hända. Hon brukar inte sticka sin väg sådär. Speciellt brukar hon inte strunta sådär blankt i vad jag säger. Men jag kopplade inte riktigt då. Hon kom ändå tillbaka efter att jag hade gömt mig. Varje gång hon gick i förväg och verkade lita fullt på att jag skulle följa efter henne svängde jag av åt ett annat håll.
Vi gick uppför en liten kulle och satt där en stund. Därifrån ser man över till cykelvägen som löper fram parallellt med våran plan, och vi bara satt där för att träna litet på hennes tålamod. Men hon slappnade aldrig av ordentligt. På cykelvägen gick en kille som verkade ganska intressant. Alla svartklädda människor är extra intressanta, speciellt om de är av hankön och framför allt om de råkar ha en keps eller något annat på huvudet. De är nämligen potentiella pappor. Förr kopplade jag inte, men nu är det länge sen som jag upptäckte mönstret. Min pojkvän har nämligen nästan uteslutande svarta kläder och nästan alltid keps på sig. Men hon satt snällt bredvid mig, hon förstod väl att han inte var pappa ändå.
Både jag och Dina började tröttna på att sitta där. Jag såg till att det inte fanns någonting på cykelvägen som skulle locka henne innan jag reste på mig, vilket automatiskt uppfattas av henne som att hon får springa sin väg. Dina sprang som väntat iväg vid signalen. Och hon hoppade återigen över ett dike och rätt ut på cykelvägen. Bakom buskarna hörde jag en moped, som jag hade försökt vänta ut tidigare, men den hade stannat. Och givetvis skulle den sätta igång just när Dina smet iväg!
Jag ropade och visslade, jag sprang åt andra hållet, inget hjälpte. Hon försvann. Efter ett tag fick jag syn på henne, hon hann ikapp den potentiella pappan, och stod nu och skuttade upp mot honom. Han såg ganska förvirrad ut, men efter ett tag såg han mig på andra sidan genom buskarna och skrattade (vilken tur att han inte blev arg) och viftade i riktning mot mig, sa förmodligen någonting också, och då kom Dina framrusande. Men stannade halvvägs.
Hon hade upptäckt något nytt. Friheten. Trotset. Så hon stack igen men sprang bara runt en kort sväng, men hon kom fortfarande inte tillbaka till mig. Om jag har lärt mig något om hundar så är det att man inte ska jaga dem om de sticker sin väg. Där stod jag och var skitarg (men mest orolig) och visste inte alls vad jag skulle göra. Jag sprang iväg igen, ropade, gömde mig och visslade. Ingen reaktion. Jag såg henne inte ens. Jag vet inte om hon hade stuckit iväg eller om hon bara gömde sig i det höga gräset, men oavsett vad hon gjorde så kom hon ju hur som helst inte till mig.
Moppen hade tystnat igen så den behövde jag inte oroa mig för. Men istället började jag oroa mig för arga människor. Jag satt där på huk i en buske och svor för mig själv. Till slut började jag gå tillbaka dit där jag sett Dina senast, och då dyker hon upp där ur gräset. Jag vet som sagt inte om hon hade gömt sig där hela tiden eller sprungit runt ett varv någonstans under tiden, men när hon ändå tog ett skutt emot mig så skuttade jag åt andra hållet, vilket fick henne att börja jaga mig och det var ju det jag ville, så jag satte igång att springa och fick så äntligen tag på henne.
Jag visste inte alls hur jag borde bete mig i det läget. Skulle jag vara glad för att hon hade kommit till mig, eller skulle jag vara arg för att hon inte lyssnat på mig? Jag suckade, sa inte ett ord, kopplade henne och gick hem som om inget hade hänt. Inombords bubblade det förstås, mest över frågor som uppstod. Hur ska man bete sig när hunden sticker iväg egentligen? Dags att sätta nosen i boken igen, jag har inte läst klart "Problemhund och hundproblem" än, kanske kan den ge mig några tips.
Dina försvann ut i mörkret!
Jag övade henne litet på att gå fot när vi kom ut, och tydligen är det en bra metod för sen höll hon sig ganska lugn i kopplet en bra stund, så det är något jag ska börja med när vi går ut, och när/om hon börjar dra och bli jobbig. Vi skred i rasande tempo allt längre och längre, tills vi vände när jag började känna mig litet småsvettig. (Självklart stannade vi till litet då och då så att Dina fick nosa omkring och göra ifrån sig)
På tillbakavägen gick jag i mina egna tankar och tittade upp på stjärnorna och månen. Jag hade kommit in i en avslappnad stämning och flög ut i tanken och hade inte så jättestor koll på omgivningen. Jag tänkte att en sån här promenad om dagen skulle göra både mig och Dina riktigt slimmade och... DINA!
I vissa situationer reagerar kroppen snabbt, som av sig själv innan man ens hunnit tänka. Ibland är det precis tvärtom, allting går i slow-motion och man hinner tänka miljoner tankar innan man ens hunnit blinka. Detta var en situation av det senare slaget. Jag visste att jag höll i kopplet. Det hängde där löst i min hand. Hur länge hade jag gått där i mina egna tankar? När tittade jag till henne senast? När och hur kunde hon ha tagit sig lös ur kopplet utan att jag märkte det? Min kropp ville inte reagera, jag kunde inte hejda stegen och det kändes som att jag hade gått minst 10 meter från dess att insikten nådde mig om att Dina var borta.
Det var så mörkt, och vi var långt hemifrån, en svart hund syns inte i natten och vad som helst kunde ju hända! Äntligen nådde min blick kopplet som hängde löst i min hand. Och där, i andra änden av kopplet gick hon tyst som en mus bredvid mig. En sån skrattretande lättnad sköljde över mig. Hon gick ju där och skötte sig utomordentligt bra, så bra att jag inte alls märkte av henne, antagligen även hon tagen av promenadens tempo.
Jag är så van vid att hon drar och sliter i mig åt alla möjliga håll, även ofta då hon går "bra" är det ett ständigt motstånd i kopplet i handen. Så det kan tydligen bli litet skrämmande när hon helt plötsligt går precis bredvid mig och bara följer mina steg utan minsta avvikelse. Leende lycklig och svettig kom jag hem, det här ska vi nog göra litet oftare. Jag har alltid vetat att Dina funkar bäst i koppel i snabbt tempo, och det är väl egentligen bara bra för mig och min kondition hehe.
Mamma är bäst
Litet jobbigt är det ju, eftersom hon redan tidigare har börjat "gråta" så fort jag gått utanför dörren. Hon piper tydligen även om killen är kvar här hemma. Det är synd. I början kunde man ju förstå varför hon hade separationsångest, hon var självklart orolig för att återigen bli lämnad och mista sina människor. Men nu har hon ju bott här i två år och blivit helt lugn och trygg i just det där. Och i minst ett år har hon skött sig utmärkt när man lämnat henne om morgnarna.
Men nu har hon alltså börjat yla igen. Redan innan jag återtog ledarskapet. Men nu har det alltså blivit ännu värre. Nu kan jag inte ens gå på toaletten utan att hon ska ställa sig bakom dörren och vänta på att jag ska komma tillbaka, tyst, men hon håller verkligen koll. Och det är inte så att jag håller på och gosar med henne hela tiden, hon måste vara för sig själv ibland också, och självklart belönar jag inte hennes övervakande beteende (åtminstone inte medvetet) utan ignorerar henne helt t.ex. när jag märker att hon stått bakom dörren till toaletten tills jag kommer ut igen.
Har det med ledarskap att göra? Betyder det att hon fortfarande känner sig som ledaren som måste hålla koll på flocken? Eller betyder det att hon är så undergiven att hon "måste" hänga efter mig? Om jag inte gör något nu kommer det antagligen utvecklas till något värre...men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den här situationen.
